Efter regn kommer sol...

...och efter snöstorm kommer snökoja!

Snöstorm

Snön vräker ner medan vi sitter inne vid en brasa och tittar ut på den gamla bayerska gården mitt emot. Det här kommer jag sakna när vi flyttat härifrån.

Hästkalas

Axel och Clara (jo, jag och Marco också) var på barnkalas igår. Axels bästa kompis Kate fyllde fyra år och hennes lillebror Jack fyllde två. Efterssom Kate är i häståldern gick kalaset av stapeln i ett stall - eller snarare utanför stallet. 15 lyckliga barn red en lång runda på små falabellor, åt kladdkaka och pannkakstårta i en pytteliten stuga och fiskade godispåsar ur fiskdamm. Alla barn var lyckliga och alla föräldrar likaså. Sedan tog snöstormen ordentlig fart och kalaset tog slut.

Sagt av Axel

Med stort allvar till gamlamormor, 89 år:
Gamlamormor, du är GAMMAL! Snart FINNS inte du mer!

Ehrm........

Retro

Jag tittade igenom kläderna från när jag var nyfödd och hittade den här klänningen till Clara. Retro minsann.

Sagt av Axel

- Morfar, vad ska du göra?
- Jag ska gå på toaletten.
- Jag kommer med.
- Nej, jag går själv.
- Nej, jag följer med! Jag måste se om du är DUKTIG.
- ???

Vår?

Igår köpte jag årets första tulpaner och tyckte det började kännas som vår. Idag är det snöstorm. Det dröjer nog ett tag till innan våren verkligen kommer.

Lugn och ro

Clara sover med nallen i famn och Axel sitter i sitt rum och läser böcker för sig själv. Samtidigt. Har aldrig hänt förut.

Sagt av Axel

Sagt av Axel, pa besök i Sverige:
- Mamma, ALLA pratar svenska här! :-O


Sagt av Axel, direkt till gamlamormor, som lyckligtvis är halvdöv:
- Gamlamormor, du är GAMMAL. Snart finns inte du mer!

Delmål uppnått

Hurra! Jag är tillbaka på vikten innan Claragraviditeten! Flera dagar i rad har vågen visat på 62 kg. Ett halvår tog det. Trots all choklad. :-)
Nu har jag ytterligare två kilo kvar till vikten innan Axelgraviditeten.

Syskonspråk

Ni andra utlandssvenska familjer; Pratar era barn svenska med varandra? Eller har de valt landets språk? Eller kanske pappans om han har ett annat?
Axel pratar svenska till Clara när det bara är vi tre, italienska när det är barnen och pappa och blandar när vi är hela familjen. Jag vill naturligtvis att de ska välja att ha svenska som sitt språk framöver, men när vi bor i italiensktalande delen av Schweiz kan det kanske lätt tendera att luta över åt italienska istället.
Hur har ni andra gjort?

Preliminär bokning

Jag ringde kurhotellet idag och frågade om det fortfarande finns plats i mars när Dani ska åka. Det fanns det. Så nu har jag bokat in mig och barnen på tre veckors kur. Jag måste få godkännt från försäkringsbolaget först, men sedan är det fritt fram. Om jag verkligen vill. Jag har inte bestämt mig. Tre veckor är långt. Jättelångt. Framförallt är det jättelångt att vara ifrån Marco. Det är vi ju så det räcker ändå genom alla hans jobbresor. Jag får fundera helt enkelt.

Halvårskontroll

Idag har Clara varit på U5, dvs halvårskontroll. Hon fick godkännt. Rör sig ordentligt, "pratar" och är rejält aktiv och nyfiken. Som vanligt fick hon kommentarer om hur livlig hon är och att det kommer bli full fart hos oss. Jo, jag har förstått det nu.
En liten plutta är hon dock fortfarande för hon väger 6480 gram och är 65 cm lång.

Djurparksdag

Djurparksdag med Petra och alla barnen igen. Som vanligt var det inte djuren som var roligast utan bästa kompisen Kate, hennes lillebror Jack och lekplatserna.

Kur?

Tyskarna har någonting som de kallar "Kur" som de är helt till sig över. Det innebär att slitna mammor tar med sina barn och åker till ett kurhotell i tre veckor. Där får de maten serverad, sängen bäddad, rummet städat, barnen passade och "behandlingar" av olika slag. Det kan handla om allt från massage till konstterapi och kostrådgivning. Och allt betalas av sjukförsäkringen.

En av mina tyska vänner har nu precis bokat en sådan Kur. Tre veckor i Bayrischer Wald i mars. Utan maken, med barnen. Hon ser det som en enooooorm avlastning. En annan bekant var på annan kur i sex (!) veckor med sin treåring och sina ettåriga tvillingar.
Jag är förundrad. Och nyfiken. Kanske borde jag testa innan vi flyttar härifrån?

Så dumt!

