Jul

Jorå, vi har firat jul vi också. Med tomte, paket, gran, julmat, lusekatter, pepparkakshus och allt annat som hör till. Höjdpunkten var naturligtvis jultomten. Axel och Clara stod länge vid glasdörren ut till trädgården och spanade, för Axel hade minsann sett jultomten ute på gatan. Sa han. Troligen var det grannens tomte, för vår hade ännu inte lämnat bygnaden... När han väl kom var både Axel och Clara alldeles storögda och allvarliga. Axel viskade till mig: "Mamma, jag tror tomten har likadana skor som pappa!". Hrm, ja. Minsann... Clara sa högtidligt "Tack, tack!" varje gång hon fick ett paket och svarade tomten att hon heter "Jajja" när han frågade. Söta, underbara, fantastiska små ungar vi har!

Axels favoritjulklapp var den hett efterlängtade jättedinosaurien. Clara blev överlycklig för sin dockvagn och har kört omkring med den sedan dess.
Sämsta julklappen (i mina ögon) var den STORA dockan som graåter när man tar ur nappen. Det var svärföräldrarna som köpt den. HUR tänkte de då? Att vi nog vill ha lite mer skrik och gråt här i huset? Att Camilla säkert inte får en hjärtattack när det plötsligt ligger en bebisstor figur UNDER dubbelsängen och gråter förtvivlat? Aha... Nappfan sitter dessutom precis så hårt fast så att barnen lyckas dra ur den - men inte sätta tillbaka den igen. Gissa om den dockan kommer försvinna/bli av med sina batterier/få nappen fastlimmad...

Nåja, annars var det bra. :-)

Sagt av Axel

Sagt av Axel:

Jag ska gifta mig med Clara och Oscar. Clara ska vara mamma, Oscar ska vara pappa och jag ska vara farfar...

Oscar är här!

För precis 14 dagar sedan föddes vår Oscar!

På morgonen den sjätte december lämnade jag och Marco barnen hemma med svärmor och åkte in till sjukhuset. Dagen innan hade vi fått veta att operationen flyttats fram några timmar och planerades till kl 14.00. Det var fem evighetslånga timmar vi fick väääänta innan det var dags och jag rullades iväg. Ryggmärgsbedövningen gick bra den här gången (de andra två gångerna har de fått lägga den två gånger för det är tydligen ont om plats mellan mina ryggkotor). Väl på plats på operationsbordet fick jag häftigt blodtrycksfall (som jag upplevde även förra gången så jag visste vad det var) och kände att jag höll på att svimma. Omkring mig var naturligtvis en massa grönklädda människor, men ingen tycktes reagera när jag upprepade om och om igen, högre och högre, på både italienska och tyska, att jag inte mådde bra. Jag såg bara ryggar vända från mig och kände mig ett ögonblick som någon i film som låg och dog på operationsbordet utan att någon brydde sig. Senare visade det sig att de visst hade reagerat direkt och gett mig något (vad det nu var) för att jag snabbt skulle få upp blodtrycket. Det förstod jag aldrig, antagligen för att de pratat italienska med varandra. Otäcka ögonblick var det ialla fall.

En stund senare fick Marco komma in och sitta brevid mig och operationen påbörjades. Allt gick som det skulle och efter en stund hörde vi ett skrik och Oscar lyftes upp över skynket så vi fick se honom. Han undersöktes direkt och fick tummen upp. Trots det slutade han inte skrika utan fortsatte utan upphåll tills barnläkaren tillkallades. Hennes första misstanke var att Oscar hade ett hjärtfel, så de tog med sig honom upp till neonatal och undersökte närmare. Lyckligtvis visade han sig istället ha problem med syresättningen. Han hade helt enkelt skrikit för att kunna fylla lungorna med luft. Oscar fick stanna på neonatal och ligga i kuvös med sondmatning en vecka. Både för problemet med syresättningen och pga gulsot.

Själv fick jag högt blodtryck vid operationen och med min historia med preeklampsi var det naturligtvis allvarligt. Efter fyra dygn av täta kontroller och olika blodtryckspreparat fungerade äntligen den fjärde medicinen och trycket gick ner och stannade på 140/90. Jag medicinerar fortfarande och vet ännu inte om jag kommer få fortsätta med det eller ej.

Efterssom jag var sängliggande och Oscar låg i kuvösen såg jag honom bara en gång de första fyra dagarna. Därefter fick jag åka upp och hälsa på honom när mitt blodtryck tillät. Efter precis en vecka fick jag, efter mycket om och men, äntligen åka hem och dessutom ta med Oscar från neonatal.


Sedan vi kom hem har vi fått väcka Oscar med jämna mellanrum dygnet runt och mata honom med en mjölkspruta, för han har inte orkat äta själv. Nu har han äntligen börjat gå upp i vikt, men har ännu inte nått upp till sin födelsevikt. Men vi är på rätt väg.

Axel och Clara är helt förälskade i sin lillebror. Han får hundratals pussar varje dag och de vill klappa, krama och hålla honom hela tiden. fantastiska syskon, helt enkelt. Clara, som tidigare vaknat och ropat "Mamma!" på nätterna, ropar nu istället "Bäbi!" när hon vaknar. Axel viskar hemlisar till Oscar och lovar honom att de ska leka sjörövare tillsammans när han blir lite större.

Tja, där är vi nu. Vi mår rätt bra. Allt är som det ska. Vi är i form. Nu ska bara matningen lösa sig på något sätt så jag slipper pumpa mjölk och mata med spruta. Men sedan är vi på topp!

Oscar har förresten redan gjort sin första utlandsresa. Vi tog en trebarnstur till Como igår. Oscar i bärsjal, Clara i vagn och Axel i handen. Det funkade. Vi fixar tre barn! :-) Och jo, viktigt, viktigt: Jag har redan fått på mig mina gamla jeans! Hurra för det!

Iiiiiiiiii....!

Igar fick jag veta att det blir kejsarsnitt redan pa mandag. Iiiiiiii! Sa snart! Det fanns lediga operationstider 6:e eller 17:e december och läkaren hade en magkänsla som sa att vi inte skulle vänta till 17:e om jag inte vill riskera ett akutsnitt igen. Jag tycker viserligen att det är bra att lillebror slipper fylla ar dagarna precis före julafton, men a andra sidan är "beräknat förlossningsdatum" fortfarande lite oklart. Tyska läkarna menar att det är 4 januari och de schweiziska läkarna att det är 27 december. Ska man ga efter tyskarna blir det ju alltsa snitt nästan en manaad för tidigt. Inte sa bra egentligen, men jag protesterade inte mot det föreslagna datumet sa nu är det sa. Fem dagar kvar! Oj!

Missanpassad

Jag är fortfarande missanpassad. Jo, men det är ju okej med tanke på att vi bara bott här i fem månader. Men morgonens felaktiga beteende var så gravt så det får man bara inte göra. Nej, det är inte regnkläderna igen. Nu har det blivit kallt så idag fick jag plocka fram en vintarjacka. (Och jag fick in hela kroppen, inklusive magen, i en 38 - två veckor innan förlossning! Det ni!) Nej, idag var misstaget betydligt större och värre.

Så här var det: Brevid Axels dagis ligger en liten kiosk. Utanför står en skylt att man kan köpa bla kaffe där. Efterssom kaffekapslarna är slut hemma och jag definitivt behövde en koffeinkick idag så knallade jag in och frågade om de hade kaffe för take away. Kvinnan bakom disken tittade skeptiskt på mig och frågade "Hur då ta med sig...?" Min (bayerska) vana trogen utgick jag från att hon var grinig och inte hade lust att förstå. Sååå fel var min italienska inte. Jag tog mig alltså helt enkelt en plastmugg, fyllde den från maskinen och knallade ut i kylan. Hon tittade underligt efter mig och först då slog det mig: Jag befinner mig i den delen av världen där "kaffe" betyder en minikopp med några svarta droppar som man hivar in på ett ögonblick på stående fot... Man går definitivt inte på promenad med sin kaffekopp!

Svenska lekgruppen

Veckans aktivitet på svenska lekgruppen blev bak av chokladbollar och "pan de pepe". (Är det korrekt? De liknar ialla fall pepparkakor, men är tjockare, mjuka innuti och har en starkare kryddning.) Atta nöjda barn kavlade, tryckte ut figurer, rullade bollar och provsmakade en hel del. Alla nöjda, alla glada. Och det bästa av allt; Vi fick med oss en liten fin påse med kakor och en burk med chokladbollar hem. Jag hoppas att Axel har glömt bort de där chokladbollarna - för de finns inte längre... (Ja, men vadårå!?!? Jag är ju graviiiiid! Och jag hade faktiskt ocksa hjälpt till!)

Check...

För några dagar sedan insåg jag att det är advent till helgen. Det kom onekligen som en överraskning, men jag är redo! Jul- opch adventskartongerna är (nästan) de enda kvarvarande lådorna efter flytten och jag såg just att de är perfekt märkta med "Adventskalender, adventsljusstake, stjärngosse- och luciakläder" osv. Det var en av de första kartongerna som jag packade inför flytten så de är verkligen exakt uppmärkta med en prydlig lista utanpå varje kartong. (I slutet blev det i bästa fall en slarvig tuschanteckning om ungefär från vilket rum innehållet kunde tänkas komma...)

