Piratmuffins

Idag är vi lite sjuka här igen. Att det aldrig går över?! Det måste vara över en månad nu som vi allihop varit förkylda, haft magsjuka, hostat, haft feber eller något annat halvsjukt och diffust - hela tiden. Idag hostar jag så hela jag håller på att gå sönder. Lägg en gnutta feberkänsla till det och en bedövande trötthet så har ni min söndag. Man kan nog inte säga att jag är sjuk, men inte frisk heller.
Krafterna räckte precis till att baka piratmuffins av ett paket färdigmix. Nu är jag helt slut och vägrar röra mig mer.

Skoldag

Igår var det skoldag för Axel igen. Det innebär en timmas bilkörning, tre timmars undervisning, därefter lite prat med andra svenskar, inpackning av vagn och två barn och sedan en timmas körning hem igen. Nästan en heldagsaktivitet alltså. Men väl värd jobbet.

Igår var jag med under sångstunden den första halvtimman. De har fått en ny rytmikfröken som är operasångerska, men jobbar med barnrytmik sedan hon själv fick barn och inte längre vill jobba kvällstid. Och hon var sååå bra! Barnen i svenska skolan träffas ju bara just där och det en gång varannan lördag. De känner alltså varken varandra eller fröken särskilt bra. Trots det lyckades hon motivera dem till att dansa, sjunga, rimma och spela så till den milda grad... Och jo, de föräldrar som valt att stanna var också med. Det var skitkul! :-)

Efter den inledande halvtimman gick jag och Clara ut på långpromenad i solskenet. Här är vår nu och i slottsparken, som ligger precis brevid skolan, var det fullt med folk och tom en och annan joggare iförd shorts och t-shirt. Jag satte mig på ett café i solen och drack varm choklad och åt cheesecake med blåbär och hade det riktigt härligt.

Axel hade fortsatt dagen med att pyssla en snöflinga, lyssna på saga om ett äppleträd, göra ett collage med vinterlandskap och leka på lekplatsen på rasten.
Skön lördag helt enkelt.

PS. Här kommer mammaskrytet: Axels fröken kom fram till mig efteråt och sa att Axel är en så härlig och fin kille och dessutom så go mot de andra barnen. Mammahjärtat blir lyckligt av att få höra sådant!

På tvättställningen

Hur gick nu den där valsen om könsneutrala kläder till barnen...?

Stor dag för Axel

Igår var Axel på bio för första gången. Han och Marco såg en dokumentär om hav och fiskar, åt popcorn och hade det mysigt. Tror Marco har sett fram emot det här mer än Axel men båda var väldigt nöjda så det gör de nog snart igen.

Koja

Vi har flyttat på soffbordet så Clara ska få lite mer lekutrymme på mattan. Som effekt uppstod en liten koja under bordet med soffan som bakre vägg. Världens troligen allra roligaste lekplats visade det sig.
Är hon inte i kojan så är hon mest lisken och frustrerad de här dagarna. Jo, för hon VILL krypa, men kan inte riktigt ännu. Och de roligaste leksakerna (laptopen, telefonen, fjärrkontrollerna) flyttas dessutom alltid längre bort när hon äntligen lyckats kravla sig tillräckligt nära för att få tag på dem. Life sucks, helt enkelt.

Min förmiddag

Ett barn på dagis, ett barn sovandes i sin säng och nya inredningstidningar till mig. Bra så!



...fast det tillståndet varade inte ens så länge så att jag hann ladda upp bilden. Än mindre öppna tidningarna. Nu blir det lek med liten bebis istället.

