Strålande idé

Axel var på cykeltur med Marco när han plötsligt kom på idéen att cykla utan att hålla i styret. Så som de stora barnen gör. De håller nämligen armarna i kors över bröstet istället. Det ville Axel också. Istället hamnade han på hakan i en stenmur. Aj, aj, aj... Det blev mycket blod, mycket tårar, ett plåster, lite choklad - och FJORTON timmars sömn innan han var i form igen.

Härlig förmiddag

Idag var det helt okej med naturdagis, tyckte Axel. Bra det, för mammahjärtat blöder när han gråter och säger att han inte vill gå dit.
Jag åkte hem med ett leende på läpparna, stoppade ner Clara i vagnen och gick ut i det vackra höstvädret. Jo, för nu är det faktiskt höst. Träden är huvudsakligen fortfarande gröna och det blommar fantastiskt i alla balkonglådor. Men det var bara 10 grader i morse och luften känns klar och kylig. Det fanns inte ett moln på himlen och efter en stund fick jag ta av den tjocka , varma tröjan. Vi tog en runda i byn, över ängarna och upp på en höjd där man har utsikt över de vackra bergen. Efter 40 minuters rask promenad gick jag hem och förberedde lunchen som nu står och puttrar på spisen.
Det var precis en sådan förmiddag jag behövde! Nu är jag laddad och redo för en eftermiddag med treårsmonstret.

Sponsrade av Maloja

Gymnastik och ögonfransar

På dagens "Rückbildungsgymnastik" tog vi en långpromenad med barnvagnarna och gjorde bäckenbottenövningar på ett par stationer på vägen. Det var 20 grader, blå himmel, sol och sagolikt vackert. Vi gick på grusvägar mellan ängarna. Uppför kullar och ner igen. Härligt! Måste komma ut och gå lite oftare.

Någon kommenterade Claras ögonfransar och jag har också tänkt på att de vuxit mycket och är långa. Men riktigt hur långa förstod jag inte förrän jag såg de andra bebisarnas ögonfransar. De hade bara några ljusa strån. Claras ögonfransar är långa, täta och mörka. De är redan längre än mina. Hennes ögon är fantastiska. Hela hon är så vacker, min lilla prinsessa. Så oerhört vacker!

Svenska skolan

Igår var det dags för svenska skolan igen. Efterssom det gick så bra sist, när Axel skickade iväg mig på promenad efter ett par minuter, hade jag räknat med att det skulle gå likadant den här gången. Det var 18 grader, sol och lite höst i luften och jag hade tänkt gå till Schloß Nymphenburg som ligger tre km bort. Där finns en stor slottspark och ett litet café på en innergård där jag tänkt ta fram min stickning och njuta av lugnet...




Tja, drömma kan man ju. Axel ville inte alls vara kvar ensam kvar den här gången så det blev skola för min del också. Igår skulle de pyssla en humla. Det låg liiite över kompetensområdet för treåringarna. Lärarna är jättegulliga, men de tycks inte riktigt ha koll på vad åldersgruppen klarar. Första gången vi var där började fröken med att säga att alla skulle presentera sig själva. "Vem vill börja?" Ni kan tänka er tystnaden hos en grupp med 12 treåringar som för första gången befinner sig i en skolsal. Och så säger fröken att de ska "presentera" sig. Vad är det? Hur gör man det?
Nästa övning var att måla. Fröken gav uppdraget att de skulle rita sitt finaste sommarminne... Hrm... Kankse andra treåringar kan det, men Axel målar och ritar ialla fall mest streck och krumelurer. "Minne" vet han nog inte vad det är och "sommar" är nog ganska abstrakt.
Men som sagt, fröknarna är gulliga ändå. Och huvudsaken är ju att han får prata svenska och leka med andra barn som också gör det.

Chokladglass!

