Clara tyckte förresten det var rätt äckligt och gjorde sitt bästa för att få ut det ur munnen omedelbart. Bra. Det innebär ju att hon fortfarande behöver mig och och inte är helt självständig och vuxen. ;-)
Äckligt, var ordet.
2009-12-31
Matstart
Clara har fått smaka mat för första gången. Efter att ha ammat dygnet runt i några veckors tid är det bara att inse att tjejen behöver lite mer mat. Hon är ju faktiskt ett halvår om två veckor så det är ju inte så konstigt. Fast jag vill att hon ska vara min LILLA flicka, så det sitter rätt långt in att ge henne fast föda. Eller fast och fast förresten - palsternackpuré är väl inte direkt fast föda. Men ändå.
Clara tyckte förresten det var rätt äckligt och gjorde sitt bästa för att få ut det ur munnen omedelbart. Bra. Det innebär ju att hon fortfarande behöver mig och och inte är helt självständig och vuxen. ;-)
Äckligt, var ordet.
Clara tyckte förresten det var rätt äckligt och gjorde sitt bästa för att få ut det ur munnen omedelbart. Bra. Det innebär ju att hon fortfarande behöver mig och och inte är helt självständig och vuxen. ;-)
Äckligt, var ordet.
2009-12-30
2009-12-27
Jul i Wiesbaden
I år blev det julfirande hos Marcos föräldrar i Wiesbaden. Vi, svärföräldrarna och svägerskan med familj. Tja, vad ska man säga... Det blir liksom ingen riktig jul utan skinka och julmust. Och de egna föräldrarna. Och Kalle Anka. Men det kan bli rätt bra ändå.
Vi är ju en internationell familj med inslag av Sverige, Tyskland, Italien, Belgien, Indien och Luxemburg så jularna blir rätt... blandade. Både språkligt och matigt. Det finns inget språk som vi alla har gemensamt så det mixas friskt mellan sisådär fem språk. Maten varierar mellan gåslever och champagne ena dagen och sill och snaps andra dagen.
Den här gången hann vi med Weihnachtsmarkt inne i Wiesbaden. Tyskarna ÄR verkligen bra på sådant. Axel åkte karuseller tills han höll på att storkna, jag fick en varm choklad och det fanns tom rätt snygga saker att shoppa i de små julstugorna. Och hela stan var smyckad med stjärnor, julgranar och vacker belysning.
Axel och kusinen Alex (ja, så stor var fantasin hos svågern och svägerskan när de fick barn ett år efter oss...) tyckte att tomten var jättespännande och fick naturligtvis mängder med paket. Axel var mest nöjd med sin hett önskade trumpet och på delad andraplats kom poliströjan och den stora brandbilen. Själv är jag mäkta nöjd med min De Longhi Nespressomaskin. Jag har testat den för första gången idag och det blev utmärkt. Nu ska jag prova mig genom sortimentet av olika kaffesorter så jag hittar den jag tycker mest om.
Vi är ju en internationell familj med inslag av Sverige, Tyskland, Italien, Belgien, Indien och Luxemburg så jularna blir rätt... blandade. Både språkligt och matigt. Det finns inget språk som vi alla har gemensamt så det mixas friskt mellan sisådär fem språk. Maten varierar mellan gåslever och champagne ena dagen och sill och snaps andra dagen.
Den här gången hann vi med Weihnachtsmarkt inne i Wiesbaden. Tyskarna ÄR verkligen bra på sådant. Axel åkte karuseller tills han höll på att storkna, jag fick en varm choklad och det fanns tom rätt snygga saker att shoppa i de små julstugorna. Och hela stan var smyckad med stjärnor, julgranar och vacker belysning.