Minsta terroristen

Sedan närmare två månader vill Clara bara sova på min arm på nätterna. Eller möjligtvis mellan mig och Marco. Definitivt inte i sin säng ialla fall.
Nu har hon kommit på att det finns något ännu bättre: Man kan ju sova på mamma! Och får man inte det kan man skrika tills man får det ialla fall. Och skulle det nu vara så att man inte kan somna ändå, så kan man göra pruttljud med munnen, länge och högt och ihållande, så att ingen annan somnar heller. Det är kul. Och tröttnar man på det är det även rätt kul att kravla upp till mammas ansikte och tugga på hennes näsa. Sedan kan man göra pruttljud igen. Undra varför pappa flydde till gästrummet i natt förresten? Och undra varför mamma ser så trött ut idag? Konstigt.


Terroristen är här iförd skjorta från 70-talet och klänning från nutid.

Waldorf

Någon som har koll på Waldorfpedagogiken? Jag har det egentligen inte. Men efter att ha fått veta att de kommunala dagisen i Lugano har upp till 25 barn/grupp, en pedagog/grupp, fasta 7-timmarsdagar utan möjlighet att hämta tidigare och inte särskilt mycket utomhusvistelse, så krävdes det att vi hittade något alternativ. Även om det kommunala råkade ligga 100 meter hemifrån och vara gratis.

Waldorfdagiset (som också har skola upp till 12:e skolåret om man vill fortsätta med den) blev jag rekommenderad av en tyska som just flyttat till Lugano med sina barn som är lika gamla som Axel och Clara. (Kontaktnätet ökar minsann.) I morse ringde jag och pratade med dagiset och fick veta att det är max 18 barn/grupp och 2 pedagoger/grupp. Det är ett förmiddagsdagis, men med möjlighet att låta barnen stanna till kl. 15.00 om och när man har behov av det. De är ute så mycket som möjligt, även vintertid. Dessutom får de en ny dagisbyggnad till höstterminen. Man får visserligen köra en kvart för att komma dit och betala 450 Franken/månad. Men det verkar ju vara värt det.

Men Waldorfpedagogiken då? Någon av er som har erfarenhet av den?

Osteopatbesök

Vi fortsätter gå till osteopaten, den klassiskt-medicinskt-skolade-moderna-häxdoktorn som jag är helt lyrisk över.

Nu var det nästan tre veckor sedan som Clara var där. Och nästan tre veckor sedan som Clara vaccinerades. Det märkte häxdoktorn med en gång! Tydligen hade stelheten och förspänningarna förstärkts igen och hon frågade direkt om Clara vaccinerats sedan senast. Joo, det stämde ju. En stund senare undrade hon om vi har migrän i familjen. Det har jag. För tydligen har Clara anlag för det också. HUR kan hon veta det!??!

Sjukt

Det senaste dygnet har jag haft runt 39 graders feber och kräkts. Natten var förskräcklig och jag vaknade gång på gång. Då är man ärligt talat inte så sugen på nattamning dessutom...

Marco och Axel har däremot haft en underbar dag! Vädret har varit fantastiskt, så de vandrade uppför ett berg, hade picknick, åkte kälke nerför, åkte vidare till skidbacken och avslutade dagen på McDonalds.
Själv låg jag inne, nästan döende, och tittade ut på gnistrande snö och blå himmel. Skit för att bli sjuk just sådana dagar!

Familjekonst

Delar av familjen är ynklig, förkyld och sjuk. Idag har det därför blivit pyssel hemma. Bland annat så här vackra skapelser.

Dagen efter

Med tanke på hur jag mådde igår hade jag inte trott att jag skulle kunna baxa mig själv ur sängen idag. Jag hade väntat mig en helvetisk träningsvärk. Förvånande nog har jag inte det! Kanske är kroppen fortfarande i chocktillstånd? Jo, axlarna gör ont och det känns lite i ljumskarna. Men det är allt. Hur är det möjligt? Igår var jag ju nästan döende av utmattning.

Jag. Är. Helt. Slut.