Några av paketen till adventskalendrarna är inhandlade (måste invänta ett paket från Sverige också för att kunna fylla dem helt). Vitmossan är redo. I eftermiddag blir det pepparkaksbak med barnen (Clara älskar att kavla och Axel är en hejare på att trycka ut fina figurer) och på lördag har jag lovat lussekattsbak. Minsann, om jag inte är redo! ;-)

Pappas flicka

Clara är pappas flicka. Det bara är så. Jag tyckte allltid att det var ett rätt löjligt begrepp, men OJ, vad det är så här hemma! Redan under amningstiden kunde Clara äta sig mätt i sängen på natten - bara för att sedan direkt vända ryggen till mig och larva iväg till pappas sida av sängen. Och så har det fortsatt. Mamma är en utmärkt serviceperson, men pappa är den stora kärleken. Går Marco utanför dörren trillar tårarna, åker han iväg med bilen gråter hon som om hon blivit övergiven för alltid. Hör hon att han kommer i dörren lyser hon upp med hela ansiktet och viskar; "Pappa...!" innan hon börjar jubla av glädje. Hon strålar av kärlek när hon tittar på honom och hon kan krama och pussa honom i evigheter. Om jag är avundsjuk...? Tja... ;-)

Men inte nog med det. Efter pappa på tio-i-topp-listan kommer Axel. Okej, det kan jag köpa. Han är urgullig mot henne och dyrkar henne fullständigt. Men sedan borde det ju ända vara jag? Nope. Sedan kommer Jennifer, den tyskspråkiga tjejen som kommer till oss fyra timmar i veckan för att leka med barnen på tyska. När hon kommer skrattar Clara glatt och sträcker sig mot henne, vinkar till mig och går! Lilla skitunge!

Jo, men sedan, på fjärde plats, där kommer faktiskt jag! :-)

Sagt av Axel

Sagt av Axel, med förklarande blick och en axelryckning, i hissen pa Ikea när främmande människor började prata med en icke-svarande Clara:

"Lei é svedese..."

Sagt av Axel

- När jag blir stor ska jag bli en man. En pappa.
- Ja, det kan du bli. Hur många barn vill du ha då?
- Tre! En Axel, en Clara och en Sixten. (I Axels värld kommer det snart en Sixten, men det blir något annat namn på lillebror.)
- Jaså. Men det finns ju redan en Axel och Clara?
- Jaaaa... Då får de heta Fru Olsson, Tjuppelitjupp och Plupp.
- Jaha, ja det var ju bra namn. Vem ska vara mamma till barnen då?

Här väntade jag mig namnet på någon tjejkompis, men får istället en blick som fullständig idiotförklarar hans mor och ett självklart:

- Du, förstås!

Sagt av Axel

Dyster kommentar vid frukostbordet:
"Jag får bara vatten och brö... Fy fabian!"

Det tackar vi för, Astrid Lindgren.

Emigrantpaket

Det kom ett paket pa posten. Ett sa kallat emigrantpaket. Ni vet sadant där som vi emigranter suktar efter och drömmer vata drömmar om? Det här innehöll välling, smagodis, fiskbullar i hummersas, regnkläder fran Didrikson till bada barnen, sma presenter till adventskalendern, Bamsetidningar, pysselböcker och ett antal paket till alla stora och sma. Tom den allra minsta har fatt ett paket med kläder som han kan ha när han kommer om nagra veckor.
Fantastiskt! Sadana här paket lever jag pa lääänge! :-)

Hon sover!

Inte nog med att Clara gått med på att avstå välling på natten - i natt sov hon dessutom drygt 11 timmar i sträck utan ett pip! Hoppas, hoppas, hoppas att det fortsätter så här. I så fall får ju JAG sova hela nätter i fem veckor, innan det börjar om igen. Det har jag inte gjort sedan innan Axel föddes. (Och nej, det är inte så dramatiskt som det låter. Det har inte stört mig särskilt att vakna till någon eller några gånger varje natt. Men ändå - det kunde vara skönt att sova lite djupare ett tag.)

Baksidan av medaljen är dock att hon inte verkar vilja sova på dagen längre. Inte alls. Hittills har hon sovit ungefär 90 minuter på förmiddagen, men idag blev det ingenting. Känns liiite tidigt att sluta sova på dagtid när man är 16 månader.

Barnfritt

Idag har jag och Marco haft barnfritt. Dvs svärmor har varit här och tagit hand om barnen hela dagen. Så vad gör man? Tja, åker på romantiska utflykter, strosar i inredningsbutiker och äter trevligt... Jajamensan! Det blev både Ikea och Mc Donalds. Romantik i överflöd... ;-)

Monte Tamaro

Det är höstlov även här, så igar gjorde vi en utflykt till Monte Tamaro. Det ligger bara en kvart härifrån och är verkligen ett fantastiskt utflyktsmål! Linbanan tog oss upp till 1.530 meters höjd och där väntade en av världens antagligen vackrast belägna lekplatser med gungor, klätterborg, rutschkanor etc. Det fanns massor av lek för både stora och små barn, sa även Clara var helnöjd. Där fanns en rodelbana som Axel och Marco jublade sig igenom fem gånger samt en äventyrspark. Här kan man cykla downhill och vandra. Restaurang och uteservering fanns det naturligtvis också. Samt liveunderhållning i form av skärmflygare som startade just där samt en helikopter som lyfte och landade ett antal ganger. Och som om inte det räckte - en FANTASTISK utsikt över snötäckta bergstoppar och Luganosjön. Hit tänker jag ta med gästande familjer i framtiden!

Underbara ungar!

Varje morgon, så fort de vaknar, tar Axel med sig Clara in till sitt rum, stänger dörren och läser böcker för henne eller leker med henne. Tack för det, underbara ungar!

Målning och barnkalas

Lördagsförmiddagen ägnade jag åt att måla en ny säng och skötbordet till Claras rum. Axels rum är i princip färdigt, förutom lite bilder på väggarna, medan Claras rum knapp är påbörjat. Dags att sätta fart alltså.

På eftermiddagen var vi på kalas hos tyska Felix som fyllde fyra år. Det var ett tiotal familjer där och vi firade på en agriturismo i Iseo där vi kunde sitta ute och fika medan barnen lekte på lekplatsen och med djuren som fanns där. (Bla ett hängbukssvin, kaniner och hundar.) Vi vuxna hade riktigt trevligt och det var kul att lära känna lite nya människor. Axel och Felix går dock tyvärr inte alls ihop. På hemvägen hade Marco och Axel ett långt samtal om att man behöver inte vara kompis med alla (i Axels värld har hittills alla barn varit kompisar och han tycker det är konstigt när det inte fungerar så). Marco försökte förklara att om några barn inte vill leka utan bara bråkar med honom är det bättre att gå iväg och leka med trevliga barn. "Så är det för mamma och pappa också." Svårgreppat för en glad och snäll fyraåring förstås och en ny del av föräldraskapet för vår del.

Matfri natt!

Nu har Clara för första gangen sovit en hel natt utan att dricka vällling! Tjoho!
Axel drack välling pa natten tills han var drygt tre ar, för han at sa lite mat pa dagen och var riktigt hungrig pa natten. Clara äter däremot ordentligt pa dagen, sa hon klarar sig utan nattamat. Istället har hon använt vällingflaskan som napp och velat snutta flera ganger varje natt. Nu har vi ialla fall minskat mängden välling allt efterssom och i natt var det slut. Gick helt utan problem och känns skönt att vi bara kommer ha ett barn i taget som vill ha mat pa natten. Sex veckor kvar tills lillebror anländer, sa det var väl i sista sekunden...

Julmust och pepparkakor

Idag har jag varit pa "Bottega Svedese", dvs Ikeas svenska butik, och bunkrat upp med julmust, pepparkakor, juleskum, glögg och sill. Den svenska julskinkan som de brukar ha varje ar (saom är färdigkokt, fryst och färdig att griljeras) var slut och kommer inte igen. I OKTOBER!?! Pepparkaksdegen skulle de dock fa igen. Bra. För inte har jag lust att göra pepparkaksdeg när man kan köpa den färdig, utan att behöva leta efter en massa olika kryddor och ingridienser vars italienska översättning kommer bli bökig. Om det ens finns. Köttbullar kom ocksa med hem, fast det far vi nog göra hemlagade innan jul. Prinskorv och lite annat hade vi väl ocksa behövt. Undra om det finns här?

Känns lite trist att fira jul ensamma i ar. Tror jag. Det kanske bara blir skönt, efterssom vi da kommer ha en 14-dagars bebis här hemma. Men vi vill ju att det känns speciellt och juligt för barnen, sa vi far nog anstränga oss lite. Det vill säga - allt bör fixas innan 10:e december. Hade mina eller Marcos föräldrar kommit hit hade vi ju fatt hjälp med julandet, men sa blir det inte i ar. Asch, det blir nog bra. Pepparkakor, tomte och julklappar lär ju göra dem lyckliga. :-)

Vecka 32

Det närmar sig! Nu är jag i vecka 32 och planerat snitt hamnar runt 10:e december. Bara sex veckor kvar och jag mar fantastiskt bra! Kul att fa en sadan graviditet pa slutet - i skarp kontrast till de första tva... :-/ Magen är riktigt liten, men lillebror haller mattet som han ska och vägde 1,6 kg pa kontrollen förra veckan. Pa dagen sa stor som han ska vara.
Känns som att det gar rasande fort nu pa slutet. Mina sista gravida veckor nagonsin. :-( Sedan är jag förbrukad som kvinna... ;-)

Monteviasco

Söndagens utflyktsmål blev Monteviasco på italienska sidan av gränsen. Det är en liten by som man bara kan nå via linbana och som har 12, TOLV, fasta invånare. Två restauranger, en liten turistshop (sa åtminstone skyltarna), en kyrka och en läkare (med mottagning på onsdagar kl 12.15-12.30. Haha!) finns också. Ena restaurangen var fullbokad när vi ringde på morgonen, men den andra fick vi plats på. Det blev en härlig lunch med antipasti, risotto funghi porcini och glass gjord på getmjölk med varma skogsbär till efterrätt. Jo, visst hade det varit ännu bättre med salami och olika sorters rökt och torkad skinka, ett stort ostfat och en kanna vin - men det här gick också. När den här graviditeten är över behöver jag ju aldrig mer avstå sådana läckerheter. Till dess klarar jag mig.
Barnen tyckte att linbanan var spännande, den lilla pyttebyn med sina trånga gränder var kul att springa omkring i och de var nöjda med maten. Härlig dag alltså!

