Show

Mina barn har bjudit på show idag. Axel hittade en trappa med ett tiotal steg inne i stan som han cyklade nerför om och om igen med sin balanscykel. Varje gång han kom ner släppte koncentrationen i ansiktet och han spack upp i ett skratt och jubel. Folk stannade och tittade på honom, applåderade och ropade "Bravo!". Han tittade förvånat på dem och frågade mig varför de gjorde så. Tja, alla treåringar cyklar tydligen inte nerför trappor... ;-)
Clara å sin sida flirtar hejdlöst med alla hon lyckas få ögonkontakt med och får minst lika uppmärksamhet som storebror på cykeln. Jag har verkligen världens mest underbara barn!

Utskällning

Axel visade en ny sida för oss häromdagen. Han skällde ut en främmande man efter noter för att denne plockat upp och slängt en pinne som tillhörde Axel. Innifrån lägenheten hörde vi Axel skrika på italienska; DET ÄR MIN PINNE! DU HAR TAGIT DEN! DU HAR GJORT SÖNDER DEN! Visst har han humör och kan bli arg på oss rätt ofta, men aldrig har han visat sådan ilska mot någon annan tidigare. Och definitivt inte någgn främmande människa. Och inte på italienska. Det var onekligen en ny sida av vår temperamentsfulla kille.

Sköna dagar

Vi tillbringar just nu en vecka i Riva vid Gardasjön. Marco är här för att jobba och jag, Axel och Clara tillbringar dagarna vid sjön, i den fina parken och på olika lekplatser. Skönaste stunden på dagen är tidigt på morgonen när vi kommer till stranden, först av alla, och jag får dagens första capuccino medan Clara sover i vagnen och Axel ännu är nöjd med att leka ensam i sandlådan.

Tatuerat smink

Jag såg reklam för tatuerad make up. Tänk så underbart att vakna som nysminkad varje dag! Lite kymigt bara om man plötsligt bestämmer sig för att måla sig helt annorlunda och således måste börja dagen med att täcka över tatueringen.

Logiskt

Idag lärde jag mig att enligt tradition säljs cyklar och symaskiner i samma affärer här i Tyskland. Så även i cykel-/symaskinsaffären här i Bad Tölz. Varför? De använder samma slags olja. Tydligen.

Första nattvarden

I söndags var hela byn i feststämning. Alla byns sjuåringar skulle få ta emot första nattvarden. Mot kyrkan vandrade vitklädda barn med sina stolta, festklädda föräldrar och syskon vid sin sida. Trädgårdarna var smyckade och dukade för många gäster och området runt kyrkan var helt fullt med människor som väntade på att tillställningen skulle börja.
Själv var jag, än en gång, oerhört glad att jag stod på mig och inte lät döpa mina barn katolskt. De här barnen, som nu skulle få ta emot sin första nattvard, hade alltså biktat sig innan. Bekännt sina synder. Som sjuåring. I mina ögon är det helt horribelt. Men enligt katolska läran föds barn med arvsynden och renas vid dopet. Syndiga redan som spädbarn alltså. Och sedan har de byggt på sig så mycket syndiga tankar och handlingar att de måste bikta sig som sjuåringar. Gah!
Jag ska inte börja skriva om det, för jag kommer inte kunna sluta. Men katolska läran har verkligen en mängd ingredienser som jag har mycket, mycket, mycket svårt för.