Tänk er en influensa. Lägg till en rejäl baksmälla. Spring sedan rakt in i en betongvägg. Så känner jag mig nu.
Vad jag har gjort? Jag har, i sann OS-anda, åkt längdskidor idag. 17 km. SJUTTON KILOMETER! Charlotte Kalla åkte bara tio! Bah... Jaaa, hon var visserligen aningen snabbare, men jag åkte LÄNGRE! Det ni! Det är ju ändå det som det handlar om. LÄNGDskidåkning.
Undrar hur hennes kropp känns idag. Annorlunda än min antagligen. Men vet ni vad? Jag hade sol, blå himmel, vackra berg och picknick halvvägs. Hon hade regn, stress och fick säkerligen ingen varm choklad. Jo, en guldmedalj fick hon visst. Men ändå, vad är väl en guldmedalj mot picknick med alpblick i gnistrande solsken?!?! Va?!?

TV-tjej

Ja, jag vet att bebisar inte ska titta på TV. De får adhd och blir hyperaktiva. Men nu är den krassa verkligheten att Axel får titta på film varje morgon OCH varje kväll. Frukost i soffan med Emil och kvällsvälling i soffan med Pippi. Eller något annat. Dåliga föräldrar? Nej, nej! Språkutbildning och kultur. Det är ju Astrid Lindgren!
Och Clara ligger på golvet och vänder och vrider sig så hon kommer i rätt läge för att kunna se. Oavsett var vi sätter eller lägger henne vrider hon sig som en mask eller gör evighetslånga sit-ups för att kunna se TV´n. Men vi kan ju inte gärna stänga ut henne från vardagsrummet. Nåja. En släng hyperaktivitet kan väl inte skada?

Skidåkning och ungjävlar

Det blev en dag i skidbacken igen. Axel kan nu svänga och klarar barnbacken på egen hand. Dags att ge sig på stora backen och släplift med andra ord. Han var lyrisk och ville inte sluta.





Medan Marco och Axel åkte skidor passade jag på att bete mig riktigt tyskt. Jag skällde ut två ungjävlar, hytte med näven och var nog tillräckligt hotfull för att ge en och annan mardröm. Varför? Jo, ungjävlarna åkte däck nerför barnbacken och körde rakt in i barnvagnen där Clara låg. Inte en gång, utan två! Ungjävlar! (Hade jag skrivit det redan?) I efterhand visade det sig visserligen att den plats jag ställt barnvagnen på (med en skyddande snövall på ena sidan och plank på andra) tydligen var rodelbanans slutstation. Nåja, bor man i Tyskland så gör man. Här hugger man först, så hårt man kan, och tänker eventuellt senare. Ber om ursäkt gör man inte. Erkänner att man gjort fel finns inte på kartan. Och ungjävlarna körde faktiskt på vagnen med en sovande baby! Tänk om den hade vält! Ungjävlar!!!

Lördagmorgon

Fasching

Den här veckan firas Fasching här. Det kommer från någon hedninsk tradition som handlar om att man ska driva ut vintern och släppa fram våren. Nu för tiden handlar det mest om att klä ut sig och äta "Krapfen" - en slags gigantiska bullar fyllda med sylt.
Vi firade med svenska lekgruppen idag och Axel hade valt att klä ut sig till spindel medan bästisen Kate var prinsessa. På slutet hade de två försvunnit och efter en stunds letande hittade vi dem instängda i köket. På en bänk stod två stora brickor Krapfen, barnen hade florsocker i hela ansiktet och det hade tagits både en och två tuggor. Jugoslaviska lekgruppen, som ställt sina Krapfen i köket i avvaktan på fikadags, blev säkerligen förvånade...

Änglar

Idag kom jag de här fina skyddsänglarna från Ängelshopen. Armbandet ska jag behålla för mig själv, men den stora ängeln är till en väldigt fin vän som väntar sitt första barn och den lilla ängeln är till en 3-årig flicka som ligger på intensivstationen på Kinderspital och kämpar för sitt liv.

Utmärkt

Jag fick fina utmärkelsen av Mikaela och är nu utmanad att berätta sju saker om mig själv och sedan utmärka och utmana sju andra bloggare till det samma.