Sagt av Axel

- När jag blir stor, när jag blir VUXEN, och inte behöver mina leksaker längre, da ska jag ge allihop till Clara. Da kan jag visa henne hur man leker med dem. Da är hon nog redan tva ar! Eller tre...

Ynkligt

Det ser inte mycket ut för världen, men de här pinnarna och pyttebuskarna utgör ett par av de sex plantor klätterrosor och tio lavendelplantor som nu befinner sig i var trädgard. Till varen, eller nästa var kanske, vore det trevligt med en vacker, väldoftande rabatt här pa baksidan. Till slut ska rosorna tydligen bli upp mot tre meter höga. Vi missade visserligen ett par centrala regler när det gäller att plantera rosor (som att beskära rötterna, gräva minst 50 cm djupa hal och lata plantorna sta i vattenbad tre timmar innan plantering) sa vi far väl se om det blir nagot av det...

Sagt av Axel

- Idag pussade Sofia och Marta mig.
- Jaha, sa mysigt. Vad gjorde du da?
- Jag pussade Marta ocksa. Men inte Sofia.
- Jasa, varför pussade du inte Sofia da?
- Jag HANN inte.

Sagt av Axel

Sagt av Axel efter utflykt med dagis:

- Ja, det var kul. Men Alessandro kastade ekorrar på mig. Massor med ekorrar! Hela tiden!
- Ekorrar?
- Ja, sådana där som ramlar ner från träden hela tiden.
- ......? Ekorrar?
- JAAAAAAA!
- .......?
- Jaha! Du menar ekollon?
- Mmmm... Jag sa ju det...

Söndag i Monza

Det blev en söndag i Monza för att hälsa pa svärfar medan svärmor var i Wiesbaden och tittade pa nya barnbarnet.
Vi at gigantiska, goda, avlanga pizzor serverade pa stentallrikar och vita dukar (joda, dukarna tjänade ocksa som tallrikar vid vart bord...), därefter en promenad i stan och en glass som efterrätt. Alla nöjda, alla glada, alla väldigt mätta.

Skön dag!

Vi tog en tur till Bellinzona på eftermiddagen. Gick upp till Castelgrande (en riktigt riddarborg enligt Axel) och lekte på borggården med den fantastiska utsikten, klättrade upp i tornen (jag satt nedanför under ett stort träd och vinkade till min fina familj), gick balansgång på stenmurar, klättrade i bergen osv. En god fika och en promenad genom stan hann vi också med. Barnen sprang och klättrade hela eftermiddagen, så de var helt slut!

Efter prat om den svenska företeelsen "fredagsmys" tyckte jag att det lät som en rätt trevlig idé. Vi bestämde oss för att testa idag och modifierade konceptet till "lördagsmys" samt slog ihop det med lördagsgodiset. Dvs först film ("Heidi" på tyska för det är ju enda gemensamma språket i familjen) med plockmat i soffan, därefter lördagsgodis och slutligen välling innan båda två fullständigt stupade i säng. Men nu måste jag fråga er fullfjädrade fredagsmysare; Vad äter ni egentligen för barnvänlig soffmat? Här blev det vårrullar, olika ostar, oliver, fyllda skinkrullar och små dubbelsmörgåsar med ägg och kaviar. Men vi behöver nog lite variation. Så hit med era fredagsmysmenyer är ni snälla! :-)

Fem i familjen

Om sisådär tio veckor, senast, blir vi fem i familjen. Det kommer en lillebror till Clara och Axel. :-) Graviditeten har gått lite upp och ner, men i jämförelse med när jag väntade Axel (och kräktes konstant åtta timmar om dagen i 20 veckor) och när jag väntade Clara (och började få preeklampsiesymptom och blev inlagd redan i v. 23 första gången, gjorde otaliga kontroller varje vecka, var sängliggande och sedan förlöstes med akutsnitt fyra veckor för tidigt) så är det här en FANTASTISK graviditet! Med undantag av två veckor runt v. 17-19 när det var lite svajigt så har jag mått otroligt bra och allt ser fortfarande helt okej ut. Lillprinsen väger nu ca 1,2 kg och min kropp är fortfarande med på noterna. Det här går nog vägen! :-)

Men vi hade behövt lite hjälp med namn. Axel, Clara och...? Vadå...? Det måste ju funka på svenska, tyska och italienska. Och helst engelska också. Det får gärna vara nordiskklingande och måste funka med efternamnet också. Förslag, tack!

Dagiseffekten

Efter att i fyra år ha vägrat smaka på sallad kom Axel igår hem och sa att han ätit sallad - och det var gott! Han ville ha sallad även till kvällsmat så vi såg med egna ögon att det slank ner, med vinäger och allt. Heja dagis! ;-)

Tjejresa

Varje år arrangerar jag och några av mina kompisar en tjejresa (än så länge även med barn). Två av oss är ansvariga för att fixa allt och resmålet hålls hemligt fram till avresa. Minst.
I år var vi här hos mig och det blev av olika anledningar (läs graviditeter och nyfödda) bara halva truppen. Men trevligt var det!

Lena, Oscar, Anna och David var här i fem dagar. Med tanke på att vi hade fyra barn mellan 1 och 4 år tycker jag vi höll ett rätt bra tempo. Vi hann med en heldag inne i Lugano med picknick och lekplats, en båttur till Morcote i 25-gradig värme där vi åt glass och strosade runt några timmar samt en tågtur till Bellinzona där vi bla tittade på borgarna (Axel hävdade att det hade bott rövare där medan David sa att det var en drakborg).

Vissa av oss lyckades tom hålla oss vakna halva nätterna och ta igen förlorad prattid. Andra somnade när de nattade barnen och tog sig inte upp förrän tre timmar senare...

Ser redan fram emot nästa år!

Fyraårsdag

Idag fyller Axel fyra år. Min lilla, stora pojke!
För fyra år sedan låg han brevid mig i sängen på Harlaching Krankenhaus i München och var så liten och ömtålig, så den enda beröring som kändes mjuk nog var mina läppar mot hans panna.
Idag är han en stor kille, men fortfarande min lilla pojke, som naturligtvis fortfarande är underbarast i världen!

Vi har firat med presenter i mängd, bästa kompisen Kate på besök från München, tårta och fiskdamm. En dag som avslutades med en nattning där han somnade med mina läppar mot sin panna. Igen. Underbara, underbara Axel!

Ljud då och nu

När vi bodde i Reichersbeuern var de enda nattliga ljuden det stillsamma klingandet från skällorna på de två fåren som bodde i hagen på andra sidan vägen, samt kyrkklockan som slog varje kvart. Det var riktigt trevliga nattliga ljud som jag uppskattade då.
Men nu ligger jag i sängen och lyssnar på musik, glada skratt och prat från någon grannträdgård. Det är bättre! Det var precis det här jag längtade efter när vi bodde i Reichersbeuern - lite LIV omkring mig!

Sagt av Axel

Sagt av Axel:

- Mammaaaaaaa...! Kan du hjälpa mig att plocka undan i mitt rum?!?!
- Nej, inte nu. Nu får du plocka undan.
- Men mamma, så kan man väl ändå inte göööra mot sitt egna barn!?!?!

Skräp

När vi bodde i Tyskland sorterade vi vårt skräp. Vi hade sju olika kärl och säckar hemma för biologiskt nedbrytbart, papper, plast, glas, aluminium, kartong och övrigt. Fem av dem skulle köras till återvinningsstationen och där delas upp i ytterligare ett antal olika plaster, kartonger osv. Det tog naturligtvis rätt mycket tid att sortera så, men kändes ganska rätt ändå.
Här slänger vi allt, ALLT, i en och samma soppåse och kastar den i ett stort återvinningskärl på en tvärgata. Det känns nästan straffbart.

Gladskryt

Man kan inte med den allra bästa vilja i världen påstå att jag pratar italienska. Grammatiken är uppåt väggarna fel, jag har ingen koll alls på prepositionerna och kan bara prata i presens. Men jag klarar mig faktiskt! Jag kan tillräckligt många ord för att kunna föra något som liknar samtal, eller åtminstone enklare informationsutbyte, med dagisfröken, mammorna till de andra barnen, barnläkaren osv. Det funkar! Och det är så oerhört skönt! Min första mening behöver inte längre vara att jag inte pratar italienska. (Det märker de ju liksom ändå...) Och funkar det inte så tar jag till tyskan. Då brukar den andra be om ursäkt för att deras tyska inte är så bra!? DE ber om ursäkt? När det är JAG som inte kan det officiella språket!? Här råder definitivt annan inställning till språk och språkförbistringar än i Bayern...

Anpassa sig?

I går gick jag och Axel till dagis iförda regnjackor, regnbyxor (för Axel) och gummistövlar. Vi var såååå fel! Det ösregnade visserligen och flöt floder på gatan, så det kändes rätt logiskt. Men här är det annan klädkod som gäller. De vuxna har sina vanliga kläder på sig, även om det så råkar innebära tygskor, definitivt ingen regnjacka och med ett paraply som enda tillägg. Barnen har gummistövlar, regnjacka (i bästa fall) och ett litet puttinuttparaply. Inte ett enda par regnbyxor så långt ögat kunde nå. Till och med dagisfröken såg tydligen galonbyxor för första gången igår, för hon sa att hon inte visste vad det var eller hur de skulle sitta.
Naturligtvis har de vuxna plaskblöta fötter och barnen plaskblöta byxben. Men det ska tydligen vara så.