Axel och kusinen Alex (ja, så stor var fantasin hos svågern och svägerskan när de fick barn ett år efter oss...) tyckte att tomten var jättespännande och fick naturligtvis mängder med paket. Axel var mest nöjd med sin hett önskade trumpet och på delad andraplats kom poliströjan och den stora brandbilen. Själv är jag mäkta nöjd med min De Longhi Nespressomaskin. Jag har testat den för första gången idag och det blev utmärkt. Nu ska jag prova mig genom sortimentet av olika kaffesorter så jag hittar den jag tycker mest om.
2009-12-21
Axels axel och Claras ....?
Ja, men det är ju självklart. Om Axel har en kroppsdel som heter "axel" måste ju mostsvarande kroppsdel på Clara heta... "clara"? Det tycker ialla fall Axel och blir jättearg när vi försöker förklara att det heter axel även på Clara.
Det är mycket språkfunderingar just nu. Bla frågan om att vara klara (som i färdiga). "Neeeeeej, JAG är Axel, där är Clara!" :-)
Han har börjat skapa nya ord på de olika språken utifrån vad han kan på de andra. Dorabella i Trolltider måste ju tex heta "Dorafina" på svenska och hans lilla vägarbetsfigur är en "jobber".
Han testar de olika språken med oss och tycker det är vansinnigt roligt när Marco försöker prata svenska och vill gärna att jag leker med honom på tyska.
Kul att följa den här utvecklingen.
Det är mycket språkfunderingar just nu. Bla frågan om att vara klara (som i färdiga). "Neeeeeej, JAG är Axel, där är Clara!" :-)
Han har börjat skapa nya ord på de olika språken utifrån vad han kan på de andra. Dorabella i Trolltider måste ju tex heta "Dorafina" på svenska och hans lilla vägarbetsfigur är en "jobber".
Han testar de olika språken med oss och tycker det är vansinnigt roligt när Marco försöker prata svenska och vill gärna att jag leker med honom på tyska.
Kul att följa den här utvecklingen.
2009-12-20
Skadeglädje
En god vän, Andrea, har hånat mig hela hösten för att vi valt att vaccinera oss mot svininfluensan. Här i Tyskland är det inte så många som gjort det och det anses allmänt inte vara så farligt.
Idag fick jag sms om att hon fått svininfluensan. Behöver jag säga att jag, elaka människa, skrattade högt och nu bombarderar henne med sms i stil med "Äh, det är inte så farligt. Går över på 3-4 veckor. Om ni inte dör av det, alltså. Vi ses i februari! Trevlig jul!" :-D
Hon svarar med diverse svordommar och försöker FORTFARANDE rättfärdiga valet att avstå vaccin. :-) Det här ska hon få höra lääääänge! Moahahhaha!
PS. Jo, jag har medlidande. Också. Fast inte så mycket. *skrattar fortfarande*
Idag fick jag sms om att hon fått svininfluensan. Behöver jag säga att jag, elaka människa, skrattade högt och nu bombarderar henne med sms i stil med "Äh, det är inte så farligt. Går över på 3-4 veckor. Om ni inte dör av det, alltså. Vi ses i februari! Trevlig jul!" :-D
Hon svarar med diverse svordommar och försöker FORTFARANDE rättfärdiga valet att avstå vaccin. :-) Det här ska hon få höra lääääänge! Moahahhaha!
PS. Jo, jag har medlidande. Också. Fast inte så mycket. *skrattar fortfarande*
2009-12-18
Dilemma
Jag har fått gråa hår. Inte många, kanske ett 20-tal. De kom efter första graviditeten och tycks inte ha blivit fler sedan dess. Oche syns bara när jag har hästsvans för de sitter på ena sidan. I vanliga fall plockar jag bort dem, men nu tvekar jag. Jag har tappat sådana enorma mängder hår de senaste månaderna, så jag borde väl vara rädd om vartenda strå. Även de grå...?
"Var rädd om dig!" eller "Ha det så roligt!"?
Vad säger ni till era nära och kära när ni skiljs åt för kortare eller längre tid?