Här kommer det:
1. Jag är en fena på att sälja. Vad som helst. Jag har bla sålt söndagstidningen, jultidningar, fröpåsar, böcker, kondomer, godis, sportkläder, reklam, mässdeltagande, barnkläder, bilar, idéer och luftslott. De sistnämnda var onekligen roligast.

2. Jag drev min första reklamkampanj när jag som 16-åring sommarjobbade på en campingplats i Lysekil: "Sugen på något gott? Kondomer med smak - 15 kronor". Jodå, de sålde slut. ;-)

3. När jag var liten (och hjärntvättad av Montessori-pedagogiken) var drömyrket hotellstäderska. Tänk att ha så många rum att städa! Underbart! Senare ville jag hellre bli veterinär.

4. Jag hade 100% rätt på Facebooks DirtyDancingquiz och har således sett den filmen alldeles för många gånger.

5. Min headhunter ansåg att jag borde platsa i Mensa och uppmanade mig att göra intagningsprovet. Det gjorde jag inte, men jag lever fortfarande på att han trodde att jag är hyfsat intelligent.

6. Jag kuggade på första körkortsuppkörningen för jag körde i en vattenpöl och stänkte ner en man på trottoaren.

7. Jag lagar en svamprisotto som tom italienarna i familjen jublar över.


Utmaningen går vidare till Annina Torino, Emmama i Skottland, Utlandsmamman Vicky, Anna på Stall Levegård, trebarnsmamman Ulrika, Sofia och Maria.

Dagens Axel

Sagt av Axel, med stora ärliga ögon och chokladsmulor om munnen, när jag undrar varifrån hålet mitt i nybakade kladdkakan kommer:
"Det VAR inte jag! Den gjorde det av sig själv!"
Aha...

Äkta kärlek

Sagt av Axel:
Mamma, jag ÄKLAR dig! Hela TIDEN! Du är VACKER! Du är UNNEBAJ! Nästan som en smurf!

För länge sedan...

Golvet i den runda yurtan glänser av filtar i klara färger. Djurhudar uppspända på en ram av rödmålade vidjor bildar den böjda väggen och genom hålet i taket ser jag stjärnhimmel och känner lukt av nattluft. Jag kurar ihop mig i sovsäcken och betraktar gaslampans sken över de nio ansiktena. Ute blåser den kirgisiska vinden över ett gult, grästäckt våglandskap och den tunna luften på 3.500 meters höjd har gjort min kropp tung.
Vodka hälls upp i två buckliga tennmuggar som vandrar runt mellan oss. Sergei´s skrapiga stämma formar de ryska orden till en hyllning av dagen som nästan är förbi. Så tystnar han och avslutar med att höja muggen i en skål. Vi lyssnar på vinden igen och hör en häst gnägga i närheten. Så växlar vi till engelska och fortsätter med låga röster prata om vad vi upplevt.

Med helikopter lämnade vi tidigt på morgonen vårt läger uppe på slätten och flög över bergstopparna. Landskapet ändrade karaktär och den kalla morgonluften var bortglömd när vi svängde ner i en grön, mjuk dal och blev avsläppta. En bäck med smältvatten porlade, solskenet fick mig att kisa och bergen väntade stilla och tysta. I ryggsäcken hade jag min sovsäck om vi skulle tvingas övernatta på väg tillbaka. Vi vandrade genom en trång ravin där vatten forsade fram runt vara ben. Stenarna var hala och jag sträckte ut händerna och tog stöd mot bergväggen. Ute ur ravinen blev stigningen brantare och varje steg krävde ett djupare andetag än det förra. Meterhöga snömassor i breda strimmor över berget tog snabbt på krafterna och jag halkade. Satte ner en hand för att stödja mig och märkte att blodet inte orkade hela vägen ut i fingerspetsarna igen, så den förblev kall.