I morse halvtrotsade vi klädkoden och lät Axels regnbyxor stanna i väskan. När jag hämtade honom efteråt kände jag mig som en riktig Luganese och gick helt enkelt till dagis i stickad kofta och med paraply. I ösregn. Jag var HELT rätt! Eller nja, jag hade fortfarande gummiskor, så nästan rätt bara. Axel kom ut från dagiset iförd samma stass som de andra barnen. Dvs inga regnbyxor. Vi knallade hem under vårt paraply, vilket tar ungefär 3 minuter, och kom hem dygnsura. Såklart. "De är allt lite knasiga här..." konstaterade Axel. Ja, eller vi är idioter som struntar i att ta på oss ordentligt? Ska man anpassa sig och ta seden dit man kommer, tro...?

Nu förstår jag ialla fall varför min svärmor alltid envisats med att kalla min tunna vårjacka för "regnjacka"...

Skor

Clara är galen i skor. Sina egna och andras. Hon knycker alla hon får tag på, pekar och ropar så fort hon får syn på några hon tycker extra mycket om och när vi går på stan slänger hon sig runt i vagnen för att titta på skorna i hyllorna och vill haaaaaaaaaa!
Just nu trippar hon omkring i fyra skor. Sina egna (som tom börjar lukta av små bebisfötter vid det här laget) och utanpå dem har hon Axels gympaskor. En sådan fullständig lycka!

Underbara höstmorgon!

Jag vaknade alldeles för tidigt. Så tidigt så jag kunde ligga vaken och lyssna på Claras andetag brevid mig en bra stund. Så tidigt så att jag, i lugn och ro och utan ett knyst i huset, kunde göra mig i ordning på badrummet, klä mig, plocka fram frukost, koka en kopp kaffe och tända några ljus. Så härligt!!!

Ute regnade det och det kändes alldeles rätt och riktigt. Ibland när jag längtar hem till Göteborg så längtar jag just efter att gå genom stan en regning kväll när gatlampornas sken glittrar i regndropparna och spårvagnarna gnisslar i Brunnsparken. Här var det visserligen morgon och det saknades gnisslande spårvagnar. Men ändå, skön känsla på något sätt.

Vid halvåttatiden fick jag väcka Axel (i den här familjen använder vi i princip aldrig väckarklockor, men det får vi ju vänja oss vid nu när vi har en dagistid som ska passas) och sedan åt han och jag frukost tillsammans i lugn och ro medan Marco och Clara sov vidare.

Det här känns som en bra dag!

.

Ooooorättvist!

Marco var bortrest hela förra veckan. Som vanligt var det en massa mat som skulle lagas, barn som skulle nattas, tårar som skulle torkas, böcker som skulle läsas, välling som skulle fixas och lekar som skulle lekas. Och tusen saker till. Man kan tycka att Axel och Clara skulle vara grymt tacksamma! Istället kastar de små skitungarna sig över Marco när han kommer tillbaka och dyrkar HONOM! Som inte lyft ett finger för deras välmående på en hel vecka! (Ja, okej, han arbetade ju så det kanske räknas också. Men ändå.) Sedan i fredags kväll är han den stora hjälten och båda barnen gråter förtvivlat om pappa så mycket som går utanför dörren. Som sagt; Skitungar! ;-)
Jag borde nog resa bort en vecka. Bara för att få all kärlek och alla pussar när jag kommer hem igen!

Bara sådär...!?!?

Dagisstarten gick jättebra!!! Axel knallade in, hejade på fröken Benedetta, fortsatte till dinosaurierna och sa "Hej då, mamma! Vi syns sedan! Puss!" och så var det klart med det.
Han hade varit nöjd hela tiden, inte haft några problem med språket, inte bråkat med någon och slutligen meddelat Benedetta att han ämnar komma tillbaka. :-)

Själv meddelade jag Benedetta att det passar oss bra att han går till 13.00 på dagarna (idag gick han dock bara till 11.30) och hon protesterade inte.

Var det så lätt alltså? :-O

Dan före dan

I morgon är det dags för Axel att börja på sitt nya dagis. Någonstans i gråzonen mellan "rekommenderat" och "obligatoriskt" vill de att fyraåringarna går 8.30-15.30 fyra dagar i veckan och en halvdag. Jag tycker det är jättelånga dagar (efterssom jag faktiskt är hemma för hans och Claras skull) och ska försöka hålla ner det till 13.00 istället. Vi får väl se om det funkar. Det känns rätt sorgligt ialla fall efterssom jag och Axel haft fyra underbara år i total frihet när vi själva kunnat göra vad vi haft lust med. Det senaste året har han gått i naturdagis tre timmar, tre förmiddagar i veckan. Resten av tiden har tillbringat med kompisar som också var "hemma". Vi har träffats på djurpark, museum, lekplats, badhus osv. Vi har cyklat på cykelturer eller åkt på utflykt. Nu tar den friheten slut. Nu blir de lediga dagarna, de som vi själva kan bestämma över, dagisloven och helgerna. Dvs just de dagar som vi undvikit att göra större aktiviteter efterssom det är fullt av folk överallt just då. Nu blir vi en av de, till synes, trötta barnfamiljerna som ska pressa in allt på kort tid, samtidigt som alla andra är på precis samma ställe. Njäe... Det känns väl inte som något uppköp direkt.

Naturligtvis är det bra att Axel får leka med andra barn, får rutiner osv men det känns som att vår flexibilitet och frihet försvinner. Inställningen på dagiset tycks vara att har man bestämt vilka tider han ska gå så ska det vara så också. Vad de kommer tycka om våra resor (det har onekligen varit rätt många veckor varje år som vi inte varit hemma) har jag inte riktig koll på ännu. Det blir helt enkelt till att "sjukskriva" Axel veckovis om det blir tjafs om det.

Nåja, även om jag inte är helt positiv till den här förändringen av vårt vardagsliv så har jag naturligtvis inte visat tillstymmelsen av det för Axel utan sålt in nya dagiset som en enorm ära och ett spännande äventyr för alla "stora" barn.
Men Axel mår inte alls bra. Ungefär två veckor efter flytten började han bli aggressiv, destruktiv och få rejäla, hysteriska utbrott utan anledning. Han pratar själv om att det gör ont i magen och att det inte går över "ens när vi kramas jättejättelänge och pratar om det" och att han inte vet vad han ska göra åt det eller vad han ska göra med sig själv. Några gånger har han frågat varför vi skulle flytta överhuvudtaget och han verkar vara så djupt och innerligt ledsen. Det gör ont i oss alla.

Han bråkar med sina kompisar som kommer på besök, med främmande barn, med sina mor- och farföräldrar och med oss. Han är ledsen, förtvivlad, frustrerad och arg. Han kan vara nöjd och glad i nuet, men sviktar vårt fokus på honom för ett par minuter går livet i kras igen. Han vill ha vår uppmärksamhet och vårt engagemang från det ögonblick han vaknar tills han somnar på kvällen. Han kan inte längre kompromissa eller ge efter i någon situation. Vi försöker finns där för honom så mycket vi bara kan och ha ett extremt tålamod. Det funkar oftast, men uppträder han likadant på dagis kommer han snabbt göra sig impopulär. Han mår helt enkelt riktigt dåligt.

Morgondagen, första dagisdagen, är alltså rätt viktig. Kommer han tycka om det? Kommer han känna att han får kompisar? Räcker italienskan för att han ska göra sig tillräckligt förstådd eller kommer han känna sig begränsad i en stor barngrupp med lite personal? Kommer han skrika och slåss med de andra barnen när det kommer till en första konflikt?

Den "gamla" Axel var mjuk, socialt kompetent och väldigt omtänksam mot andra barn (enligt hans fröknar och lärare i naturdagiset och svenska skolan). Vi vill ha tillbaka den Axel. Och det vill han ju själv också.

Håll tummarna för morgondagen är ni snälla!

.

Svenskt, svenskare, svenskast

Mormor och morfar är på besök. De hade, med stor möda, lyckats forsla med sig frysta havskräftor och en hel uppsättning hattar, månar och partyset för kräftskiva. De tyckte väl att det kändes aningen snopet när de såg att man faktiskt kan köpa havskräftor i affärerna här också - och tom billigare än dem som de mödosamt förpackat och forslat med sig från Sverige...
Axel och Clara tyckte ialla fall att det var helkul! Axel äter visserligen inga kräftor, men Clara tyckte det var helt okej. Men bäst var ändå månen som mormor hängde upp och snapsvisorna som morfar sjöng. Axel kan numera "Helan går" och Clara sjöng högt och lyckligt med sitt eget lallande hela måltiden igenom. Grannarna har vi väl skrämt slag på för alltid...

Sagt av Axel

Sagt av Axel efter att han sett filmen om Emil i Lönneberga:

- Mamma, vad är en piga egentligen?
- En piga är någon som jobbar med att hjälpa till på gården med att laga mat och städa och mjölka korna.
- Jaha! ...... Mamma....?
- Ja?
- Är du en piga?

Dagisbesök och andra besök

Idag har vi besökt Axels dagis tillsammans med de andra barnen som är nya i gruppen. Totalt var det fem nya barn, men tre av dem har inte fyllt 3 år ännu, så de får vänta några månader innan de börjar. Alltså blir det bara 18 barn i gruppen, varav två nya och bara en treåring om jag förstått saken rätt. Ett gäng 4-5-åringar alltså. Kan ju bli kalas!

Fröken Benedetta verkade urgullig och Axel tyckte om henne. Det verkade heller inte vara några problem att välja kortare dagar eller några korta och några långa, så länge det var regelbundet och inte lite hipp som happ. Skönt! Där föll en sten från mitt hjärta! Flera barn var också, liksom Axel, flerspråkiga så han är "normal" här. Till skillnad mot hur det var i vår lilla by i Bayern.

Han fick välja en symbol som han ska ha på sin handduk, skyddsrock, gymnastikpåse etc. Utan att tveka valde han en kastanj. Va? Varför då liksom? En kastanj är brun och ser ut som en... Hmm... nåja. Det fanns ju ialla fall andra alternativ, men han visste ju vad han ville så det blir säkert bra. Imorgon ska jag införskaffa det han behöver i textilväg och brodera - just det BRODERA små kastanjer på alla grejerna. När broderade jag senast? I trean när fröken Ulla tvingade oss antar jag...? Men ska ungen gå på dagis där andra barn har broderade figurer ska han minsann också få en liten broderad brun lort.... ehhh... kastanj.