Mina föräldrar säger alltid "Var rädd om dig!" vilket känns olycksbringande på något sätt. Själv säger jag "Ha det så roligt!". Jag TÄNKER "Var rädd om dig!", men jag säger det ytterst sällan. "Kör försiktigt!" eller "Hör av dig när du kommer ner (från berget)!" händer dock att jag säger till Marco. Det är ju lika illa egentligen. Signalerar FARA och dämpar glädjen helt enkelt.
Vad säger ni?
Mina föräldrar säger alltid "Var rädd om dig!" vilket känns olycksbringande på något sätt. Själv säger jag "Ha det så roligt!". Jag TÄNKER "Var rädd om dig!", men jag säger det ytterst sällan. "Kör försiktigt!" eller "Hör av dig när du kommer ner (från berget)!" händer dock att jag säger till Marco. Det är ju lika illa egentligen. Signalerar FARA och dämpar glädjen helt enkelt.
Vad säger ni?
2009-12-16
Sverigeresa bokad
Nu har jag bokat Sverigeresa för mig och barnen. Marco stannar hemma och jobbar. Borås i januari står inte riktigt på hans önskelista när det gäller resmål. Det kan jag nästan förstå.
18-25 januari kommer vi. Vem vill träffa oss då?
18-25 januari kommer vi. Vem vill träffa oss då?
Förlossningsförberedelse...
Jag har haft ont i mina händer och handleder i ungefär en månads tid. Och efterssom vi har ärftlig artros i släkten och efterssom tyskarna dessutom går till läkare om de så bara får ett myggbett - och möjligen även efterssom jag är något hypokondrisk var jag hos ortopeden idag. Jodå, mina leder, senor, ligament (eller vad det nu kan tänkas heta på svenska) är inflammerade. Anledningen? Jo, kroppen förbereder sig för förlossning genom att luckra upp sig. Ni vet, foglossning och sådant. Det är ju bara det att det är HÄNDERNA som håller på att förbereda sig - och det sisådär ett halvår försent...
Läkaren uttryckte det så vackert; "Det finns både positiva och negativa effekter av hormoner." Nähä?
Nåja, det blir paus från klättringen ett tag och lite försiktigare rörelser överlag så blir det snart bättre.
Läkaren uttryckte det så vackert; "Det finns både positiva och negativa effekter av hormoner." Nähä?
Nåja, det blir paus från klättringen ett tag och lite försiktigare rörelser överlag så blir det snart bättre.
2009-12-15
Osteopat igen
Idag var jag med Clara hos osteopaten igen. Hon är verkligen som en modern häxa. Hon "känner" och "upplever" saker hos Clara och det hela verkar lite flummigt.
Idag nämnde jag att amningen fortfarande gör ont ibland. Hon kände då i gommen och hittade en benknota som bildat en "tröskel" vilket gör att Clara inte kan dricka ordentligt. "Den måste bort." sa hon och började behandla genom att hålla ett pekfinger i munnen på Clara en stund. Sedan övergick hon till att hålla om Claras huvud medan jag ammade henne. "Nu släpper spänningen." sa hon plötsligt. "Nu kan det hända att hon börjar gråta lite." Clara, som annars är utsträckt och ganska spänd i kroppen, kröp ihop till en liten boll och snyftade i min famn i fem minuter eller så. "Det är minnen från förlossningen som kommer ut." förklarade hon. Ehh... Jaha.....
Hon sa att nu har vi klarat av ett stort steg och Clara såg redan mycket mer avslappnad ut och blicken var mycket lugnare. Efteråt sov Clara i flera timmar och sedan dess har hon faktiskt varit betydligt mjukare och mer avslappnad i kroppen.
Tja, modern häxa som sagt.