Tredagarsfeber och „Mamma!“

Clara har haft tredagarsfebern nu. Det började med att hon vaccinerades och fick lite feber som inte gick över, utan istället steg till ca 40 grader några dagar efter vaccineringen. Efter telefonsamtal med barnläkaren ville han att vi skulle komma in – för säkerhets skull. Väl där undersöktes hon och ett blodprov visade på att det snarare var virus än bakterier. Hem igen med mer paracetamol. Det blev en vecka med hög feber och slutligen de där prickarna som kännetecknar tredagarsfeber. Vår lilla tjej var ynklig, ville bara vara i min famn och åt inget annat än lite mjölk. Det gör ont I hjärtat att se henne må så dåligt!
Det enda positiva den veckan var att Clara faktiskt sa “Mamma!”. Två gånger! Hon har länge hållit på med „mamamamamamaam“, men nu sa hon det faktiskt på riktigt. Första gången var när jag lämnade rummet för någon minut och hon fick hålla till godo med pappas famn. När jag gick ut genom dörren och stängde den sträckte hon sig förtvivlat efter mig och ropade „Mamma!“. Och jag, som redan stängt dörren efter mig, missade det!!! Nästa gång var dagen efter när hon, febrig och rejält ynklig, låg på min mage och sträckte sig uppåt i någon typ av vanmakt innan hon slängde sig mot mig med ännu ett förtvivlat „Mamma!“
Sedan dess har vi inte hört det igen, så det krävs tydligen något som tredagarsfebern för att locka fram det igen. Vi får väl invänta nästa barnsjukdom.

Gnäll?

Jag läste på Ulrika Gabriels blogg att hon har ett inte-gnälla-arband och att hon ska var gnällfri 21 dagar.
Min första reaktion var "Det hade jag klarat utan problem!" Jag gnäller aldrig utan påtalar bara VIKTIGA saker. Tror jag... ;-) Kanske skulle testa. Fast vad som är gnäll måste ju definieras. Är det gnäll när jag säger åt Marco och Axel vad de bör göra och inte göra i olika situationer? Som att åka och handla, byta en blöja osv (till Marco) och inte gå ut utan skor, inte klättra på sin lillasyster osv (till Axel). Är det gnäll tro? För i så fall är jag chanslös. 21 MINUTER kanske jag fixar i så fall! Fast jag föredrar nog att kalla det "management". ;-)
Hade ni fixat det?

Sagt av Axel

"När man har köpt en heliopter och ett flygplan har NÄSTAN inga pengar kvar!"

Ehhh, näää... Just det. Inte mycket alls skulle jag gissa.

Pyssel till överdrift?

Jag har en tendens att överdriva när det är något jag tycker om. Att liksom inte kunna äta mig mätt. För tillfället är jag alldeles förälskad i det där symaskinsunderredet som jag köpte för några veckor sedan. (Även om jag varken har hunnit måla eller sätta på någon bordsskiva ännu.) Så när jag sprang på ännu ett sådant härom dagen köpte jag naturligtvis det också... Marco tycker inte jag är klok som drar hem ETT TILL och förstod inte alls mina påpekanden om att det var olika modeller, dessutom ett vitt och ett svart samt att vi ju har (säkert) massa plats i nya huset. Han förstår inte tjusningen helt enkelt.




Nu har jag skrapat bort gammal färg, borstat bort rost och skurat rent dem båda två. Ikväll ska jag olja in dem med någon rostdämpande sörja och sedan ska ett av dem få ny, vit färg. Hur bordsskivorna ska se ut vet jag inte riktigt ännu. Men till en av dem ska jag ialla fall använda handgjort kakel från Women before us. Det är så vackert!

När jag nu ändå är på pysselhumör passade jag på att köpa lite tyg till Claras nya rum. Det lila med fjärilsflickorna ska bli påslakan och örngott. De andra ska bli kuddar.





Nu ska jag bara få tid att göra det här också...

Udda intresse?

Maria skrev om sitt udda intresse. Något ovanligt. Och jag erkänner. Jag är också konstig. Jag drömmer våta drömmar (nåja, lätt överdrift kanske) om www.forvara.se just nu. De har nämligen plastpåsar i alla möjliga former och storlekar där man kan vaccumförpacka sina saker. Tänk liksom att kunna vaccumförpacka alla vinterjackor och inte släppa ut dem förrän nästa vinter! Eller vaccumförpacka sina kläder innan man stoppar ner dem i resväskan så det får plats mycket mer! Eller alla babykläder som man bara inte KAN slänga, men troligen aldrig kommer använda igen. Ahhh....