Andra aktuella besök är det nyligen avslutade från bayerska kompisar som stannade fem dygn och det annalkande från mina föräldrar som stannar en vecka. Och sedan rullar det på med ännu fler besök under september. Härligt!

Lyx

Man måste nog nästan vara utlandssvensk för att förstå hur oerhört lyxigt det är att kunna köpa kräftor på Ikeas svenska butik. Titta så vackert! Förstår ni hur gott det luktade!?!? Och vet ni, de var BARA till mig! Förr om åren brukade Marco tappert äta några kräftor med mig innan han försiktigt frågade om det var okej att han gick och kokade sig lite pasta... Nu för tiden slösar jag inga kräftor på honom. De är mina! Allihop!

Jag tänkte måla...

Barnrummen har snedtak, rätt låga sådana i ett hörn av varje rum, så jag tänkte ha randiga väggar där för en högre känsla. Tyvärr hittade jag inga snygga tapeter, så jag bestämde mig för att måla ränder istället. Igår var jag och köpte färg, maskeringstejp, roller osv. För en liten stund sedan började jag energiskt tejpa ränder på väggarna. Efter en liten stund skulle jag lossna på en remsa för den hade kommit lite snett. Då lossnar färgen. Den vita färgen. Den som skulle sitta mellan mina målade ränder. Skit, skit, skit. Snabbt bort med allt jag tejpat! Och visst försvann det mer färg. Jaha. Vad gör jag nu då? Maskeringstejpen skulle man kunna ta bort enkelt och utan problem i upp till 12 timmar. Det dröjde inte fem minuter innan den plockade med sig färgen! Kan man använda schabloner som är randiga tro? Som inte sitter lika hårt fast som tejp? Finns det sådana som räcker till stora väggpartier?
Gah! Jag som var så sugen på att måla lite... :-(

Sexuellt provocerande ost?

Har ni sett den här artikeln i aftonbladet?

Jag har inte sett reklamfilmen själv, men HUR är man funtad om man ser en osthål som en sexuell provokation? :-D "Mycket obehagligt, tycker en konsument." Jaaaaa... Oj, då...

Sagt av Axel

Sagt av Axel, när Clara just ramlat:
"Mamma, det var inte jag. Jag gick bara förbi Clara. Kanske var det tyngdlagen...?"

Ryggsäckspremiär och björnbär

Igår gjorde vi en utflykt i närheten. Uppför ett berg, nerför ett berg och fram till en flod - med bil alltså. Sedan fick Clara sitta i ryggsäcken för första gången medan vi promenerade en bit förbi vacka gamla stenhus och stora trädgårdar. Vi hittade en liten strandremsa nere vid floden där vi hade picknick och Marco och Axel byggde en fördämning. På andra sidan floden fanns det mängder med björnbär, så jag vadade över och fyllde en burk som vi sedan satt och mumsade på vid strandkanten. Skön eftermiddag!

Sagt av Axel

Sagt av Axel, med lite bekymrad min;
"Mamma, jag kan prata svenska och italienska och tyska och engelska, men INGEN kinesiska!?"

(Det är lite lögn. Han pratar inte engelska. Men han hävdar det varje gång han får en chans. Och på kinesiska kan han räkna till fem.)

Regnkläder

Idag har vi för första gångens ett regn här. På dagtid, ska tilläggs. För på denna knappa månad har vi nog haft tio ENORMA åskoväder på natten. Men idag fortsatte regnandet även på förmiddagen. Och det regnade i massor! Ösregn uppifrån och floder på gatan. Jag, Axel och Clara var tvugna att åka in en sväng till stan för ett par ärenden. Enda chansen var att utrusta sig med gummistövlar, regnjackor med huva och heltäckande regnskydd till vagnen. Men det var bara vi i hela Lugano som hade regnkläder! Varför??? Alla andra gick i sina sommarkläder, tygskor och ett litet ynka paraply. De måste ju blivit fullständigt dygnsura! Tom barnen gick i sommarkläder och med ett litet paraply. Axel däremot hade jeans, långärmad tröja, regnjacka, gummistövlar och sa att han frös ändå.
Vi måste ha bott för länge i Bayern. Där har man regnkläder när det regnar.

Det vackraste

Det vackraste som finns måste vara Clara som naken, endast iförd sina älskade skor, tultar runt i trädgården på ännu ganska vingliga ben! Hon har helt slutat krypa och blir allt stabilare på fötterna. Nu klarar hon små avsatser och vill helst klättra, klättra, klättra... Underbara unge!

Nationaldag

Idag är det 1 augusti och Schweiz nationaldag.
Vi har ätit lunch i en "Grotto" där det serveras rejäl och traditionell mat. Tänk er mängder av fat med kallskuret, ostar och vin...!
Ikväll kommer det tydligen att bli ett enormt fyrverkeri över sjön. Egentligen borde vi väl åka ner till stan för att titta på det, men efterssom fyrverkeriet börjar 22.30 blir det för sent för Axel och Clara. Förhopningsvis kan vi se det hemifrån trädgården istället.

Bellinzona

Idag åkte vi en tur till Bellinzona, en liten vacker stad med gammal stadskärna, flera enorma borgar, tinnar och torn. Vi åt lunch på en liten uteserveringoch gick en sväng på lördagsmarknaden och tittade på allt från gamla serietidningar till härliga grönsaksstånd.

Besöket avslutades rätt abrupt när Axel bestämde sig för att tvätta händerna i en fontän och flög på huvudet ner i plurret... Det var rätt kallt vatten och desutom blev han nog ganska förskräckt, så det var en inte helt nöjd kille som fick gå i plaskblöta shorts genom stan till parkeringen. Elaka föräldrarna hade svårt att hålla sig för skratt för det är så typiskt Axel och var bara en tidsfråga innan det skulle hända.

Samtal med Axel

När jag nattade Axel låg vi hans säng och hade ett långt samtal. Det började med att han berättade att han vill vara flicka för han vill ha en bebis i magen. Han var riktigt upprörd och ledsen för han vill VERKLIGEN ha en egen bebis. Det gick inte att villa bort det här samtalet så det var bara att ta tjuren vid hornen. Tydligen var det dags för ett första blommor-och-bin-samtal, så jag förklarade att när han blir stor och träffar en flicka som han tycker mycket om kan han lägga ett litet frö i hennes mage och så kan de få en bebis tillsammans. Det dög inte. "Jag vill ha en EGEN bebis! Som bara är MIN! Jag vill ha en bebis i MIN mage!"
Hrm... Ja... Det är ju mest flickor som har bebisar i magen. "Jag vill vara flicka då!"
Ehh... jaha. "Tja, om du fortfarande vill bli flicka när du är så stor som mamma och pappa är, så kan du faktiskt gå till doktorn och så kan doktorn göra dig till en flicka." Det här möttes med stor förtjusning och han undrade hur det gick till. Vad svarar man!?!?! Jo, doktorn tar bort snoppen och sätter dit ett par bröst. Fortfarande stor förtjusning. "Men gör det inte ont då?" Jo, det gör det nog. "Jag viiiiiiiill inte det! Jag vill bara ha en bebis i min mage!"
Här någonstans, med vissa omvägar kring hur det skulle gå till att få in fröet i magen på den ev flicka som skulle få äran att bära hans barn samt exakt hur det går till att ta bort snoppen, gav jag upp och sa; "Vem vet du kanske kan ha en bebis i magen när du blir stor."
Puh. Fortplantning och könsbyte i ett och samma samtal, innan han ens fyllt fyra! ;-)

Modern Bamse

Bamse har utvecklats sedan jag läste den senast (för 30 år sedan eller så...). I ett av de senaste numren har Lille Skutts bror en manlig sambo som han sedan blir förälder tillsammans med. Visst är det fint!

Fint besök

Igår kväll hörde vi ett skrapande ljud i närheten av sofforna. Efterssom vi just höll på att ställa in nya TV-boxen så trodde vi att det var den som lät. En stund senare hörde vi det igen. Och igen. TV-boxen var nu avstängd, så den kunde det inte vara. Marco tittade ner bakom ena soffan och får se den här lilla igelkotten kika fram! Vad gjorde den INNE?!? I efterhand inser jag att jag hört ljudet (av taggar som skrapade mot sofftyg) redan mitt på dagen, så den måste ha varit där åtskilliga timmar. Vi motade ut den i trädgården, gav den en tallrik mjölk och sa god natt.
Även i Reichersbeuern hade vi en "tam" igelkott i trädgården så det känns rätt mysigt att ha en här också.

Sagt av Axel

Sagt av Axel, i telefon till mormor: Vet du, mormor, jag och pappa bajsar VARJE morgon. Gör du det?


Sagt av Axel, med förklarande stämma, till Clara: När jag fyller fyra år då är jag så stor så då är jag nästan en riktig MÄNNISKA!

Sagt av Axel

Sagt av Axel, helt naken och med streck fran kulspetspenna över hela kroppen:
- Mamma, mamma, vet du vad!?!?! Det kom in människor här och MALADE pa mig! Titta!


Sagt av Axel:
- Mamma, du är allt min tjej, du!


Sagt av Axel, med sorgsen blick:
- Mamma, jag vill vara en flicka istället...
- Jaha. Varför da?
- För jag vill sitta ner och kissa...