Det var det första Axel yttrade när han vaknade. Han kommer alltid in till mig och Marco på natten och vaknar följdaktligen mellan oss varje morgon. Och i morse vaknade han väl mitt i någon dröm för han var vansinnig för att jag tydligen hade tagit hans chokladglass och ätit upp denna. "Annan chokladglass! Jag vill ha EN ANNAN chokladglass!" skrek han i ungefär tio minuter. Det tog ett tag att få humört på plats igen. Milt sagt.

Promenad

Ja, idag fick jag faktiskt tummen ur och tog en halvtimmas rask promenad. Första steget... Imorgon blir det lite längre.

H

Axel stod inne i duschen och ritade på den immiga dörren. "Titta mamma, ett H!" utbrister han plötsligt och pekat på ett tjusigt H. Första egenskrivna bokstaven!

U4 och diarré

Idag hade Clara sin U4 (Undersökning nr 4 hos barnläkaren). Hon väger nu 4860 gram och är 57 cm lång. Ligger naturligtvis under normalkurvan, men följer sin egen utveckling utmärkt.

Axel har varit vaken många gånger under natten och haft diarré och feber. På förmiddagen kurerades han med med paracetamol, salta pinnar, vatten med druvsocker och choklad. Efter den kuren ville han absolut ut och cykla på nya cykeln. Efter den bedrifen var han helt slut igen och somnade sittandes i soffan framför en film. Lilla plutten. Nu ska han mutas med kyckling och pommes innan det blir sovdags.

Axel cyklar!

http://www.youtube.com/user/zapalott#play/all/uploads-all/0/6XFDBqL8Ea8

Nu kan han! Han provade för första gången att cykla "på riktigt" härom dagen och idag var andra försöket. Två vingliga rundor där vi fick hålla i, men sedan kunde han själv. Häftigt att det går så fort att lära sig cykla!

Choklad

Mitt underliga och alltför höga blodtryck bekymrar mig lite, så jag surfade om det på nätet och hittade tips om vilken mat som sänker blodtrycket. Bla hittade jag det här:

"Det är faktiskt vetenskapligt bevisat att en bit choklad om dagen kan sänka blodtrycket. Det visar en tysk studie som nyligen publicerades i den amerikanska tidskriften Journal of the Amrican Mecical Association.
Av 44 personer mellan 56-73 år som alla hade förstadium till högt blodtryck eller mild hypertoni åt hälften 6,3 gram mörk 85-procentig choklad och hälften lika mycket vit choklad i 18 veckor. Alla som åt mörk choklad sänkte blodtrycket, men hos de som åt vit choklad var blodtrycket oförändrat. Den mörka chokladen gav inte viktuppgång, höjda blodvärden eller förhöjt blodsocker. Enligt forskarna är det troligtvis de flavonoler som finns i kakao som ger den goda effekten."

Synd att det inte var mjölkchoklad, för jag är inte vidare förtjust i mörk choklad. Men för hääälsans skull kan jag ju offra mig och ta en bit ibland.

Fittus igen

Fittus, Axels kompis med det hemska namnet, är en rätt söt kille med bruna ögon och ljust hår. Men han har en del emot sig. Namnet. Och föräldrarnas klädsmak. Idag hade Fittus på sig hängslebyxor i brunt skinn. Hrm. Nej, det var inte vackert, men det kanske är coolt här i Bayern? Om igen; Må han aldrig flytta till Sverige.

Träning

Nu är det faktiskt dags att komma igång igen. Innan jag blev gravid med Axel vägde jag 58-60 kg. Efter Axel hamnade jag på 62. Just nu väger jag 65. Dags att göra något åt det. Och idag har jag börjat. Här går man på "Rückbildungsgymnastik" dvs "tillbakabildande gymnastik" efter graviditeten och idag var första gången. Inte känndes det särskilt jobbigt, utom ett par övningar som kändes i höfterna. Men det trappas nog upp så sakteliga och tydligen är det viktigt med lugn start.
Det var första steget.