Tennmuggarna har vandrat vidare och Marcos italienska ”Salute!” avslutar hans hyllning till vänskapen och naturen. Dagen är ännu inte riktigt förbi. Nu är det min tur att utbringa en skål. Den svala muggen sätts i min hand och en skvätt vodka slås i. Jag känner mig märkvärdigt rörd och ser mig omkring utan att kunna säga ett ord. I en cirkel, med ansiktena mot varandra, ligger vi alla nerkrupna i våra sovsäckar. Ingen av oss har träffats förut, men någonting binder oss samman. Något har fått oss alla att berätta om livsavgörande ögonblick och minnen vi alltid kommer bära med oss.
Jag harklar mig och börjar berätta vad jag känner. Min svenska låter exotisk och främmande och jag ser hur allas ögon är riktade mot mig i ett försök att förstå vad orden betyder. Min röst darrar lite när jag säger att den här dagen, det här ögonblicket och de är människorna kommer jag aldrig att glömma. Så tystnar jag igen, höjer muggen och säger skål. ”Skål!” upprepar alla, med brytning på nio olika språk.
I själva verket har jag ingen som helst aning om hur mycket den här dagen faktiskt kommer att betyda i mitt liv.





På dagen två år senare hör jag återigen Marcos ”Salute!” och ser honom höja ett vinglas. På den stenlagda innergården sitter 78 personer från tio olika länder. Våra vänner och familjer. Kvinnorna har uppsatt hår och klänningar som glittrar. Männen har tagit av kavajen och lossat på slipsen. Marco är nyklippt och ler hela tiden. På min vänsterhand glänser en ny ring och jag känner mig underligt frånvarande och närvarande på samma gång. Mendehlson klingar fortfarande i öronen och jag skakar bort några risgryn från den vita klänningen. Mamma torkar diskret bort en tår i ögonvrån och pappa läser en sista gång igenom sitt tal innan han ställer sig upp och klingar i glaset.

Sedan kvällen i yurtan delas mitt liv i ”Före Kirgistan” och ”Efter Kirgistan”. Före Kirgistan var det ordning och reda. Jag visste vem jag var, vad jag ville och vad jag kunde. Hade en historia och referenspunkter. Jag hade etiketter i form av ”Utbildning: Civilekonom från Handels”, ”Yrke: Marknadsförare på Saab” och ”Boende: 3:a på Kungshöjd”. Jag var självständig, självsäker och kanske till och med lite självgod. Jag var en ganska vanlig svensk i Sverige.

Tre månader efter hemkomsten från Kirgistan sitter jag återigen på Landvetter. Skärmen vid gaten visar ”München” och jag ler för mig själv och skakar lite på huvudet. Jag har fått höra att jag är impulsiv. Att jag borde ta det lite lugnt och vänta. Vänta på vadå? Jag är singel sedan ett år tillbaka och har precis blivit uppsagd från jobbet. Att vänta gör inte livet roligare.
Med berusningen av den kirgisiska vodkan och de bruna italienska ögonen i färskt minne kliver jag på SAS-planet och lämnar mitt hem, mitt land, mitt språk, min kultur och alla männskor som någonsin betytt något för mig. Framme i München kliver jag av som arbetslös invandrare med språkproblem.

Lovefilm

Ni känner väl till Lovefilm? Om inte så borde ni! Det är inte någon klubb med Harlekinliknande filmer som namnet antyder. Det är filmuthyrning med ett enormt utbud filmer där man, till ett fast pris, får låna så många man vill. Så här fungerar det:
Du går in på deras site och anmäler dig. Sedan väljer du ut filmer till din lista och därefter skickas första filmen till dig. Nästa dag har du den i brevlådan. När du sett filmen stoppar du ner den i samma kuvert som den kom i och lägger på lådan - utan frimärke och utan att behöva skriva adress. Vips, så har du en ny film två dagar senare. Det innebär att man kan få en ny film var tredje dag om man vill. Det finns ingen begränsad tid hur länge man får behålla en film så man väljer själv hur ofta man vill se en ny. Visst är det praktiskt! Och rätt billigt - beroende på hur mycket du väljer att utnyttja det.
Lovefilm finns i många europeiska länder (bla Tyskland och Sverige), men tyvärr inte i Italien och Schweiz. Italien har kanske ingen tillräckligt tillförlitlig postgång för att det ska fungera, men varför det inte finns i Schweiz vet jag inte.
Testa om ni har lust. http://www.lovefilm.se