Första tio dagarna

Första morgonen lämnade vi hotellrummet och åkte till huset för att vänta på flyttbilen. De hade inte fått med sig allt som var i gamla huset utan det saknades både en del möbler och ett antal flyttlådor. Någon hade uppenbarligen gjort en missbedömning, så när vi börjat rota i kartongerna insåg vi att det bla saknades alla skruvar till alla hyllor. De hyllorna som skulle fyllas med alla prylar i flyttlådorna... I gamla huset fanns det mängder av inbyggda skåp och garderober. Här finns det inget sådant alls. Vi ligger alltså back på förvaringsplats redan utan de där hyllorna. Effekten blev att vi stängde in alla kartonger i gästrummet i källaren och helt enkelt struntade i dem. Vi har packat upp en del till köket och en gnutta kläder. Allt annat ligger kvar i väntan på nästa lass som kommer i övermorgon.

De här tio dagarna har vi ägnat åt olika bankbesök, telefon- och internetuppkopplingar, nya mobiltelefonavtal, anmälan till olika myndigheter osv.

Här är hett, hett, hett just nu så krafterna är begränsade hos oss allihop. Det är svårt att sova, jobbigt att röra på sig och lilla Clara har fått värmeutslag över hela kroppen. Barnpoolen blev naturligtvis kvar i Reichersbeuern, så de fick vi snabbt köpa en ny. Vi har hunnit med att bada i Caslano, Lido di Lugano och Lago Maggiore också. Men annars tar vi det så lugnt det bara går.

Dagisplatsen på Waldorfdagiset som jag trodde jag anmält Axel till, finns plötsligt inte. De har missat anmälan och nu är det fullt. Det innebär att han måste gå på det allmänna dagiset med sjutimmarsdagar. Jag vill verkligen inte det, men det tycks vara enda alternativet. Resten av familjen ska få vara hemma, göra utflykter och ha vår frihet, men han ska vara på ett dagis med stora barngrupper och lite personal hela dagarna!? Samtidigt måste han ju få leka med andra barn, så vi kan ju inte bara låta bli att anmäla honom till något dagis alls. Vi får väl prata med personalen och höra om vi kan få hämta honom tidigare, men det tycks inte vara så populärt. Det känns verkligen inte bra!

Nu har Marco varit bortrest i två dagar. Jag och barnen har slöat hemma i trädgården. Plaskat, lekt och suttit i skuggan och läst högvis med böcker.
I övermorgon kommer reten av flyttlasset så då ska vi väl få lite i ordning.

Ettårsfirande

Idag fyller vår underbara Clara ett år!
Det är stort. Väldigt, väldigt stort. Min lilla flicka...

Avsked

I onsdags var sista dagen. Sista dagen pa Pusteblume (Axels utomhusdagis som vi alla tyckt sa mycket om). Sista dagen som vi träffade Dani, Finn och Jonna. Sista dagen som vi var inne i Tölz och at glass. Sista dagen med kvällsmat i trädgarden. Sista natten i huset där vara barn tillbringat sina första ar. Sista dagen av en massa olika saker.

Axel hade med sig chokladtarta till Pusteblume och alla hade fatt ballonger. När de kom tillbaka vid lunchtid fick alla barnen presentpasar fran Axel och fröknarna fick blommor. Axel fick ett stort paket som han ville öppna med en gang. Inuti lag ett album, fyllt med bilder fran Axel tid pa Pusteblume och väldigt fina brev fran fröknarna. Da brast det för mig och tararna steg i ögonen. Sorgligt, sorgligt, sorgligt...

Pa torsdag förmiddag packade vi ner det sista innan flyttbilen kom vid 11-tiden. Vi sa hej da till Frau Harrer som började grata och kramade om oss allihop. När vi gick över pa andra sidan gatan för att säga hej da till Frau Niggl öppnades plötsligt fönstret hos Frau Harrer och hon tack ut huvudet och började spela en avskedssang pa munspel. Lilla söta tanten! Där satt hon, inramad av fönsterluckor och blommor, och spelade munspel för oss!

Sedan akte jag, Axel och Clara. Marco fick stanna kvar tills flyttbilen akte.
Det är fem timmars effektiv körtid fran Reichersbeuern till Lugano. Med ett antal toalettbesök, matpauser och filmbytestopp tog det betydligt längre tid än sa. Men vi hade ju inte brattom. Vi akte via München, ner mot Lindau, genom Österrike, genom San Bernardinotunneln och slutligen nerför bergen till Lugano. Väl framme vid hotellet väntade farmor och farfar. Nagon gang efter midnatt kom Marco.
Nu börjar dtt nytt avsnitt av livet!

Sagt av Axel

Sagt av Axel till en get på "Barnens zoo": Kom här lilla geting!

Frau Harrer

Det här är Frau Harrer. Hon bor granne med oss, delar trädgård med oss, bjuder alla barn på kex, agerar både påskhare och St. Nicolaus, tar hand om våra rabatter när vi försummar dem, släpar fram vår soptunna till vägen varje vecka och är en alldeles fantastiskt liten tant. Hon är 84 år och sitter inte still en sekund. Om hon inte rensar ogräs, planterar blommor eller tar hand om något annat i trädgården brukar hon ta sig en tur på sin cykel. På vintrarna har hon den mest som stöd om det skulle vara halt, men nu på sommaren cyklar hon varje dag. Sicken kruttant!
(Jo, vi tar så klart hand om henne också! Med gräsklippning, snöskottning och sådant där. Och hon får blommor och nybakade kakor av oss ibland. Och champagne på nyår.) Vi kommer sakna Frau Harrer. Kanske kommer hon sakna oss också.

Tysk logik

Här i Bayern är det förbud mot att ha affärerna öppna på söndagarna. Alla ska vara hemma, gå i kyrkan och ägna sig åt familjen. Bara bagerier, restauranger och biografer har öppet. Men efterssom ingen ändå vill jobba på söndagarna får man ju försöka bli av med kunderna på något sätt. Man kan ju göra som i bageriet här - de dubblar priset på söndagarna helt enkelt. Smart. Då försvinner kunderna och man behöver inte jobba mer. Heja Tyskland.

Första stegen!

Idag har Clara tagit sina första steg utan att hålla i sig! Länge, länge stod hon på gräsmattan, alldeles naken i kvällssolen och fullständigt koncentrerad, innan hon tog ett enda steg och sedan satte sig igen. En liten stund senare tog hon två till. Vår lilla flicka börjar bli stor!

Bondeskrock hos frisören

Nu har jag hunnit med ett sista besök hos bayerska byfrisören. Jag tyckte det var bäst att göra det innan flytten. Inte för att hon klipper så fantastiskt vackert utan för att det är sista gången på länge som jag kommer kunna komunicera med en frisör. Inte för att det tycks hjälpa mycket här...

Hon berättade att en stor del av hennes kundkrets (läs; bönderna i byn) endast klipper sig när månen står i lejonets tecken (heter det så på svenska?). Är månen i tilltagande växer nämligen håret mycket fortare och är den i avtagande växer det mycket tjockare. Absolut sämst är tydligen att gå till frisören när månen står i ett vattentecken. Aha...

Hitzefrei!

"Hitzefrei! Hitzefrei! Hitzefrei!" ropade skolbarnen här när du cyklade hem vid lunchtid igår. Ja, här i Bayern får barnen vara lediga från skolan om det är för varmt ute. Jag vet inte riktigt var gränsen går, men det inträffar ialla fall några dagar varje år. Just idag ska det tydligen bli 36 grader. Jag skulle också behöva ha "hitzefrei" idag...

Coola tjejer...

...kör traktor!

Jag har hittat en skatt!

Det lönar sig att städa ordentligt i alla hyllor när man flyttpackar. Man kan tex hitta en sådan här skatt. Eller hållhake... ;-)
Ni minns väl "Mina vänner" från lågstadiet? Där man skulle fylla i sitt drömyrke, sin bästis osv? Det här är vuxenvarianten. Jag fick den när jag fyllde 30 och några vänner fyllde i sina svar redan då, på 30-årsfesten. Andra har skrivit i den senare. Här finns (rätt onyktra) svar på frågor om pinsamma minnen, saker man är stolt och mindre stolt över, vad man gör om fem år osv. Nu är frågan hur jag på bästa sätt ska förvalta denna skatt? Utpressning kanske? :-)

U6 och U8

U6 och U8, eller 1-årskontroll och 4-årskontroll som det väl heter i Sverige, är nu avklarade.

Clara är 72 cm lång och väger 8,4 kg. En liten plutta fortfarande alltså. Hon är alldeles frisk och precis som hon ska - och extremt aktiv. "Storebror lär inte få det lätt med en så vild lillasyster" var läkarens kommentar. (Och storebror är inte direkt lugn...)

Axel är 101 cm och väger 15 kg. Ännu en smalis. Han fick pluspoäng för att han klär på sig själv, för sin motorik och för sin trespråkighet. En antydan till minuspoäng fick jag för att vi låter honom titta på film varje dag. Jag skarvade sanningen och sa att det var lite färre minuter/dag än vad som verkligen var fallet. En halvtimmas film/dag var tydligen ok. Inte mer. Och inte TV. Tydligen finns det en ny stor undersökning som bevisat att skolbetygen sänks med 10% för varje tv-timma/dag. Aj, då. Här är det nog en halvtimma på morgonen och en halvtimma på kvällen. Betygssänkning med 10% alltså.

Vi har ialla fall tur...

...med vädret. Det har regnat i flera veckor nu. Det är grått, grått, grått och blött, blött, blött. Fortsätter det i ytterligare två veckor kommer det inte kännas lika sorgligt att åka härifrån. Det vore ju bra.
18 dagar kvar till flytt.

Galning!

Ni måste se vad Marco filmade och fotade i Peru för några veckor sedan. Galningen överlevde, men jag är väldigt glad att Marco är den som är bakom kameran och inte framför!

Här ligger filmen (hoppet kommer i slutet) och här är bilden:

Lämplig barnbok?