Andra steget blir att fatta det svåra beslutet om att avstå onödigt socker. Godis, kakor och läsk stryks härmed ur min kostcirkel. Nu. Utan att göra undantag för det som är kvar av kalastårtorna. Tror jag.

Tredje steget är att köpa träningskort. Men efterssom jag ska klara av min rückbildungsgymnastik först bör jag väl avvakta. Eller eventuellt börja på pilates som tydlligen är bra för bäckenbotten. Nåja, jag kan ju informera mig om vilket gym jag ska välja och vad det kostar ialla fall.

Första delmålet är 62 kg. Andra delmålet är 60 kg. Sedan får vi se. Kanske räcker det så, kanske ska jag ner till 58 igen. Har ni några bra förslag på belöning när jag når mina mål? För belönas måååste man ju!

Förutom att det blir snyggare med några kilon färre och att det ska blir skönt att känna sig stark i kroppen igen, så när jag en förhoppning om att det kanske hjälper mitt blodtryck på plats igen. Och med den tanken beslutar jag mig härmed även att avstå kaffe framöver. Eller, koffeinfritt kan jag ju få dricka. Men inget annat.

Så. Beslut fattat. Nu får ni peppa mig så jag kommer ut på promenader och rör ordentligt på mig.

Kalas!

Igår hade vi kalas för Axel. Jag tror vi var 24 personer, stora och små. Jag hade bakat kanelbullar, äpplekaka, kladdkaka, två olika tårtor och fixat fiskdamm. Det var allt. Ändå är det nästan jobbigare att fixa treårskalas än att göra event för många tusen människor och många miljoner kronor... Fast trevligare så klart!

Skolstart

Idag har Axel börjat Svenska Skolan. Efterssom det fortfarande snyftas mer eller mindre när vi lämnar honom på hans naturlekis hade jag befarat att det skulle vara samma sak här och att jag skulle få stanna kvar hela tiden den här första gången. Nope. Han var laddad för skola. Innan vi ens gått in i byggnaden hade han packat upp sin matsäck och ätit upp i stort sett allt. Hungrig helt enkelt. När vi väl kommit in klassrummet och han valt en plats (jag insåg försent att det nog var pedagogiskt helt fel att uppmuntra sitt barn att sitta längst bak i klassrummet...) tog det inte mer än fem minuter innan han sa; "Nu kan du gå mamma. Vi ses sedan. Jag älskar dig. Hej, hej."
Ehhhh.... Jaha. Bara sådär.
Efteråt berättade fröknarna att allt gått bara bra och att "han är väldigt social kompetent och lydig". LYDIG?!?!?!? Det har ALDRIG någon sagt eller ens tänkt om min son tidigare. Garanterat. Men det var ju bra att han var det där. Socialt kompetent vet jag ju att han är, men på sitt naturlekis är han alltid tillbakadragen. Nu blir det ju rätt tydligt att det är som vi misstänkt, han känner sig inte bekväm med tyskan, men när alla pratar svenska är det lätt och roligt. Inte så konstigt. Men snaaaart lossnar nog tyskan också.
Idag hade de ritat, gått till lekplatsen, sjungit sånger och Axel hade spelat på sitt munspel som han tagit med sig. Så HURRA idag för bra skolstart!

Dröm

Axel, någon gång mitt i natten: "Nej! Jag vill ha en HEL smörgås! Den är sönder! En HEEEEEEL smörgås!"
Det kommer nog snackas en del här på nätterna framöver. Tydligen gjorde hans far det också när han var liten.

Premiär

Clara har premiärduschat! Hon satt på Marcos arm och tittade storögt och njöt av värmen och vattnet. Sedan blev hon så trött så hon somnade som en stock innan vi fått på blöjan. Sötnos!

Treåring!

Igår fyllde Axel tre år! Tre hela år sedan jag låg där och pussade honom i pannan för det kändes som den enda beröring som var tillräckligt mjuk. Och nu - en härlig, vild, glad liten kille, full av kärlek och rackartyg. Underbara, underbara Axel!

