Papper, papper, papper...

Alla papper beträffande husköpet är nu underskrivna och klara.
Kvarstår gör uppehållstillstånd (för det fick vi inte plocka ut förrän en månad innan flytten) försäkringspapper, export av bilarna, dagisanmälan, öppnande av bankkonto, internet, telefon och ungefär tusen saker till. Rent praktiskt ska vi låta måla alla tak och väggar innan inflyttningen, sätta in inbrotts- och brandlarm och fixa myggnät för de stora terassdörrarna. Sedan är det bara att flytta in. Vi kommer inte göra några skönhetsingrepp alls innan vi bott där ett tag och kännt efter hur vi vill ha det. Kanske lämnar vi det vitt överallt, kanske sätter vi upp tapeter någonstans, kanske byter vi ut räcket i trappan, kanske ska vi se om vi kan optimera köket lite och få in ett köksskåp till. Men inte ännu.

Till administrationsbiten behövs naturligtvis passbilder till hela familjen. Axel tyckte det var fantastiskt kul att sitta i en automat som blixtrade och sedan få ut kort på sig själv.

Syskonkärlek

Mamma och pappa i all ära, men för Clara och Axel är storebror respektive lillasyster nästan ännu viktigare.
När Axel vaknar på morgonen är Clara den som får första "Gomojjon!" och tillhörande puss. Han klappar, kramar och pussar tusen gånger under en dag. Han sjunger för henne, berättar vad han gör och vill absolut att hon ska vara med överallt. När vi nattar honom på kvällen vill han att Clara ska vara med i sängen. Och om han vaknar till undrar han yrvaket "Var är Claja?!" och flera gånger varje dag hör man ett "Jag ääääääääklar dig Claja!"
Clara i sin tur dyrkar sin bror. Hon följer honom konstant med blicken, ler när han tittar på henne och skrattar högt när han pratar eller sjunger för henne.
Underbart för mammahjärtat!

Ännu en svenska i Lugano

Över ett forum på nätet har jag hittat en annan svenska som bor i Lugano med sin familj. Faktiskt bara några minuter från vårt hus. Hennes barn är dessutom nästan lika gamla som mina och Axel kommer gå på samma dagis som hennes dotter.
När hon hörde att vi ska till Lugano nu för att fixa uppehållstillstånd och annat pappersarbete erbjöd hon oss att bo över hos dem. Så det ska vi! Underbart att bli mottagen så av andra utlandssvenskar!
Vi åker om en timma och kommer hem i övermorgon. Ska bli jättetrevligt! Ja, för om man bjuder in främmande människor på det sättet så måste man bara vara trevlig! Ja, eller seriemördare kanske...`? ;-)

Kärlek

Axel hade, med stor koncentration och tålamod, gjort ett halsband till stora kärleken Kate. Han hade, med lite hjälp, slagit in det i fint papper och överräckte det med ett stolt leende. Kate blev glad och gav honom en kram och Axel utbrast: Jag ÄKLAR dig!
Det är äkta kärlek!

Gammal

En pappa till ett annat barn på svenska skolan frågade Axel hur gammal han är. Med mycket stort allvar svarade han:
"Näää, jag är inte gammal! Jag är bara.... så!" varpå han höll upp tre fingrar i luften.

När han ser någon som röker säger han: "Oj, oj, oj! En annan morgon FINNS inte han mer!"

En flintskallig man fick omdömmet: Han är GAMMAL. Snart finns inte han mer.

Det är tacksamt att han pratar svenska till mig och inte tyska.

Fyra m2 mening med livet

Någon gång under natten, när Clara just ätit sig mätt för en av otaliga gånger, låg jag vaken några minuter och tittade på min familj i det skumma ljuset från en gryende dag. Marco sov på mage, Axel på rygg med händerna bakom nacken och Clara på min arm. Hela familjen i sängen. Det viktigaste, de som betyder allra mest, i en fyra kvadratmeter brännpunkt av kärlek. Det här ÄR meningen med livet.