Idag nämnde jag att amningen fortfarande gör ont ibland. Hon kände då i gommen och hittade en benknota som bildat en "tröskel" vilket gör att Clara inte kan dricka ordentligt. "Den måste bort." sa hon och började behandla genom att hålla ett pekfinger i munnen på Clara en stund. Sedan övergick hon till att hålla om Claras huvud medan jag ammade henne. "Nu släpper spänningen." sa hon plötsligt. "Nu kan det hända att hon börjar gråta lite." Clara, som annars är utsträckt och ganska spänd i kroppen, kröp ihop till en liten boll och snyftade i min famn i fem minuter eller så. "Det är minnen från förlossningen som kommer ut." förklarade hon. Ehh... Jaha.....
Hon sa att nu har vi klarat av ett stort steg och Clara såg redan mycket mer avslappnad ut och blicken var mycket lugnare. Efteråt sov Clara i flera timmar och sedan dess har hon faktiskt varit betydligt mjukare och mer avslappnad i kroppen.
Tja, modern häxa som sagt.
Magsjuka
Axel väckte oss vid 6-tiden genom att kräkas i dubbelsängen. Upp och byta sängkläder. En gång. Två gånger. Tre gånger... Han har fortsatt hela dagen och får inte ens behålla vatten. Lilla stackaren. Nu har han precis slocknat i soffan. Hoppas han får sova några timmar.
2009-12-14
Luciafirande
Som utlandssvensk (eller skyller jag kanske bara ifrån mig?) blir Luciafirande plötsligt jätteviktigt. Och emotionellt. Vi började dagen med lussekatter och pepparkakor i soffan medan vi tittade på Trolltider. Hade vi haft lite snabbare internet hade vi tittat på SVT´s luciafirande, men det funkar tyvärr inte här.
Axel ringde till mormor & morfar och sjöng Blinka lilla stjärna, som är enda sången han kan från början till slut. Mormor blev så rörd att hon fick överlåta pratandet till morfar efter en stund. Barnbarn ska vara nära på Lucia var budskapet - och jag fick naturligtvis dåligt samvete.
Även gamlamormor blev uppvaktad med Axels vackra sång. (Och jodå, hon spädde på det dåliga samvetet för att jag bor så långt bort.)
Efter lunch åkte vi iväg för att fira Lucia med Svenska skolan. Axel hade övat på sångerna och längtat efter sin stjärngosseutstyrsel i flera veckor. Han var minsta, och naturligtvis sötaste, stjärngossen och när han kom in med resten av luciatåget fick jag tårar i ögonen. Jag är blödig, jag vet. Jag snyftar när barbapappa och barbamamma får barn. Under graviditeterna grät jag när jag såg fågelungar och till tvättmedelsreklam för de blev så lyckliga när tvätten blev så vit. Så vem kan begära att jag inte ska snyfta när min son går sitt livs fösta luciatåg? Och sista också kanske, för i Lugano finns det inte så många svenskar att göra sådant med.
Nåja. Efter att ha övat Blinka lilla stjärna i flera veckors tid valde Axel att stå helt tyst, längst fram i mitten, med ena handen i munnen och bara se sig omkring. Inte en ton tog han. Efter ett par sånger tröttnade han och kom och satte sig hos oss och åt skumtomtar. Uttåget var han med på igen och jag fick filmat lite, mellan snyftningarna.
Efter dans kring granen och besök av jultomten var det slut och vi åkte hem igen. Axel var nöjd, jag var rörd, Marco var uttråkad och Clara var övertrött. Så hade vi det.
Axel ringde till mormor & morfar och sjöng Blinka lilla stjärna, som är enda sången han kan från början till slut. Mormor blev så rörd att hon fick överlåta pratandet till morfar efter en stund. Barnbarn ska vara nära på Lucia var budskapet - och jag fick naturligtvis dåligt samvete.
Även gamlamormor blev uppvaktad med Axels vackra sång. (Och jodå, hon spädde på det dåliga samvetet för att jag bor så långt bort.)