När han vaknade på morgonen gick vi ner i vardagsrummet där det hängde ballonger i taket och bordet var fullt med paket; en cykel ("Med pedaler!"), en sparkstötting, lego, sängkläder med Pippi, ett nytt munspel för det gamla har försvunnit och massor av böcker och filmer på både italienska och svenska.
Idag fick han med sig en kladdkaka och tre ljus till naturlekis och på söndag blir det barnkalas. Det är rätt bra att fylla tre år, tror jag.

Blodtryck

Nästan fyra månader av graviditeten kretsade kring mitt blodtryck. Kontroller varje vecka, sjukhusvistelse och ett tidigt akutsnitt om man ska sammanfatta det kort. Efter förlossningen skulle det vara över. Och tre dagar senare var mitt tryck mycket riktigt perfekt. Även på efterkontrollen sex veckor senare var det strålande.
Tills nu. I förrgår kände jag att det inte var alls bra. Idag, när jag kom hem till min blodtrycksmätare igen, visade mätningen på 150/120. 150 i övertryck är högt men inte värre än under graviditeten, men 120 i undertryck är ju alldeles tokhögt. VARFÖR?!?!?!

Jag är så vansinnigt trött på det här!!! :-(

Resa eller inte resa?

Jag och Clara ska pa tjejhelg i Oslo om nagra veckor. Men jag tvekar. Är det verkligen klokt att resa med en tremanaders bebis i svininfluensatiderß Bör jag verkligen utsätta henne för flygplatserna och flygplanen, eller är det bättre att avsta?
Jag vill väldigt gärna träffa mina allra finaste vänner som jag ser alltför sällan, men är det värt risken?
A ena sidan är risken kanske inte sa stor. Fast den är ju större om jag reser än om jag stannar hemma. Men vi kanske blir sjuka ända. Eller kanske inte om vi hinner vaccinera oss först. Men smittan sprids tydligen langsammare än väntat och ytterst fa dör. Men nagra gör det. Och tydligen är 25% av dem helt utan bakomliggande sjukdomar. Kanske är jag urfanig som ens överväger att avsta? Men om det finns den allra minsta risk att Clara blir allvarligt sjuk för att jag reser är det ju inte värt det.
Arghghghgh! Vad ska jag göra? Vad hade ni gjort?

Ibland funkar det

Ibland funkar det. Ibland är det perfekt. Och ibland är det bara jobbigt. Att gå ut och äta med barn, menar jag. Ikväll var det en av de jobbiga gångerna. När förrätten (ett gigantiskt fat med musslor) kom in grät Clara förtvivlat så det var bara att hissa upp tröjan och plocka fram lösningen på all världens problem. Men inte ens det var riktigt bra. Clara grät så hon var helt röd och svettades. Jag sa „Såja…“ ungefär fyrahundra gånger och svettades också. Marco kämpade med en övertrött Axel som inte ville äta, tyckte maten var för varm, inte ville sitta på stolen, stoppade händerna i vattenglaset, behövde kissa tre gånger och helst ville „gå uuuuut!“
Men till slut åt Clara och somnade sedan i BabyBjörnen och Axels mat svalnade och han åt så magen stod åt alla håll. Musslorna var underbara och följdes av ett berg av fritto scampi e verdure och till det serverades husets vita vin. Och så är det plötsligt värt det ändå.

Vi tog ett snack

Vi tog ett snack, jag och Clara. Jag försökte förklara att pappa också är bra. Det gick inte hem. „Han är snäll, rolig och bra på att leka!“ försökte jag. No. “Han kommer ge dig choklad och busa med dig!” No. Inte förrän jag poängterade att mamma visserligen har maten, men det är pappa som har pengarna, tycktes hon inse det viktiga i att hålla sig väl med och inte skrika så på honom. Jag antar att hon tänkte på skor, kläder och handväskor. Eller på hårspännen, dockor och glittriga grejer. Det funkade ialla fall. Materialistunge!