Sista (?) pappret påskrivet!

Ja, vi hoppas ialla fall att det var det sista. Krånglet uppstår efterssom vi köpt huset åtta månader innan vi får tillträde och därmed måste stå skrivna och försäkrade i två länder. Till det kommer att Marco måste omregistrera sitt företag från Tyskland till Schweiz. Men nu är det nog färdigt. Nu inväntas uppehållstillstånden per post.

Efter att de viktiga namnteckningarna var avklarade gick jag och barnen till lekplatsen inne i Lugano och träffade en svenska och en tyska som jag hittat via nätet. Båda har barn i Axels och Claras ålder och är nyinflyttade i Schweiz. Axel och svenska Albin fann varandra direkt så det var lyckat.

Nu är det mindre än tre månader kvar till flytten och det börjar kännas riktigt bra.

Hemma igen - en stund...

Äntligen tillbaka hemma igen! Visst hade vi det skönt och bra på alla sätt och vis, men nu var det ändå dags att åka hem.
Det har varit full fart varje dag från morgon till kväll. Det krävs ju det när man har med en treåring som vill ha action och alla vanliga kompisar, leksaker och utflyktsmål saknas. Vi har alltså varit på lekplatser, ätit glass, byggt sandslott på stranden, ätit pizza i det oändliga, varit en dag på Gardaland (Gardajöns svar på Liseberg) som Axel fullständigt älskade och även träffat ett gäng italienska släktingar.

Igår kväll kom vi hem - och imorse fick vi veta att vi måste åka till Lugano på torsdag för att skriva under ännu ett papper... Både jag och Marco måste infinna oss personligen vilket innebär ännu mer bilkörning. Vi åker till Monza (vid Milano) på onsdag eftermiddag, sover hos Marcos föräldrar, vidare till Lugano på torsdag morgon, skriver under pappret kl. 11 och vänder sedan hemåt igen. Med två barn i baksätet... Det blir en väldig massa timmar i bil, men vi har inget val så det är bara att gilla läget och bunkra med filmer och godis.

Håravfall

Minns ni att jag klagade över det extrema håravfallet efter graviditeten? Ni trodde jag överdrev lite? Titta på utväxten då! Jag ser ut som en treåring som klippt sig själv. ÖVER HELA HUVUDET! Det lär ju ta några år innan jag ser normal ut igen…

Sagt av Axel

Sagt av Axel, med italienskt utslagna händer, när jag med möda läste de nyköpta smurfböckerna på italienska:
"Jag förstår I-N-G-E-N-T-I-N-G. Och inte mamma heller…"

Njutning

Njutning är att sitta med ryggen mot en varm, solig vägg och dricka prosecco.
Äntligen blev det av!

Lycka

Lycka är att vara med hela familjen i en liten stad vid Gardasjön. Lycka är att ha magen full av god pizza. Lycka är att springa genom den vackra staden med en treåring som bubblar av glädje – bara för att hela famljen springer. Lycka är att bära den nu trötta treåringen i famnen, titta upp på kvällshimlen och sjunga „Blinka lilla stjärna“ tillsammans.

Påsk

Påsk
Påsk blev en lugn föreställning i år. Inga vilda italienska släktingar den här gången alltsa. Jag får väl betona att de italienska släktingarna är underbara, fantastiska, rara och snälla på alla sätt – men med ljudvolymen och intensiteten brukar jag och min indiske svåger slokna efter några timmar. Vi är veklingar helt enkelt.
I år är vi i Peschiera del Garda UTAN släktingar. Bara jag, Marco, Axel och Clara. Det är jätteskönt! Vi har en gnutta påskpynt, Axel fick leta efter svenskt påskägg och present fran påskharen på påskafton och vi öppnade det italienska jättechokladägget på paskdagen. I övrigt har vi lekt på lekplats, kastat stenar i sjön, varit en sväng i Verona, shoppat massa böcker till Axel, ätit glass och bara haft det skönt i vårvärmen. Sa ska påsk vara!