Efter lunch åkte vi iväg för att fira Lucia med Svenska skolan. Axel hade övat på sångerna och längtat efter sin stjärngosseutstyrsel i flera veckor. Han var minsta, och naturligtvis sötaste, stjärngossen och när han kom in med resten av luciatåget fick jag tårar i ögonen. Jag är blödig, jag vet. Jag snyftar när barbapappa och barbamamma får barn. Under graviditeterna grät jag när jag såg fågelungar och till tvättmedelsreklam för de blev så lyckliga när tvätten blev så vit. Så vem kan begära att jag inte ska snyfta när min son går sitt livs fösta luciatåg? Och sista också kanske, för i Lugano finns det inte så många svenskar att göra sådant med.
Nåja. Efter att ha övat Blinka lilla stjärna i flera veckors tid valde Axel att stå helt tyst, längst fram i mitten, med ena handen i munnen och bara se sig omkring. Inte en ton tog han. Efter ett par sånger tröttnade han och kom och satte sig hos oss och åt skumtomtar. Uttåget var han med på igen och jag fick filmat lite, mellan snyftningarna.
Efter dans kring granen och besök av jultomten var det slut och vi åkte hem igen. Axel var nöjd, jag var rörd, Marco var uttråkad och Clara var övertrött. Så hade vi det.
2009-12-13
2009-12-12
Fotoboken färdig
Så var årets fotobok färdig. 42 sidor julklapp till Axels och Claras fan club, dvs mormor & morfar, farmor & farfar, gamlamormor och gamlafarfar. Är det någon som alldeles väldigt gärna vill se den på nätet får ni hojta så får ni adress och kod.
Osteopatbesök nr 2
Första osteopaten som vi tog med Clara till var ju helt vrickad. Nu har vi hittat en annan som Clara var hos igår. Denna var helt strålande på alla sätt! Hon var trevlig, mjuk, kompetent, fin mot Clara och... tja, oerhört empatisk helt enkelt.
Hon förklarade bla annat att Clara är ett "typiskt kejsarsnittsbarn "och det är det som påverkat hennes rörelsemönster och gjort så att det uppstår spänningar i kroppen och hon har blivit sned. I flera andra länder behandlar man tydligen alla kejsarsnittsbarn direkt efter födseln för att förhindra detta. Men inte här. Och definitivt inte i Sverige (skattepengar, skattepengar...). För att komma till rätta med det har vi fått tips på hur vi ska bära, lyfta, lägga, hålla osv samt att vi ska komma till ett antal behandlingar framöver. Känns så otroligt bra!
Förutom de rent medicinska observationerna och undersökningen berättade hon att Clara är extremt motoriskt utvecklad. "Aussergewöhlich!" Flera gånger påpekade hon det, skakade på huvudet och sa att här kommer vi få fullt upp. Det har vi ju hört ända sedan jag var gravid med henne och vi skulle göra ctg och ultraljud vareviga vecka. Samt av barnläkaren vid ett flertal besök. Och nu alltså.
Tja, om man känner storebror är det kanske inte direkt förvånande. Det lär alltså bli livat här framöver. Bra så. :-)
Hon förklarade bla annat att Clara är ett "typiskt kejsarsnittsbarn "och det är det som påverkat hennes rörelsemönster och gjort så att det uppstår spänningar i kroppen och hon har blivit sned. I flera andra länder behandlar man tydligen alla kejsarsnittsbarn direkt efter födseln för att förhindra detta. Men inte här. Och definitivt inte i Sverige (skattepengar, skattepengar...). För att komma till rätta med det har vi fått tips på hur vi ska bära, lyfta, lägga, hålla osv samt att vi ska komma till ett antal behandlingar framöver. Känns så otroligt bra!
Förutom de rent medicinska observationerna och undersökningen berättade hon att Clara är extremt motoriskt utvecklad. "Aussergewöhlich!" Flera gånger påpekade hon det, skakade på huvudet och sa att här kommer vi få fullt upp. Det har vi ju hört ända sedan jag var gravid med henne och vi skulle göra ctg och ultraljud vareviga vecka. Samt av barnläkaren vid ett flertal besök. Och nu alltså.
