Sagt av Axel

Sagt av Axel, när vi överraskades av en regnskur på "cykelpromenaden" (dvs han cyklar, jag promenerar med vagnen) och kom hem dygnsura:

"Mamma, är du lite vattenskadad nu? Eller....?"


.

Hon går!

Clara har börjat gå nu! Med gåvagn visserligen, men ändå. Stora tjejen. Hon är precis 10 månader nu. Den andra tanden har just kikat fram, vällingdrickandet börjar bli okej och överta amningen och hon är världens underbaraste, goaste och gladaste lilla tjej.
En sådan liten prinsessa vi har!

Sagt av Axel

Sagt av Axel, när jag undrar vad som just hände i vardagsrummet efterssom Clara började gråta:

-Ingenting! Men mamma, vet du, Clara har lärt sig göra kullerbytta nu. Själv!

Det blir nog tufft att vara lillasyster till den killen...

Fniss och skratt

Jag ligger inne i soffan och lyssnar på Clara. Hon ligger i vagnen, ute på terassen, och fnissar och skrattar så hon kiknar. Sedan är det tyst en stund och så börjar fnissandet igen. Hon har ingen leksak, inget att titta på och det är helt tyst ute. Tanken är att hon ska sova. Undra vad vet som inte jag vet???

Hur hamnade du där?

Det är klart att jag har fått frågan några gånger. "Hur hamnade du i där? I Tyskland?"

Jag jobbade på Saabs marknadsavdelning och vi hade ett varsel hängande över oss i ett halvår. Jag visste på förhand att jag var en av de som skulle få gå (man behövde ju liksom bara räkna baklänges för att inse att sist-in-först-ut skulle kapa de som anställts senaste fem åren eller så och dessutom hade jag räkmackejobbet inom event management & sponsoring och gjorde därmed av med massa pengar på "ingenting"),frågan var bara när vi skulle få besked. Det fick vi samma dag som jag skulle åka till Kirigistan för Raid Gauloises (ett multisportevent som vi sponsrade) som pågick i två veckor. Direkt efter beskedet, kl 9, fick jag veta att jag inte skulle resa. Jag hade sett fram emot resan, så jag var jättebesviken! Kl 13 fick jag veta att jag skulle åka ändå. Kl 15 satt jag på Landvetter med packad jätteryggsäck. I Kirigistan träffade jag Marco som var där för att fota tävlingen. Sedan var ju inte valet så svårt: Arbetslös i Sverige eller några månaders tyskakurs i München (allt betalt och organiserat via Saab. Tackar!) med en trevlig, snygg och alldeles.... alldeles.... alldeles UNDERBAR man. Vi träffades en gång i Schweiz, en gång i Italien och en gång i Sverige innan jag flyttade ner, sammanlagt tre månader efter vi träffats första gången. Så hamnade jag här. Och så blev jag kvar.

Men nu vill jag veta, hur hamnade du där du är?