Clara idag

Tyskunge

Nu har Clara fått sitt tyska pass. För att få det svenska måste man nu för tiden, sedan konsulatet i München försvann, antingen åka till Berlin eller till Sverige. För italienska passet krävs det besök på konsulatet i München och en massa papper, vidimeringar, stämplar och översättningar. Det får vänta med andra ord.
Så nu har vi två små tyskungar hemma.

Lakritspipa

Sipa lipa lakritspipa
Segla jurden runt i snipa
Sipa lipa lakritsbåt
Regnar det blir snipan våt
Det en och var begripa
Sipa lipa lakritspipa

Den ramsan finns i en av Axels böcker och han har länge undrat vad en lakritspipa egentligen är. Mormor och morfar fick i uppdrag att leta reda på en sådan och ta med nu när de var på besök. Det gjorde de med besked. En hel liten låda med lakritspipor hade de med sig. Räcker även till mor i huset...

Svärmor

Min svärmor är fantastisk. Hon gör allt hon kan för sina barn, barnbarn - och svärdöttrar. Hon, och även svärfar, är de mest generösa människor jag någonsin träffat. De ger av sin tid, kraft, ork, engagemang och pengar för vår skull. Om och om igen.

Men ändå... Ändå är det aningens jobbigt när svärmor kommer på besök i några dagar. Hon är nämligen outtröttlig. Hon tar huset i besittning och städar, handlar, lagar mat, sorterar linnéskåpet, tvättar, stryker, leker med Axel, tröstar Clara, skurar öppna spisen, dammsuger, torkar golvet, vattnar blommorna osv osv osv. På kvällen, när hon ska gå tillbaka till den lilla lägenheten hon hyr i huset brevid, smugglar hon med sig den rena tvätten och stryker den innan hon lägger sig. Vid femtiden vaknar hon, stiger upp, dricker några koppar starkt kaffe, går till bageriet och köper färsk bröd och kommer sedan till oss strax innan kl 8 och serverar frukost och nybryggt kaffe.

Hon har ingen som helst känsla för vad som är privat. Hon tvättar vår tvätt, bäddar vår säng, stryker våra underkläder och lägger in det i våra garderober. De första åren med svärmor försökte jag med alla medel hejda hennes framfart. Det gick inte. Fick hon inte tvätta skurade hon spisen istället. Fick hon inte städa badrummet lagade hon mat. Sa jag åt henne att sätta sig och ta en kopp kaffe började hon baka kakor. Hon är som en tornado som sveper in med all sin energi. Nu har jag kapitulerat och låter henne göra vad hon vill. Kan man inte stoppa vågen får man rida på den. Jag har tom lärt mig njuta av det. För visst är det en fantastisk människa som orkar, och faktiskt VILL, göra sådant för någon annan!?

Men ändå. Jag blir matt. Och det känns liiite skönt när hon åker hem efter fem dagars virvelvind och jag får tillbaka mitt hem - extremt välstädat, utan tvätt och med full frys...

Passbild

Idag har jag varit hos fotografen och tagit passbilder till Clara. Hon skrattade stort och högt - fem sekunder EFTER varje blixt. Tja. Så här blev det till slut.

Mäklarens bilder

Han var väl ingen stjärna på att fota, den där mäklaren. Själva tog vi tyvärr inga bilder alls, men här ser man ialla fall litegrann av husets interiör.

Vi har köpt hus i Lugano!

Korta versionen:
Vi har köpt hus!!! Inflyttning 1 juli.

Långa versionen:
Vi har köpt hus!!!
Det gick snabbt som attan. Eller, jag har ju visserligen tjatat om att vi ska köpa hus i Lugano i flera år nu. Men vi har bara varit där ett par gånger och känner egentligen inte till stan särskilt bra. Och jag hade inte riktigt räknat med att vi skulle köpa hus NU. Snarare om ett år eller så. Jag trodde bara vi skulle åka och titta lite, kika på några hus och lära känna stan lite bättre. Marcos bild av den här veckan var en annan: Effektivt letande - förhoppningsvis köp.