Tja, om man känner storebror är det kanske inte direkt förvånande. Det lär alltså bli livat här framöver. Bra så. :-)
Svenskt julbord
Idag har vi haft familjen Duffy (Petra, Matt, Kate och Jack) här och ätit årets troligen enda svenska julmat. Eller försök till, ialla fall. Tack vare Ikeas Schwedenladen fanns det sill, lax, janssons frestelse, köttbullar, prinskorv, pepparkakor, glögg och lite annat smått och gott. Deras "Svenska julskinka" var slutsåld så Marco lovade att fixa julskinka på något sätt. Kött är inte hans expertområde. Inte heller svensk julmat. Alltså kom han hem med RÖKT skinka i skivor. Hmm, tja. Den var kanske inte så julig. Men vad gör man inte av ren desperation...
NÄSTA år blir det definitivt julfirande i Sverige.
NÄSTA år blir det definitivt julfirande i Sverige.
2009-12-06
Julmarknad och St Nikolaus
Igår var vi på julmarknad i Bad Tölz. Bayern är bra på sånt. Glühwein, bratwurst, karuseller, ompaompa - och St Nikolaus som delade ut äpplen till alla barn. Axel blev jätteglad över sitt äpple. Lite förvånande kanske... Ännu gladare var han ialla fall för karusellåkandet. Själv drack jag en himmelskt god varm choklad som tillagades av en dam som är pralinör och bla ger kurser i hur man gör sina egna praliner. Vore kanske något att önska sig i julklapp.
Idag är det andra advent och även 6:e december, vilket innebär att här firas St Nikolaus. Han (dvs rara granntanten) hade lämnat en hel liten säck med choklad, gummibärchen och klementiner ute på trappan). Gulligt gjort!
Idag är det andra advent och även 6:e december, vilket innebär att här firas St Nikolaus. Han (dvs rara granntanten) hade lämnat en hel liten säck med choklad, gummibärchen och klementiner ute på trappan). Gulligt gjort!
Mutor
Paketen i adventskalendern innehåller i år små lappar med texter som "Titta under soffan" eller "Leta vid dörren". Axel har tyckt att bokstäver och läsande har varit intressant redan innan, men nu inser han fulla vidden av nyttan! ;-)
Kakorna då? Jo, i det här huset får man kakor om man räknar till 10. Paket, fönster, figurer i ett spel osv. Räknar man rätt får man kaka. :-)
Kakorna då? Jo, i det här huset får man kakor om man räknar till 10. Paket, fönster, figurer i ett spel osv. Räknar man rätt får man kaka. :-)
2009-12-04
Nattliga funderingar
Klockan är halv fem på morgonen och jag kan inte sova. Jag har varit vaken sedan kl 3 och ligger och funderar, eller snarare grubblar och möjligen oroar mig, över hur det ska bli i Lugano.
För det mesta känns det helt rätt att flytta. Men ibland får jag fullständig panik av blotta tanken. Det som skrämmer mig mest är tanken på att mina barn aldrig kommer bli svenska. De får gärna vara schweiziska och italienska, men jag vill att de ska vara svenska också. Mest svenska. Fånigt? Ja, kanske det. Men det är oerhört viktigt för mig att de pratar svenska, känner sig hemma i Sverige och känner en naturligthet i de svenska traditionerna. Jag är livrädd att det inte blir så.
Just i natt grubblar jag över Axels kommande dagis. Det ligger ett dagis 100 m från vårt hus. Efterssom det är statligt är det gratis. Det ligger alltså rätt nära till hands att välja det dagiset. Nackdelarna är dels att det är grupper om 20-25 barn på EN vuxen och dels att dagiset är kl 9-16. Take it or leave it. Man kan tydligen inte välja att hämta barnet tidigare på dagarna utan har vi anmält honom så är det de tiderna som gäller. Sju timmars "arbetsdag" i ett kaos alltså. Känns inte alls bra.