Drömmar

Härom natten vaknade Axel av en mardröm. Förtvivlat berättade han att morfar bråkat med en sjörövare och att han blivit rädd. Nästa morgon kom han ihåg drömmen och pratade om den igen. Det var bara en dröm, försökte jag förklara. Det var inte på riktigt. „Bara en dröm…“ upprepade han och fyllde hoppfullt på med „NU är på riktigt?!“

Sent igår kväll gick Marco in för att hämta något i Axels sovrum. Axel står då framför en byrå och letade febrilt i lådorna. „Hittar inte mamma, pappa, Clara…“ mumlar han. Även det kom han ihåg i morse och berättade att han också letat efter oss under skrivbordet och bakom sängen. Lilla plutten. Undra om han blir en sömngångare?

Clara

Imorgon fyller Clara två månader. Hur fort gick det!?!? Det känns som att tiden rusat förbi och jag har missat hennes barndom.
Första månaden sov hon konstant och öppnade knappt ögonen för att äta. Andra månaden började hon vara vaken allt mer och nu, när vi närmar oss tredje månaden, har hon börjat sova nästan hela nätterna (med matpaus förstås) och vara vaken stora delar av dagen. Hon börjar bli en stor flicka!
Nu är hon extremt närhetstörstande och vill absolut ha kroppskontakt dygnet runt. Hon protesterar högljutt om vi lägger henne ensam någonstans, så vi bär henne på armen, sitter med henne mot bröstet, bär i BabyBjörnen och sover med henne på armen. Nära, nära, nära.

Två

Två är ju inget hissnande högt tal. Inte ens när det handlar om antalet barn. Ändå måste jag räkna in mina två flera gånger varje dygn. Framför allt på natten. Varje gång jag vaknar till räknar jag: En, två… En i sängen mellan mig och Marco och en i spjälsängen brevid. En, två som andas. Bra. Nästa uppvak likadant; En, två i sängarna. En, två som sover. En, två som andas. Bra.

Mina!

Orättvist!

MARCO ger Axel chokladcroissant till frukost. JAG säger att han får borsta tänderna. MARCO säger att det kan de göra sedan, nu ska de till stranden. JAG får ta Axel till tandläkaren.
Va sjutton! Jag vill inte alltid vara den som kommer med trista nyheter!!!

Lycklig Clara

Nära mamma. Napp från Axel. Bada. Krama pappa. Äta mat. Somna i BabyBjörn. Första leendet! Andra leendet! Tredje leendet!

Lycklig Axel

Frukost på stranden. Bygga sandslott. Värme. Chokladcroissant. Hoppa i vågorna. Få en kompis. Pizza. Rulla sig i sanden. Leksaksaffär. Gunga. Spela fotboll. Glass. Hink och spade. Sol. Springa i sanden. Pasta. Köra bil i spelhuset. Välling.

Blå himmel och röd flagg

Mat

Mycket handlar om mat de här dagarna. Så här såg gårdagen ut: Chokladcroissant och persikojuice till frukost. Svärmors milanese, tomater, sallad, goda ostar och frukt till lunch. Spaghetti di vongole (Gud. Så. Gott.) med ännu fler goda ostar och frukt till kvällsmat. Därefter en kvällspromenad som förgylldes med krokantglass och hasselnötsglass. Sedan, jag skäms nästan för att erkänna det, var jag hungrig igen. Jag gick tom in och kikade i en smågodisbutik, men Marco vägrade följa med in och efterssom det var han som hade plånboken med sig fick jag snällt gå ut igen och tröstäta lite mer frukt hemma.
Dagen idag började jag med att smyglänsa kylskapet på ostar (det fanns lite kvar), prosciutto, yoghurt, juice, kaffe och melon innan vi gick till stranden. Till lunch blev det kycklingwok med ris (ehrm… och ost och frukt så klart) och till kvällsmat polpetter (med… gissa vad?). En och annan granita och lemon soda har visst ocksa slunkit ner. Och någon pizza. Och ännu någon glass...
Just nu är jag relativt mätt. Men jag fattar inte varför jag alltid blir vrålhungrig när vi är hos mina svärföräldrar. Det är ALLTID jag som äter mest. Och jag äter betydligt mer än jag någonsin gör hemma. Egentligen hade jag kunnat äta nästan dubbelt så stora portioner, men till slut brukar jag skämmas. Jag har genom åren skyllt på graviditet, amning och graviditet och amning igen. Men det har ju faktiskt funnits perioder som jag varken har varit gravid eller ammat, så jag tror de har genomskådat mig.