Det var verkligen ett alldeles osedvanligt dumt nyårslöfte jag gav! Inte äta choklad? Så fånigt! Choklad som är så gott. Som man blir glad av. Och som är en sådan fantastisk njutning. Jag erkänner att jag inte höll löftet särskilt länge (en vecka kanske?) och just idag har jag köpt mig en fin liten ask med Lindts praliner som jag tänkte unna mig en om dagen till morgonkaffet. Idag blev det visst tre. Och nu sitter jag med en öppnad bit kardemummachoklad som är sååå god!
Idiotiskt att avstå choklad ju!
Jag lovar härmed istället att hela året avstå.... rättika. Och surströmming.

Hon sover!!!

Efter att ha velat äta 10, 50, 100 gånger varje natt sooooover Clara äntligen. Hurra! En enda gång åt hon i natt. Hemligheten? Mat i mängd. Grönsakspuré till lunch, frukpuré till mellanmål och gröt till kvällsmat. Lilla tjejen börjar bli stor. Hon tycker tom om att äta. Det gjorde aldrig Axel i den åldern. I bästa fall öppnade han munnen, andades djupt och sprutade sedan ut maten igen. Clara, däremot, gapar och kastar sig fram mot skeden. Duktig tjej.

Ett halvår

Vår underbara Clara fyller ett halvår idag. Ett helt halvår! Inte mer än ett halvår!
Som om hon nyss kom till oss, men ändå alltid varit här.
Det är en kärlek fullständigt obeskrivbar. Denna lilla, fantastiskt, underbara varelse som skrattar så fort jag ser på henne. Som dyrkar sin storebror och följer honom med blicken varje sekund. Som fnissar högt när Marco busar med henne. Denna lilla prinsessa som gör oss alla lyckliga varje dag.
Jag tror, vet, att det aldrig funnits, aldrig kommer finnas någon så underbar som hon. Förutom Axel. Ingen annan. Någonsin.
En sådan kärlek, en sådan lycka. Ett helt halvår. Bara ett halvår.

De senaste tio åren

Någon som jag inte träffat på väldigt länge frågade vad jag gjort de senaste tio åren. Inget särskilt, tänkte jag. Men sedan tänkte jag en gång till. Det har faktiskt varit tio fantastiska år. Helvete ibland, men klart mest himmel.
Här kommer det:

Firat milleniumskiftet i Göteborg med dåvarande sambo och gemensamma vänner. Jobbat som Exhibition Director på ExpoNova och ansvarat för Stockholm Marketing Week. Rest till HongKong, Indonesien, Thailand, Malaysia. Bytt till Saab och ansvarat för de internationella bilsalongerna runt om i världen. Rest till Detroit, Frankfurt, Amsterdam, Paris, London, Geneve och Detroit igen, Separerat. Sett allt i svart. Bytt jobb inom Saab och arbetat med sponsringsavtal, sports marketing och event marketing. Rest lika mycket, men bytt storstäderna mot skidorter. Gjort flying fox, lärt mig klättra, paddlat kajak. Träffat och lärt känna finaste vännerna som finns! Ramlat ihop på gatan i mitt livs enda (hoppas jag!) epilepsianfall och fått genomgå undersökningar för att leta hjärntumör. Lyckligtvis var jag alldeles frisk. Gjort ett nytt försök med förhållandet. Separerat igen. Sett allt ännu svartare. Rest med tåg genom Sydafrika och Swaziland. Levt singelliv. Rest till Egypten, Frankrike, Skottland, Österrike, England - Kirgistan. Träffat Marco. Hört till de 3000 som blev uppsagda från Saab. Haft mitt livs roligaste sommar med multisport i Frankrike, surfning på Korsika, mountainbike i Dolomiterna, fina vänner och ny kärlek. Flyttat till München efter att ha träffat Marco tre gånger... Pluggat tyska. Lärt mig åka skidor offpist. Rest till Usa, Canada, Italien, Österrike, La Palma. Haft en alpstuga mitt på ett berg med utedass och vedeldad spis. Startat eget företag inom marknadsföring. Slitit hårt för lite pengar men lärt mig mycket tyska på kuppen. Korsat Island på cykel och förlovat mig där. Tillbringat en månad på Kuba. Cyklat uppför och nerför väldans många berg. Gift mig borgeligt i München och kyrkligt med 80 gäster vid Gardasjön (med samma man, ja). Bröllopsrest till Sardinien. Varit på bröllop i Italien och Indien. Flyttat från München till ett 300 år gammalt hus utanför stan. Kräkts mig igenom en hel graviditet. Konstant. Verkligen konstant. Verkligen, verkligen konstant. Fått underbara Axel. Svävat på rosa moln och njutit babylycka. Malta, Italien, Tjeckien, Canada. Blivit faster. Flyttat till Reichersbeuern. Italien, italien, italien. Levt småbarnsliv. Viiiilat mig genom en graviditet pga preklampsie. Sjukhusvistelser och konstanta läkarkontroller. Fått underbara Clara. Svävat på rosa moln och njutit babylycka igen. Köpt hus i Lugano.