Alternativ finns. Man kan välja ett privat dagis. Då får man naturligtvis betala och det är dyrt. Upp till 10.000 svenska kronor skulle det kosta - för att ha honom FÄRRE timmar på dagis. Dessutom måste vi antagligen ta bil/buss dit. Och vi kommer då inte lära känna kompisar i omgivningen utan i andra delar av Lugano. Vad gör vi?
Vi är vana att kunna bestämma själva över vår tid. Att kunna åka iväg och göra saker ihop när vi vill. Om Axel är på dagis till 16.00 är det slut med den friheten. Han kommer vara helt slut efter sådana dagar. Dessutom har jag ju valt att vara hemma med mina barn just för att jag vill vara tillsammans med dem när de är små. Jag vill vara den som uppfostrar mina barn. Jag vill inte att han ska vara 1 barn av 25 i en grupp med en vuxen. Vad är det för kvalitet? Hur mycket uppmärksamhet får han? Hur lär EN vuxen 25 barn att umgås i grupp på ett socialt kvalitativt sätt? När kommer denna vuxna ha tid att besvara Axels frågor, läsa en bok som han valt, överhuvudtaget se hur han har det och hur han mår? Sju timmar om dagen....
Nu, här i Tyskland, är Axel på ett naturdagis tre förmiddagar i veckan. Det är strålande, men hade gärna fått vara ytterligare en eller två dagar i veckan. Jag har finkammat internet efter något liknande i Lugano, men det finns inget naturdagis i hela Tessin. Inte ens en naturlekgrupp. På det aktuella dagiset verkar det inte som att de ens går ut särskilt ofta under vinterhalvåret. Nä, det kan jag också förstå om man har 25 barn som man ska klä på och klä av. Det innebär alltså att de dessutom är INNE större delen av de där sju timmarna.
Jag har ont i magen så jag mår illa när jag tänker på det. :-(
För det mesta känns det helt rätt att flytta. Men ibland får jag fullständig panik av blotta tanken. Det som skrämmer mig mest är tanken på att mina barn aldrig kommer bli svenska. De får gärna vara schweiziska och italienska, men jag vill att de ska vara svenska också. Mest svenska. Fånigt? Ja, kanske det. Men det är oerhört viktigt för mig att de pratar svenska, känner sig hemma i Sverige och känner en naturligthet i de svenska traditionerna. Jag är livrädd att det inte blir så.
Just i natt grubblar jag över Axels kommande dagis. Det ligger ett dagis 100 m från vårt hus. Efterssom det är statligt är det gratis. Det ligger alltså rätt nära till hands att välja det dagiset. Nackdelarna är dels att det är grupper om 20-25 barn på EN vuxen och dels att dagiset är kl 9-16. Take it or leave it. Man kan tydligen inte välja att hämta barnet tidigare på dagarna utan har vi anmält honom så är det de tiderna som gäller. Sju timmars "arbetsdag" i ett kaos alltså. Känns inte alls bra.
Alternativ finns. Man kan välja ett privat dagis. Då får man naturligtvis betala och det är dyrt. Upp till 10.000 svenska kronor skulle det kosta - för att ha honom FÄRRE timmar på dagis. Dessutom måste vi antagligen ta bil/buss dit. Och vi kommer då inte lära känna kompisar i omgivningen utan i andra delar av Lugano. Vad gör vi?