Skönt

Det är härligt att vara här. Det må vara en ort skapad för de mängder av turister som kommer hit varje år, men åååååh, så skönt det är ändå! Axel älskar verkligen att vara på stranden och leka i vågorna. Timma, efter timma, efter timma… På kvällarna är han så trött han nästan somnar upprätt, men sova på dagen är ju uteslutet – han är ju inte trött…

Jeans

Jag vågade mig på att plocka fram de supersnäva jeansen i morse. Jeansen från före graviditeten alltså. Och vet ni vad? DE PASSAR!!! Underbart! Jag känner mig riktigt snygg idag! Inte alls som en blåblek, postgravidfet, mjölksprutande kossa. (Usch, det låter ju förskräckligt. Så ser jag faktiskt inte ut. Så det så.) Det är ju stora nyheter! Förstår ni?!?!
Ska stoppa ner de högklackade favoritsandalerna i packningen nu. Och de nya bikinisarna (fast där är det mjölkkossevarning igen). Och sedan ska jag spatsera omkring i solen och känna hur min kropp långsamt återvänder till sin normala form igen. :-)

Gräsänkemat för utlandssvenskar

Förrådet med Abbas "Fiskbullar i hummersås" är slut. Mamma och pappa brukar ha ett antal burkar med sig när de kommer hit och idag rök alltså sista burken. Varje gång Marco är ute och reser äter jag och Axel fiskbullar. Häromdagen kallade han det "fiskbullefest". Säger kanske något om hur jag lanserat denna delikatess. Men jag tänker inte erkänna hur många burkar som gått åt de senaste två veckorna...

Gråt

Igår hade vi gråtdag. Först grät Axel förtvivlat när jag lämnade honom på naturlekis för första gången efter sommaren. Han ville inte alls stanna där, men efter långt och sorgligt avsked fick jag helt enkelt vända på klacken och lämna mitt gråtande barn. Kändes inte skönt i hjärtat.
Clara grät hos fotografen när vi skulle ta passfoto. Fotografen tyckte att hon skulle avbildas SITTANDES - sju veckor gammal - och hur jag än höll henne grät hon bara förtvivlat. Hon var illröd och svettades. Jag var kanske inte illröd, men svettades desto mer. Till slut fick vi ge upp, så passet dröjer lite till. Men inte allt för länge.

Fittus

Axel har en kompis som heter så. Fittus. Må han aldrig flytta till Sverige.

Lido di Jesolo

Imorgon åker vi till Jesolo. Det är en sådan där klassisk turistort norr om Venedig med mil efter mil med hotellkantad sandstrand. Rätt förskräckligt egentligen. Men svärföräldrarna råkar ha ett hus även där, så då passar det ju att åka dit någon gång om året och lata sig. Lata sig extremt faktiskt efterssom svärmor kommer dit också och lagar mat, städar och leker med Axel. Vilket innebär att jag och Marco faktiskt kan umgås MED VARANDRA. Annars brukar en av oss leka med Axel och den andra ha semester. Ungefär så. Nu kan vi smita ut på kvällarna och ta en drink, leka i spelhallarna och tonårshångla på stranden.