Axel har en ny bok som heter Örnis bilar. Den är illustrerad av Jan Lööf och så här ser det ut i verkstan där en del av boken utspelar sig:



Vaaa??? Är det verkligen så man bör gestalta en arbetsplats i en barnbok?!? Än har Axel inte frågat varför det finns nakna kvinnor på bilder i en verkstad. Men den frågan lär komma...

Rosa sandaler

Idag har Axel för första gången, med sprutande tårar, skrikit "JAG-VILL-HAAAAAAA!!!" i en affär. Det gällde rosa, glittriga sandaler med prinsessor på - precis som bästa kompisen Kate just hade fått. Snacka om inre mamma-konflikt. Lösningen var dock enkel: De fanns inte i hans storlek. På riktigt. Hade de funnits hade jag kanske köpt dem och väl valt när de kunde användas. Kanske...

Femårig bröllopsdag!

Idag är det fem år sedan jag och Marco gifte oss!
Så idag har vi firat med fantastisk middag, champagne i mängd och.... Nej, just det. Så var det inte. För Marco är på jobbresa i Cortina ett par dagar. Men det känns inte särskilt sorgligt. Vi har så många härliga och fina dagar, så just den här dagen måste vi faktiskt inte fira. Vi tar det en annan dag.

Så här såg det ialla fall ut för fem år sedan:

En sådan helg!!!

I lördags var det ostfestival i Bad Tölz. För ynka 3 euro blev man insläppt på festivalområdet där man fick prova ostar och viner i vartenda stånd. På bayerska ostfronten handlar det mest om olika sorters Almkäse och Bergkäse. Gott, men det hade varit trevligt med lite fler riktigt mögliga och krämiga varianter också. Det blev en rejäl bayersk "Käsespätzle" till lunch och vi fick även med oss några fina getostar och en rejäl parmesan hem. Lyckat alltså.

Sedan köpte vi jordgubbar, körsbär och vindruvor på torget och hade picknick på lekplatsen innan vi åkte hem. Marco stack ut på en cykelrunda medan jag, Axel och Clara gick på "cykelpromenad". Vår vana trogen hade vi fruktpicknick vid tågstationen i byn innan vi fortsatte och tittade på hönor och hästar.

På kvällen blev det grillpremiär. Fläskfilé som marinerats i soja, honung, vitlök och örtkryddor. Foliegrillad getost med soltorkade tomater och timjan. Fruktsallad med jordgubbar, körsbär och mango. Nu är det äntligen sommar!

På söndagmorgon visade det sig att hela byn firar Frohleichnam. Ur alla fönster hängde välstrukna röda fanor med guldband och madonnabilder. Framför en del hus stod små altare med vit duk, blommor och statyer. Och en lång procession med bybor vandrade genom hela byn och över ängarna och spelade blåsinstrument, sjöng psalmer och bad för en god skörd. Processionen bestod av olika grupper som alla var klädda i just sina tradionella dräkter. Vissa kvinnor bar små blombuketter. En grupp män bar gevär. Flera grupper bar tunga altare under ett par timmars tid. Någonstans i mitten kommer påven... Eller kanske var det byprästen.
Otroligt att en liten by som Reichersbeuern kan uppbåda så många engagerade... ehhhh.... religiösa bönder i lederhosen?







När vi hade tittat på detta storslagna bayerska evenemang åkte vi på ett något mer svenskt firande. Födelsedagskalas för Emma (3 år) och Elvira (1 år). Vi fick svenska kanelbullar, blåbärsmuffins, jordgubbstårta och trevligt sällskap. Och jo, 30 graders värme och solsken förstås.
Sådana helger kan vi ha fler av!

Tillbaka

Nu är hela familjen tillbaka efter drygt två veckor på resande fot. Marco var i Peru och fotade medan jag och barnen var i Sverige. Olika faller ödets lotter... ;-)

Ur Axels perspektiv hade vi Den Perfekta Resan. Förutom att vi bodde hos älskade mormor och morfar så träffade vi naturligtvis hjälten morbror Marcus, kusin Vendela, gamlamormor, gamlafarfar, kompis David och mina kompisar med deras barn. Dessutom hann vi med Legoland på vägen, en tvådagarstur till Astrid Lindgrens värld (som var den absoluta höjdpunkten), Bushuset i Göteborg och djurparken i Borås. Aktiva veckor alltså.

Vi tog biltåget från München till Hamburg och körde sedan genom Danmark och Sverige. Jag undrade innan hur det skulle gå att resa ensam med två barn på det sättet, men det gick verkligen fantastiskt bra. Axel tyckte det var jättespännande att sova på tåget och båda barnen sov gott hela natten. Lite bökigt är det naturligtvis med en bil som ska lastas på tåget, två trötta barn och nattväska som ska lyftas upp på tåget, ut ur bilen på färjan, in igen, ut på nästa färja osv. Men jag kan nog tänka mig att göra om det igen. Fördelen är ju att man kan ta med sig massa saker hem igen efterssom man inte är begränsad till en resväska. 200 liter välling, kilovis svenska böcker och mängder av fiskbullar bland annat...

Själv njöt jag oerhört av att få träffa mina vänner igen. Det känns tråkigt och sorgligt att det blir så sällan. För några (okej, sju är det visst nu) år sedan umgicks vi och träffades så gott som varje dag. Jag saknar det!!!

Sagt av Axel

Sagt av Axel, när vi överraskades av en regnskur på "cykelpromenaden" (dvs han cyklar, jag promenerar med vagnen) och kom hem dygnsura:

"Mamma, är du lite vattenskadad nu? Eller....?"


.

Hon går!

Clara har börjat gå nu! Med gåvagn visserligen, men ändå. Stora tjejen. Hon är precis 10 månader nu. Den andra tanden har just kikat fram, vällingdrickandet börjar bli okej och överta amningen och hon är världens underbaraste, goaste och gladaste lilla tjej.
En sådan liten prinsessa vi har!

Sagt av Axel

Sagt av Axel, när jag undrar vad som just hände i vardagsrummet efterssom Clara började gråta:

-Ingenting! Men mamma, vet du, Clara har lärt sig göra kullerbytta nu. Själv!

Det blir nog tufft att vara lillasyster till den killen...

Fniss och skratt

Jag ligger inne i soffan och lyssnar på Clara. Hon ligger i vagnen, ute på terassen, och fnissar och skrattar så hon kiknar. Sedan är det tyst en stund och så börjar fnissandet igen. Hon har ingen leksak, inget att titta på och det är helt tyst ute. Tanken är att hon ska sova. Undra vad vet som inte jag vet???

Hur hamnade du där?

Det är klart att jag har fått frågan några gånger. "Hur hamnade du i där? I Tyskland?"

Jag jobbade på Saabs marknadsavdelning och vi hade ett varsel hängande över oss i ett halvår. Jag visste på förhand att jag var en av de som skulle få gå (man behövde ju liksom bara räkna baklänges för att inse att sist-in-först-ut skulle kapa de som anställts senaste fem åren eller så och dessutom hade jag räkmackejobbet inom event management & sponsoring och gjorde därmed av med massa pengar på "ingenting"),frågan var bara när vi skulle få besked. Det fick vi samma dag som jag skulle åka till Kirigistan för Raid Gauloises (ett multisportevent som vi sponsrade) som pågick i två veckor. Direkt efter beskedet, kl 9, fick jag veta att jag inte skulle resa. Jag hade sett fram emot resan, så jag var jättebesviken! Kl 13 fick jag veta att jag skulle åka ändå. Kl 15 satt jag på Landvetter med packad jätteryggsäck. I Kirigistan träffade jag Marco som var där för att fota tävlingen. Sedan var ju inte valet så svårt: Arbetslös i Sverige eller några månaders tyskakurs i München (allt betalt och organiserat via Saab. Tackar!) med en trevlig, snygg och alldeles.... alldeles.... alldeles UNDERBAR man. Vi träffades en gång i Schweiz, en gång i Italien och en gång i Sverige innan jag flyttade ner, sammanlagt tre månader efter vi träffats första gången. Så hamnade jag här. Och så blev jag kvar.

Men nu vill jag veta, hur hamnade du där du är?

Show

Mina barn har bjudit på show idag. Axel hittade en trappa med ett tiotal steg inne i stan som han cyklade nerför om och om igen med sin balanscykel. Varje gång han kom ner släppte koncentrationen i ansiktet och han spack upp i ett skratt och jubel. Folk stannade och tittade på honom, applåderade och ropade "Bravo!". Han tittade förvånat på dem och frågade mig varför de gjorde så. Tja, alla treåringar cyklar tydligen inte nerför trappor... ;-)
Clara å sin sida flirtar hejdlöst med alla hon lyckas få ögonkontakt med och får minst lika uppmärksamhet som storebror på cykeln. Jag har verkligen världens mest underbara barn!

Utskällning

Axel visade en ny sida för oss häromdagen. Han skällde ut en främmande man efter noter för att denne plockat upp och slängt en pinne som tillhörde Axel. Innifrån lägenheten hörde vi Axel skrika på italienska; DET ÄR MIN PINNE! DU HAR TAGIT DEN! DU HAR GJORT SÖNDER DEN! Visst har han humör och kan bli arg på oss rätt ofta, men aldrig har han visat sådan ilska mot någon annan tidigare. Och definitivt inte någgn främmande människa. Och inte på italienska. Det var onekligen en ny sida av vår temperamentsfulla kille.

Sköna dagar

Vi tillbringar just nu en vecka i Riva vid Gardasjön. Marco är här för att jobba och jag, Axel och Clara tillbringar dagarna vid sjön, i den fina parken och på olika lekplatser. Skönaste stunden på dagen är tidigt på morgonen när vi kommer till stranden, först av alla, och jag får dagens första capuccino medan Clara sover i vagnen och Axel ännu är nöjd med att leka ensam i sandlådan.

Tatuerat smink

Jag såg reklam för tatuerad make up. Tänk så underbart att vakna som nysminkad varje dag! Lite kymigt bara om man plötsligt bestämmer sig för att måla sig helt annorlunda och således måste börja dagen med att täcka över tatueringen.

