Dagiseffekten

Efter att i fyra år ha vägrat smaka på sallad kom Axel igår hem och sa att han ätit sallad - och det var gott! Han ville ha sallad även till kvällsmat så vi såg med egna ögon att det slank ner, med vinäger och allt. Heja dagis! ;-)

Tjejresa

Varje år arrangerar jag och några av mina kompisar en tjejresa (än så länge även med barn). Två av oss är ansvariga för att fixa allt och resmålet hålls hemligt fram till avresa. Minst.
I år var vi här hos mig och det blev av olika anledningar (läs graviditeter och nyfödda) bara halva truppen. Men trevligt var det!

Lena, Oscar, Anna och David var här i fem dagar. Med tanke på att vi hade fyra barn mellan 1 och 4 år tycker jag vi höll ett rätt bra tempo. Vi hann med en heldag inne i Lugano med picknick och lekplats, en båttur till Morcote i 25-gradig värme där vi åt glass och strosade runt några timmar samt en tågtur till Bellinzona där vi bla tittade på borgarna (Axel hävdade att det hade bott rövare där medan David sa att det var en drakborg).

Vissa av oss lyckades tom hålla oss vakna halva nätterna och ta igen förlorad prattid. Andra somnade när de nattade barnen och tog sig inte upp förrän tre timmar senare...

Ser redan fram emot nästa år!

Fyraårsdag

Idag fyller Axel fyra år. Min lilla, stora pojke!
För fyra år sedan låg han brevid mig i sängen på Harlaching Krankenhaus i München och var så liten och ömtålig, så den enda beröring som kändes mjuk nog var mina läppar mot hans panna.
Idag är han en stor kille, men fortfarande min lilla pojke, som naturligtvis fortfarande är underbarast i världen!

Vi har firat med presenter i mängd, bästa kompisen Kate på besök från München, tårta och fiskdamm. En dag som avslutades med en nattning där han somnade med mina läppar mot sin panna. Igen. Underbara, underbara Axel!

Ljud då och nu

När vi bodde i Reichersbeuern var de enda nattliga ljuden det stillsamma klingandet från skällorna på de två fåren som bodde i hagen på andra sidan vägen, samt kyrkklockan som slog varje kvart. Det var riktigt trevliga nattliga ljud som jag uppskattade då.
Men nu ligger jag i sängen och lyssnar på musik, glada skratt och prat från någon grannträdgård. Det är bättre! Det var precis det här jag längtade efter när vi bodde i Reichersbeuern - lite LIV omkring mig!

Sagt av Axel

Sagt av Axel:

- Mammaaaaaaa...! Kan du hjälpa mig att plocka undan i mitt rum?!?!
- Nej, inte nu. Nu får du plocka undan.
- Men mamma, så kan man väl ändå inte göööra mot sitt egna barn!?!?!

Skräp

När vi bodde i Tyskland sorterade vi vårt skräp. Vi hade sju olika kärl och säckar hemma för biologiskt nedbrytbart, papper, plast, glas, aluminium, kartong och övrigt. Fem av dem skulle köras till återvinningsstationen och där delas upp i ytterligare ett antal olika plaster, kartonger osv. Det tog naturligtvis rätt mycket tid att sortera så, men kändes ganska rätt ändå.
Här slänger vi allt, ALLT, i en och samma soppåse och kastar den i ett stort återvinningskärl på en tvärgata. Det känns nästan straffbart.

Gladskryt

Man kan inte med den allra bästa vilja i världen påstå att jag pratar italienska. Grammatiken är uppåt väggarna fel, jag har ingen koll alls på prepositionerna och kan bara prata i presens. Men jag klarar mig faktiskt! Jag kan tillräckligt många ord för att kunna föra något som liknar samtal, eller åtminstone enklare informationsutbyte, med dagisfröken, mammorna till de andra barnen, barnläkaren osv. Det funkar! Och det är så oerhört skönt! Min första mening behöver inte längre vara att jag inte pratar italienska. (Det märker de ju liksom ändå...) Och funkar det inte så tar jag till tyskan. Då brukar den andra be om ursäkt för att deras tyska inte är så bra!? DE ber om ursäkt? När det är JAG som inte kan det officiella språket!? Här råder definitivt annan inställning till språk och språkförbistringar än i Bayern...

Anpassa sig?