Anledningen att jag inte vill stanna i Bayern är egentligen bara mentaliteten. Allt annat är perfekt! Fast mentaliteten är ju inte så "bara". Bayerska humöret och beteendet är tungt och hårt och vi (framförallt jag) vill inte att våra barn växer upp och tycker att det är normalt att bete sig som man gör här. Det är egentligen enda felet med Bayern och anledningen att vi (återigen framförallt jag) vill härifrån.

Vi har funderat och grubblat i flera år. Vi har tittat på flera hus i Italien och trodde att vi skulle hamna någonstans i närheten av Verona och Gardasjön, innan vi insåg att Italien är alldeles för kaotiskt för oss. Inte ens Marco, som är uppvuxen där, vill tillbaka.

Anledningarna att vi till slut fastnade för Lugano är följande:
- Internationell, men rätt liten, stad.
- Berg till Marco.
- Vatten (Luganosjön) till mig.
- Nationell flygplats i stan och internationell en timma bort (Malpensa).
- En timma till Milano.
- Mindre än en timma till strålande skidåkning.
- Två timmar till havet och tre timmar till Gardasjön.
- Svärföräldrarna är 1 1/2 timma bort. Precis lagom för att få barnvakt ibland, men slippa spontanbesök varje helg.
- Klimatet är varmt och soligt, men med riktig vinter inom räckhåll.
- Ordning och reda som i Tyskland, lättsamhet och livsnjutning som i Italien.
- Lugano ligger alltså i Tessin, i italienska delen av Schweiz, med bara 20 minuter till italienska gränsen. Dvs 20 minuter till riktigt bra mataffärer med betydligt lägre priser.
Det var väl ungefär så vi resonerade.

Huset då? Tja, i måndags hade vi fem bokade husvisningar:
Ett stort jättefint hus med sagolik utsikt - och katastrofalt värmesystem som skulle innebära att vi fick bryta upp väggar eller golv för att installera nytt inom några år.
Ett hus under byggnation med stora glaspartier och utsikt över stan och sjön med möjlighet att välja allt ytmaterial - som låg högt uppe på ett berg vid världens ände.
Ett hus som var urtjusigt och vackert - med för få rum.
Ett hus som var alldeles gräsligt rakt igenom.
Och så ett hus som... Som var helt rätt. Det är lagom stort, lagom många rum, perfekt läge 2 km från centrum och sjön. Det finns ett kontor med egen ingång till Marco, gästrum och stort lekrum/hobbyrum. Tre sovrum, snyggt vardagsrum och kök med glasade väggar med utgång till en trädgård framför och en bakom huset. Precis vad vi behöver.
Det kunde varit större, det kunde haft fantastiskt utsikt och det kunde haft större trädgård. Men det avgörande var området som huset ligger i. Det ligger nära centrum och sjön. Där bor främst internationella familjer och de flesta barnen är flerspråkiga. Alla vi träffat hittills har pratat tyska, så jag (som är den enda i familjen med knackig italianska) kommer klara mig med bara tyska i början. Kvinnorna i området är till största delen hemmamammor, men välutbildade och har haft intressanta jobb innan de fått barn. Tydligen arrangerar de massa aktiviteter, med och utan barn, och det finns tom italienskaundervisning i skolan - för mammorna! Lite annorlunda än hemmafrumentaliteten i Bayern...
Vi kommer vara som "alla andra" och inte längre de underliga utlänningarna i byn. De som sitter utomhus fast andra tycker det är kallt, låter barnen gå på naturdagis, reser onödigt mycket och tar in julgranen för tidigt. För nu är plötsligt "alla andra" också från olika europeiska länder, har flyttat runt, vet hur det är att komma ny till ett land, lära sig nytt språk, skapa ett nytt socialt liv och ha flerspråkiga barn. Plötsligt är vi helt vanliga!

I tisdags tittade vi på huset en gång till, lämnade besked att vi ville ha det och nästa morgon skrev vi på alla papper. Inflyttning blir 1 juli.

Känslan? Pendlar mellan ren och skär skräck och fullständing övertygelse om att det här är rätt. Så sakteliga tar det sistnämnda över. :-)

Så från och med juli är ni välkomna dit! Vi hoppas på många besök!!!