Logiskt

Idag lärde jag mig att enligt tradition säljs cyklar och symaskiner i samma affärer här i Tyskland. Så även i cykel-/symaskinsaffären här i Bad Tölz. Varför? De använder samma slags olja. Tydligen.

Första nattvarden

I söndags var hela byn i feststämning. Alla byns sjuåringar skulle få ta emot första nattvarden. Mot kyrkan vandrade vitklädda barn med sina stolta, festklädda föräldrar och syskon vid sin sida. Trädgårdarna var smyckade och dukade för många gäster och området runt kyrkan var helt fullt med människor som väntade på att tillställningen skulle börja.
Själv var jag, än en gång, oerhört glad att jag stod på mig och inte lät döpa mina barn katolskt. De här barnen, som nu skulle få ta emot sin första nattvard, hade alltså biktat sig innan. Bekännt sina synder. Som sjuåring. I mina ögon är det helt horribelt. Men enligt katolska läran föds barn med arvsynden och renas vid dopet. Syndiga redan som spädbarn alltså. Och sedan har de byggt på sig så mycket syndiga tankar och handlingar att de måste bikta sig som sjuåringar. Gah!
Jag ska inte börja skriva om det, för jag kommer inte kunna sluta. Men katolska läran har verkligen en mängd ingredienser som jag har mycket, mycket, mycket svårt för.

Tredagarsfeber och „Mamma!“

Clara har haft tredagarsfebern nu. Det började med att hon vaccinerades och fick lite feber som inte gick över, utan istället steg till ca 40 grader några dagar efter vaccineringen. Efter telefonsamtal med barnläkaren ville han att vi skulle komma in – för säkerhets skull. Väl där undersöktes hon och ett blodprov visade på att det snarare var virus än bakterier. Hem igen med mer paracetamol. Det blev en vecka med hög feber och slutligen de där prickarna som kännetecknar tredagarsfeber. Vår lilla tjej var ynklig, ville bara vara i min famn och åt inget annat än lite mjölk. Det gör ont I hjärtat att se henne må så dåligt!
Det enda positiva den veckan var att Clara faktiskt sa “Mamma!”. Två gånger! Hon har länge hållit på med „mamamamamamaam“, men nu sa hon det faktiskt på riktigt. Första gången var när jag lämnade rummet för någon minut och hon fick hålla till godo med pappas famn. När jag gick ut genom dörren och stängde den sträckte hon sig förtvivlat efter mig och ropade „Mamma!“. Och jag, som redan stängt dörren efter mig, missade det!!! Nästa gång var dagen efter när hon, febrig och rejält ynklig, låg på min mage och sträckte sig uppåt i någon typ av vanmakt innan hon slängde sig mot mig med ännu ett förtvivlat „Mamma!“
Sedan dess har vi inte hört det igen, så det krävs tydligen något som tredagarsfebern för att locka fram det igen. Vi får väl invänta nästa barnsjukdom.

Gnäll?

Jag läste på Ulrika Gabriels blogg att hon har ett inte-gnälla-arband och att hon ska var gnällfri 21 dagar.
Min första reaktion var "Det hade jag klarat utan problem!" Jag gnäller aldrig utan påtalar bara VIKTIGA saker. Tror jag... ;-) Kanske skulle testa. Fast vad som är gnäll måste ju definieras. Är det gnäll när jag säger åt Marco och Axel vad de bör göra och inte göra i olika situationer? Som att åka och handla, byta en blöja osv (till Marco) och inte gå ut utan skor, inte klättra på sin lillasyster osv (till Axel). Är det gnäll tro? För i så fall är jag chanslös. 21 MINUTER kanske jag fixar i så fall! Fast jag föredrar nog att kalla det "management". ;-)
Hade ni fixat det?

Sagt av Axel

"När man har köpt en heliopter och ett flygplan har NÄSTAN inga pengar kvar!"

Ehhh, näää... Just det. Inte mycket alls skulle jag gissa.

Pyssel till överdrift?

Jag har en tendens att överdriva när det är något jag tycker om. Att liksom inte kunna äta mig mätt. För tillfället är jag alldeles förälskad i det där symaskinsunderredet som jag köpte för några veckor sedan. (Även om jag varken har hunnit måla eller sätta på någon bordsskiva ännu.) Så när jag sprang på ännu ett sådant härom dagen köpte jag naturligtvis det också... Marco tycker inte jag är klok som drar hem ETT TILL och förstod inte alls mina påpekanden om att det var olika modeller, dessutom ett vitt och ett svart samt att vi ju har (säkert) massa plats i nya huset. Han förstår inte tjusningen helt enkelt.




Nu har jag skrapat bort gammal färg, borstat bort rost och skurat rent dem båda två. Ikväll ska jag olja in dem med någon rostdämpande sörja och sedan ska ett av dem få ny, vit färg. Hur bordsskivorna ska se ut vet jag inte riktigt ännu. Men till en av dem ska jag ialla fall använda handgjort kakel från Women before us. Det är så vackert!

När jag nu ändå är på pysselhumör passade jag på att köpa lite tyg till Claras nya rum. Det lila med fjärilsflickorna ska bli påslakan och örngott. De andra ska bli kuddar.





Nu ska jag bara få tid att göra det här också...

Udda intresse?

Maria skrev om sitt udda intresse. Något ovanligt. Och jag erkänner. Jag är också konstig. Jag drömmer våta drömmar (nåja, lätt överdrift kanske) om www.forvara.se just nu. De har nämligen plastpåsar i alla möjliga former och storlekar där man kan vaccumförpacka sina saker. Tänk liksom att kunna vaccumförpacka alla vinterjackor och inte släppa ut dem förrän nästa vinter! Eller vaccumförpacka sina kläder innan man stoppar ner dem i resväskan så det får plats mycket mer! Eller alla babykläder som man bara inte KAN slänga, men troligen aldrig kommer använda igen. Ahhh....

Sista (?) pappret påskrivet!

Ja, vi hoppas ialla fall att det var det sista. Krånglet uppstår efterssom vi köpt huset åtta månader innan vi får tillträde och därmed måste stå skrivna och försäkrade i två länder. Till det kommer att Marco måste omregistrera sitt företag från Tyskland till Schweiz. Men nu är det nog färdigt. Nu inväntas uppehållstillstånden per post.

Efter att de viktiga namnteckningarna var avklarade gick jag och barnen till lekplatsen inne i Lugano och träffade en svenska och en tyska som jag hittat via nätet. Båda har barn i Axels och Claras ålder och är nyinflyttade i Schweiz. Axel och svenska Albin fann varandra direkt så det var lyckat.

Nu är det mindre än tre månader kvar till flytten och det börjar kännas riktigt bra.

Hemma igen - en stund...

Äntligen tillbaka hemma igen! Visst hade vi det skönt och bra på alla sätt och vis, men nu var det ändå dags att åka hem.
Det har varit full fart varje dag från morgon till kväll. Det krävs ju det när man har med en treåring som vill ha action och alla vanliga kompisar, leksaker och utflyktsmål saknas. Vi har alltså varit på lekplatser, ätit glass, byggt sandslott på stranden, ätit pizza i det oändliga, varit en dag på Gardaland (Gardajöns svar på Liseberg) som Axel fullständigt älskade och även träffat ett gäng italienska släktingar.

Igår kväll kom vi hem - och imorse fick vi veta att vi måste åka till Lugano på torsdag för att skriva under ännu ett papper... Både jag och Marco måste infinna oss personligen vilket innebär ännu mer bilkörning. Vi åker till Monza (vid Milano) på onsdag eftermiddag, sover hos Marcos föräldrar, vidare till Lugano på torsdag morgon, skriver under pappret kl. 11 och vänder sedan hemåt igen. Med två barn i baksätet... Det blir en väldig massa timmar i bil, men vi har inget val så det är bara att gilla läget och bunkra med filmer och godis.

Håravfall

Minns ni att jag klagade över det extrema håravfallet efter graviditeten? Ni trodde jag överdrev lite? Titta på utväxten då! Jag ser ut som en treåring som klippt sig själv. ÖVER HELA HUVUDET! Det lär ju ta några år innan jag ser normal ut igen…

Sagt av Axel

Sagt av Axel, med italienskt utslagna händer, när jag med möda läste de nyköpta smurfböckerna på italienska:
"Jag förstår I-N-G-E-N-T-I-N-G. Och inte mamma heller…"

Njutning

Njutning är att sitta med ryggen mot en varm, solig vägg och dricka prosecco.
Äntligen blev det av!

Lycka

Lycka är att vara med hela familjen i en liten stad vid Gardasjön. Lycka är att ha magen full av god pizza. Lycka är att springa genom den vackra staden med en treåring som bubblar av glädje – bara för att hela famljen springer. Lycka är att bära den nu trötta treåringen i famnen, titta upp på kvällshimlen och sjunga „Blinka lilla stjärna“ tillsammans.

Påsk

Påsk
Påsk blev en lugn föreställning i år. Inga vilda italienska släktingar den här gången alltsa. Jag får väl betona att de italienska släktingarna är underbara, fantastiska, rara och snälla på alla sätt – men med ljudvolymen och intensiteten brukar jag och min indiske svåger slokna efter några timmar. Vi är veklingar helt enkelt.
I år är vi i Peschiera del Garda UTAN släktingar. Bara jag, Marco, Axel och Clara. Det är jätteskönt! Vi har en gnutta påskpynt, Axel fick leta efter svenskt påskägg och present fran påskharen på påskafton och vi öppnade det italienska jättechokladägget på paskdagen. I övrigt har vi lekt på lekplats, kastat stenar i sjön, varit en sväng i Verona, shoppat massa böcker till Axel, ätit glass och bara haft det skönt i vårvärmen. Sa ska påsk vara!

Sjörövarmaskerad