Vi är vana att kunna bestämma själva över vår tid. Att kunna åka iväg och göra saker ihop när vi vill. Om Axel är på dagis till 16.00 är det slut med den friheten. Han kommer vara helt slut efter sådana dagar. Dessutom har jag ju valt att vara hemma med mina barn just för att jag vill vara tillsammans med dem när de är små. Jag vill vara den som uppfostrar mina barn. Jag vill inte att han ska vara 1 barn av 25 i en grupp med en vuxen. Vad är det för kvalitet? Hur mycket uppmärksamhet får han? Hur lär EN vuxen 25 barn att umgås i grupp på ett socialt kvalitativt sätt? När kommer denna vuxna ha tid att besvara Axels frågor, läsa en bok som han valt, överhuvudtaget se hur han har det och hur han mår? Sju timmar om dagen....
Nu, här i Tyskland, är Axel på ett naturdagis tre förmiddagar i veckan. Det är strålande, men hade gärna fått vara ytterligare en eller två dagar i veckan. Jag har finkammat internet efter något liknande i Lugano, men det finns inget naturdagis i hela Tessin. Inte ens en naturlekgrupp. På det aktuella dagiset verkar det inte som att de ens går ut särskilt ofta under vinterhalvåret. Nä, det kan jag också förstå om man har 25 barn som man ska klä på och klä av. Det innebär alltså att de dessutom är INNE större delen av de där sju timmarna.
Jag har ont i magen så jag mår illa när jag tänker på det. :-(
2009-12-03
Härliga hormoner!
Tack snälla småbarnsguden för hormonerna!
Clara äter ett antal (3? 4? 5?) gånger varje natt. Vid 5-tiden vakanar hon och börjar prata. Långa ramsor av "guuu-gääääää-gaaaaa!" som pågår en stund (halvtimma? timma?) varje morgon.
Axel kommer in någon gång under natten och vill sova hos oss. Är det tänt i hallen (som det är när Marco är bortrest, för att jag är så mörkrädd...) kommer han in själv. Är det däremot släckt ropar han på mig för att jag ska komma och hämta honom. Går istället Marco och hämtar honom vrålar han att mamma ska komma istället. Om Marco helt enkelt lyfter upp honom och bär in honom till oss, rusar han in till sitt rum igen och fortsätter ropa att mamma ska hämta honom. Sedan ligger han nära, nära resten av natten.
Den senaste veckan har båda barnen varit förkylda. Dvs ett antal näsdroppar, hostmedicin och vatten ska delas ut under natten. Dessutom har Marco varit borta på jobbresa.
Och vet ni vad? Jag är inte ens trött!!! Jag menar, jag borde ju vara helt slut. Men det är jag inte. Jag går glatt upp strax efter 7, behöver varken sömn eller kaffe under dagen och håller mig utan problem vaken till 23-tiden. Det måste ju vara hormoner som gör det!?! Tack gode gud för dem!!!
Clara äter ett antal (3? 4? 5?) gånger varje natt. Vid 5-tiden vakanar hon och börjar prata. Långa ramsor av "guuu-gääääää-gaaaaa!" som pågår en stund (halvtimma? timma?) varje morgon.
Axel kommer in någon gång under natten och vill sova hos oss. Är det tänt i hallen (som det är när Marco är bortrest, för att jag är så mörkrädd...) kommer han in själv. Är det däremot släckt ropar han på mig för att jag ska komma och hämta honom. Går istället Marco och hämtar honom vrålar han att mamma ska komma istället. Om Marco helt enkelt lyfter upp honom och bär in honom till oss, rusar han in till sitt rum igen och fortsätter ropa att mamma ska hämta honom. Sedan ligger han nära, nära resten av natten.
Den senaste veckan har båda barnen varit förkylda. Dvs ett antal näsdroppar, hostmedicin och vatten ska delas ut under natten. Dessutom har Marco varit borta på jobbresa.
Och vet ni vad? Jag är inte ens trött!!! Jag menar, jag borde ju vara helt slut. Men det är jag inte. Jag går glatt upp strax efter 7, behöver varken sömn eller kaffe under dagen och håller mig utan problem vaken till 23-tiden. Det måste ju vara hormoner som gör det!?! Tack gode gud för dem!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)