Gloria

Håravfallet efter graviditeten har äntligen minskat. Kanske för att det inte fanns så mycket mer kvar som kunde falla av... Jag tror jag har tappat ungefär 1/3 av det jag hade innan. Det är mycket. Gigantiskt mycket. Nu har håret börjat växa ut igen och ni kan ju tänka er hur det ser ut. Stubb. Jadå. Just nu är det ungefär 3 cm långt och står som en gloria runt hela huvudet. Framförallt i pannan, i hårfästet, ser det inte klokt ut. Som en treåring som klippt sig själv ungefär. Gah. Men om några år är det väl ikapp igen.

Världens vackraste Clara

Pocketbyte

Idag har jag bytt bort mina gamla lästa pocketböcker mot lika gamla, men olästa, dito. Visst är det käckt!? Vi träffades några tjejer, hade med oss valfritt antal böcker på svenska, engelska och tyska, la fram alla böcker tillsammans och turades sedan om att välja en "ny" bok tills vi kommit upp i det antal vi hade haft med oss. Så nu har jag en bärkasse med olästa böcker framför mig. Härligt!

Före:


Efter:

Blinka lilla stjärna

Hela december månad sjöngs det "Blinka lilla stjärna" från morgon till kväll här. Det var första sången som Axel lärde sig utantill och Clara skrattade högt varje gång hon hörde den. Två glada barn på ett bräde alltså.
Nu har den musikaliska utvecklingen gått framåt (?) och numera spelar Axel "Blinka lilla stjärna" på munspel (påstår han) och kräver att jag sjunger till. Clara är fortfarande helnöjd - med och utan munspel. Men förr eller senare tycker jag att det vore ganska skönt att byta av med någon annan sång.

Språkfunderingar

Emmama i Skottland frågade hur vi andra utlandssvenskar upplever våra språk. Om vi känner oss stympade av språket ibland. Min kommentar blev alldeles för lång så jag svarar här istället.

När jag kom till Tyskland för sju år sedan kunde jag tyska. I teorin. Jo, för jag hade ju läst tyska i skolan och hade dessutom 40 poäng tyska från universitetet. Att de där universitetspoängen handlade om fonetik, språkhistoria, litteraturhistoria etc och inte en gnutta om att verkligen kunna prata visade sig ju ganska snabbt. Jag och Marco pratade engelska med varandra när vi träffades, men efter ett halvår bytte vi till tyska för att jag skulle lära mig. Min åsikt (som jag återkommer till längre ner) är att man bör anstränga sig för att lära sig landets språk. För sin egen del. Ingen annan bryr sig ju om den där invandraren inte kan göra sig förstådd.
I början hade vi reglerna; Ingen tyska i telefon, inte när det handlade om viktiga saker och inte i sängen. Jag led när jag tvingades ringa samtal på tyska eller besöka någon myndighet av något slag.
Nu, sju år senare, är min tyska flytande. Då och då lär jag mig något nytt ord som jag inte hört förut och visst snubblar jag på artiklar i dativ någon gång. Men ofta får jag underbara komplimanger om hur otroligt bra min tyska är och att man ibland glömmer bort att jag inte har tyska som modersmål. Det värmer såklart att äntligen ha nått dit!

Min engelska däremot är helt förfärlig nu för tiden! Innan jag flyttade till Tyskland, var engelska mitt jobbspråk som jag ofta höll presentationer på och pratade i de flesta jobbsamtal. Men nu... Jag har tappat både ord, grammatik och uttal och tycker det är rätt obehagligt att prata engelska. För jag HÖR ju hur det låter. Jag tror tom att jag bryter på tyska!