Sista

Det är nästan ett halvår kvar innan vi flyttar, men det har redan börjat bli "sista". Sista vintern i Bayern, sista julen, sista nyårsfirandet osv. Ikväll är det sista kvällen med sista julgranen. Ja, ni hör. En julgran. Hur stort kan det vara.
Jag är inte bra på att ta avsked. Jag tycker inte om att säga hej då. Inte ens till julgranar tydligen. Och inte heller till livs levande människor till vardags. Jag smiter om jag kan. Jag kan tom tycka det är jobbigt att resa ifrån ett anonymt hotellrum efter en lyckad vistelse.
Gissa då hur det känns att ta avsked från den platsen som mina barn ser som sitt hem. Huset där Axel tillbringat den enda tid han minns. En plats där vi varit lyckliga och dit vi aldrig kommer tillbaka.
Skit. Varför kan det inte få vara BARA lätt. Det här kommer bli ett lååångt halvår.

Skidbacke och våfflor

I morse åkte vi till skidbacken igen. Axel och kompisen Finn skulle få sin första skidlektion. Aldrig har jag hört så många gråtande, gnällande barn och så många irriterade, uppgivna, ilskna föräldrar som i barnbacken! "Jag vill inte åka mer! Det gör ont! Jag fryser! Pjäxorna skaver! Jag kan inte! Jag är hungrig! Jag vill inte! Vill inte, vill inte, vill inte!" Föräldrarna svarade med "Vi har ju just kommit hit! Du sa ju i affären att pjäxorna satt bra! Vi ska äta lunch om en timma! Nu har vi köpt ett liftkort för dyra pengar, nu åker du! Rör på dig så fryser du inte! Du kan visst! Nej, nu åker vi HEM!"

Själva var vi inte så mycket bättre... Finn var nämligen rädd och Axel var trött i benen så även vi fick fjäska, uppmuntra och slutligen muta med gummibärchen för att de skulle fortsätta hela timman. Men sedan, när skidskolan väl var slut, ville ingen av dem sluta åka. Det fick bli ytterligare några åk i den större backen innan de båda tyckte att det räckte för dagen.

På eftermiddagen åt vi våffelbuffé hemma hos oss med Dani, Nicko, Finn och Jonna. Marco gjorde belgiska våfflor och vi hade olika sorters sylt, glass, grädde, choklad och frukt till. Inte tokigt alls, fast det rimmar ju lite illa med min önskade viktnedgång. Men å andra sidan - det lilla extrakilot kan jag ju göra mig av med en annan dag...

Idag

Dagen idag började med att Marco hade tänt i öppna spisen och varit i bageriet och köpt croissants - innan vi andra ens hade vaknat. Lägg till blå himmel, strålande solsken, massor av snö och vackra berg. Så här får gärna varje dag börja!

Slalompremiär

Axel har provat sina slalomskidor för första gången.
Han hade i flera dagar sagt att han var för trött, att han ville stanna hemma osv. I bilen på väg till skidbacken sa han, vilket vi naturligtvis redan förstått, att han tyckte det var "lite läskigt". Väl på plats i barnbacken hade han fullständigt glömt det.
Och här kommer mammaskrytet: Han är jätteduktig! Han åker utan problem själv nerför backen. Vi får visserligen springa i förväg och fånga honom för han kan inte stanna och vi får lyfta upp honom till barnliften, men åkandet klarade han själv från första stund. Ploga var han inte så intresserad av och det är nog rätt tungt för de små benen, men ändå lyckas han svänga på något sätt. "Bewegungstalent!" jublade Marco. "Bald ist er schneller als du!"
Jo, det stämmer nog. Han är otrolig på fysiska aktiviteter och kommer mycket riktigt snart vara bättre än mig även på skidåkning. Slut på mammaskrytet.

Nyårslöfte

Jo, det finns ett nyårsöfte: Jag lovar härmed dyrt och heligt att (om jag inte slinter och glömmer bort det eller helt enkelt ångrar mig) att inte äta någon choklad förrän det där enda sista förargliga graviditetskilot är borta.

Nyårsfirande

Vi tillbringade nyårsdygnet hemma hos kompisarna Dani & Nicko och deras barn Finn och Jonna. Firandet innehöll allt som ett bra nyårsfirande ska: God mat, mycket mat, gott vin, tomtebloss, raketer, glada och uppspelta barn, trevligt sällskap och för lite sömn.
Vi smälte bly, vilket jag aldrig gjort förut, som vi sedan hällde i en skål med kallt vatten. Det stelnade i alla möjliga konstiga former och skulle tolkas som ett tecken på vad som kommer hända under året. Har vi nu gjort en korrekt tydning kommer Marco börja spela golf (moahahhahahaa!) och jag och Dani kommer få väldigt mycket pengar. Vi får väl se...
Axel vaknade igen vid 12-slaget och kom upp med tårar i hela ansiktet - skräckslagen över alla raketer. Även Clara höll sig vaken och det var mysigt att hela familjen kunde kramas och önska varandra gott nytt år. Som en klassisk barnfamilj gick vi alla och la oss redan vid halvtvåtiden.

Idag har vi gått en långpromenad i skogen. Axel och Finn är ju båda vana att vara ute och röra mycket på sig så de klarade utan problem en tretimmarspromenad, trots sömnbrist. Tuffa killar.