I går gick jag och Axel till dagis iförda regnjackor, regnbyxor (för Axel) och gummistövlar. Vi var såååå fel! Det ösregnade visserligen och flöt floder på gatan, så det kändes rätt logiskt. Men här är det annan klädkod som gäller. De vuxna har sina vanliga kläder på sig, även om det så råkar innebära tygskor, definitivt ingen regnjacka och med ett paraply som enda tillägg. Barnen har gummistövlar, regnjacka (i bästa fall) och ett litet puttinuttparaply. Inte ett enda par regnbyxor så långt ögat kunde nå. Till och med dagisfröken såg tydligen galonbyxor för första gången igår, för hon sa att hon inte visste vad det var eller hur de skulle sitta.
Naturligtvis har de vuxna plaskblöta fötter och barnen plaskblöta byxben. Men det ska tydligen vara så.

I morse halvtrotsade vi klädkoden och lät Axels regnbyxor stanna i väskan. När jag hämtade honom efteråt kände jag mig som en riktig Luganese och gick helt enkelt till dagis i stickad kofta och med paraply. I ösregn. Jag var HELT rätt! Eller nja, jag hade fortfarande gummiskor, så nästan rätt bara. Axel kom ut från dagiset iförd samma stass som de andra barnen. Dvs inga regnbyxor. Vi knallade hem under vårt paraply, vilket tar ungefär 3 minuter, och kom hem dygnsura. Såklart. "De är allt lite knasiga här..." konstaterade Axel. Ja, eller vi är idioter som struntar i att ta på oss ordentligt? Ska man anpassa sig och ta seden dit man kommer, tro...?

Nu förstår jag ialla fall varför min svärmor alltid envisats med att kalla min tunna vårjacka för "regnjacka"...

Skor

Clara är galen i skor. Sina egna och andras. Hon knycker alla hon får tag på, pekar och ropar så fort hon får syn på några hon tycker extra mycket om och när vi går på stan slänger hon sig runt i vagnen för att titta på skorna i hyllorna och vill haaaaaaaaaa!
Just nu trippar hon omkring i fyra skor. Sina egna (som tom börjar lukta av små bebisfötter vid det här laget) och utanpå dem har hon Axels gympaskor. En sådan fullständig lycka!

Underbara höstmorgon!

Jag vaknade alldeles för tidigt. Så tidigt så jag kunde ligga vaken och lyssna på Claras andetag brevid mig en bra stund. Så tidigt så att jag, i lugn och ro och utan ett knyst i huset, kunde göra mig i ordning på badrummet, klä mig, plocka fram frukost, koka en kopp kaffe och tända några ljus. Så härligt!!!

Ute regnade det och det kändes alldeles rätt och riktigt. Ibland när jag längtar hem till Göteborg så längtar jag just efter att gå genom stan en regning kväll när gatlampornas sken glittrar i regndropparna och spårvagnarna gnisslar i Brunnsparken. Här var det visserligen morgon och det saknades gnisslande spårvagnar. Men ändå, skön känsla på något sätt.

Vid halvåttatiden fick jag väcka Axel (i den här familjen använder vi i princip aldrig väckarklockor, men det får vi ju vänja oss vid nu när vi har en dagistid som ska passas) och sedan åt han och jag frukost tillsammans i lugn och ro medan Marco och Clara sov vidare.

Det här känns som en bra dag!

.

Ooooorättvist!

Marco var bortrest hela förra veckan. Som vanligt var det en massa mat som skulle lagas, barn som skulle nattas, tårar som skulle torkas, böcker som skulle läsas, välling som skulle fixas och lekar som skulle lekas. Och tusen saker till. Man kan tycka att Axel och Clara skulle vara grymt tacksamma! Istället kastar de små skitungarna sig över Marco när han kommer tillbaka och dyrkar HONOM! Som inte lyft ett finger för deras välmående på en hel vecka! (Ja, okej, han arbetade ju så det kanske räknas också. Men ändå.) Sedan i fredags kväll är han den stora hjälten och båda barnen gråter förtvivlat om pappa så mycket som går utanför dörren. Som sagt; Skitungar! ;-)
Jag borde nog resa bort en vecka. Bara för att få all kärlek och alla pussar när jag kommer hem igen!

Bara sådär...!?!?