Att prata ett andra språk med sin partner är ju också rätt intressant. Dels för att man egentligen inte vet om man uppfattar varandra rätt. Och del för att man, åtminstone vi, skapar ett eget språk. Jo, för båda har ju tyska som andra- eller, egentligen, tredjespråk. En sådan sak som att kommunicera till varandra att barnet har bajsat i blöjan. Vad heter det på tyska? Det är inget man slår upp i ordboken, lär sig från nyheterna eller hör andra prata om. På italienska heter det "fa la cacca" och i en tysk, ironisk, TV-reklam säger en kvinna i aftonklänning "Ich gehe kurz kacken..." Alltså borde bajsa heta "kacken". "Er hat gekackt." Den slutsatsen drog ialla fall vi. Det var inte så bra. Kacken är nämligen vansinnigt vulgärt och inte ett ord som man bör använda, definitivt inte i samband med söta små bebisar. Våra kompisar, som råkade höra oss, spärrade först upp ögonen och vred sig sedan av skratt. Inget lämpligt ordval alltså. Men hur skulle vi kunna veta det?!

Jag vill gärna att mina barn pratar svenska och känner sig bekväma i det. Inte bara svenska förstås, efterssom de behöver tyska och italienska i sin vardag också. Men jag skulle gärna vilja hålla balansen mellan de olika språken. Så jag läser, sjunger, ramsar, pratar i all evinnerlighet. Och hoppas att det ger utdelning framöver. Än så länge är Axels första språk svenska med italienskan hack i häl och tyskan en bit efter. Men när vi flyttat till Lugano blir det ju annorlunda. Då kommer italienskan bli dominerande och svenskan och tyskan halka efter. Och det gör mig livrädd.

Det där med att lära sig språket i landet där man bor skulle jag ju återkomma till. Jo, det tycker jag att man ska. Såklart. Men än så länge verkar det som att man klarar sig utmärkt på tyska i Lugano. Alla vi träffat hittills (mäklare, myndigheter, hussäljare, affärsbiträden) byter lätt mellan italienska, tyska och franska och är naturligt trespråkiga. Otroligt!
Men om jag lär mig italienska och börjar prata det hemma kommer barnen snabbt lägga av med både tyska och svenska. Men jag kan ju prata lite i smyyyyyg, när de inte hör. När jag väl lärt mig. Om sju år eller så.

Ett litet steg...

...närmare flytten är vi nu. Jo, för nu har vi ialla fall ett telefonnummer. Till den separata kontorsdelen av huset. Det är nämligen så att för att husköpet ska registreras hos "notaio" måste vi bo där. Men vi kan inte bo där förrän vi registrerats. Och flytten sker inte förrän i juli - om husköpet gått igenom, dvs registrerats hos notaio. Krångligt? Jovars. Men nu finns det ett hyresavtal där det står att vi hyr kontorsdelen av huset (kostnadsfritt) och därmed anses vi bo där. Och för att bevisa att hela familjen på fyra personer visst bor i ett kontor på 20 m2 har vi nu alltså slutit avtal med telefonbolaget och har ett telefonnummer.
Jag trodde den här typen av byråkrati höll till på andra sidan gränsen till Italien, men vi lär få en släng av den inne på schweiziska sidan också tycks det.

Dykpremiär!

Idag var jag och Clara på babysim igen, för andra gången. Hon älskar vattnet och viftar, plaskar och babblar hela tiden. Aterigen fick vi kommentarer om hur aktiv och fysisk hon är.
Nu fick hon för första gången prova på att dyka. När Axel gick på babysim gjorde vi aldrig det, men med Clara kändes det helt rätt. Helcool var hon också. Inte ett pip utan tittade sig bara omkring efteråt och jagade vidare efter en kul boll. Sicken tjej!