Dagisstarten gick jättebra!!! Axel knallade in, hejade på fröken Benedetta, fortsatte till dinosaurierna och sa "Hej då, mamma! Vi syns sedan! Puss!" och så var det klart med det.
Han hade varit nöjd hela tiden, inte haft några problem med språket, inte bråkat med någon och slutligen meddelat Benedetta att han ämnar komma tillbaka. :-)

Själv meddelade jag Benedetta att det passar oss bra att han går till 13.00 på dagarna (idag gick han dock bara till 11.30) och hon protesterade inte.

Var det så lätt alltså? :-O

Dan före dan

I morgon är det dags för Axel att börja på sitt nya dagis. Någonstans i gråzonen mellan "rekommenderat" och "obligatoriskt" vill de att fyraåringarna går 8.30-15.30 fyra dagar i veckan och en halvdag. Jag tycker det är jättelånga dagar (efterssom jag faktiskt är hemma för hans och Claras skull) och ska försöka hålla ner det till 13.00 istället. Vi får väl se om det funkar. Det känns rätt sorgligt ialla fall efterssom jag och Axel haft fyra underbara år i total frihet när vi själva kunnat göra vad vi haft lust med. Det senaste året har han gått i naturdagis tre timmar, tre förmiddagar i veckan. Resten av tiden har tillbringat med kompisar som också var "hemma". Vi har träffats på djurpark, museum, lekplats, badhus osv. Vi har cyklat på cykelturer eller åkt på utflykt. Nu tar den friheten slut. Nu blir de lediga dagarna, de som vi själva kan bestämma över, dagisloven och helgerna. Dvs just de dagar som vi undvikit att göra större aktiviteter efterssom det är fullt av folk överallt just då. Nu blir vi en av de, till synes, trötta barnfamiljerna som ska pressa in allt på kort tid, samtidigt som alla andra är på precis samma ställe. Njäe... Det känns väl inte som något uppköp direkt.

Naturligtvis är det bra att Axel får leka med andra barn, får rutiner osv men det känns som att vår flexibilitet och frihet försvinner. Inställningen på dagiset tycks vara att har man bestämt vilka tider han ska gå så ska det vara så också. Vad de kommer tycka om våra resor (det har onekligen varit rätt många veckor varje år som vi inte varit hemma) har jag inte riktig koll på ännu. Det blir helt enkelt till att "sjukskriva" Axel veckovis om det blir tjafs om det.

Nåja, även om jag inte är helt positiv till den här förändringen av vårt vardagsliv så har jag naturligtvis inte visat tillstymmelsen av det för Axel utan sålt in nya dagiset som en enorm ära och ett spännande äventyr för alla "stora" barn.
Men Axel mår inte alls bra. Ungefär två veckor efter flytten började han bli aggressiv, destruktiv och få rejäla, hysteriska utbrott utan anledning. Han pratar själv om att det gör ont i magen och att det inte går över "ens när vi kramas jättejättelänge och pratar om det" och att han inte vet vad han ska göra åt det eller vad han ska göra med sig själv. Några gånger har han frågat varför vi skulle flytta överhuvudtaget och han verkar vara så djupt och innerligt ledsen. Det gör ont i oss alla.

Han bråkar med sina kompisar som kommer på besök, med främmande barn, med sina mor- och farföräldrar och med oss. Han är ledsen, förtvivlad, frustrerad och arg. Han kan vara nöjd och glad i nuet, men sviktar vårt fokus på honom för ett par minuter går livet i kras igen. Han vill ha vår uppmärksamhet och vårt engagemang från det ögonblick han vaknar tills han somnar på kvällen. Han kan inte längre kompromissa eller ge efter i någon situation. Vi försöker finns där för honom så mycket vi bara kan och ha ett extremt tålamod. Det funkar oftast, men uppträder han likadant på dagis kommer han snabbt göra sig impopulär. Han mår helt enkelt riktigt dåligt.

Morgondagen, första dagisdagen, är alltså rätt viktig. Kommer han tycka om det? Kommer han känna att han får kompisar? Räcker italienskan för att han ska göra sig tillräckligt förstådd eller kommer han känna sig begränsad i en stor barngrupp med lite personal? Kommer han skrika och slåss med de andra barnen när det kommer till en första konflikt?

Den "gamla" Axel var mjuk, socialt kompetent och väldigt omtänksam mot andra barn (enligt hans fröknar och lärare i naturdagiset och svenska skolan). Vi vill ha tillbaka den Axel. Och det vill han ju själv också.

Håll tummarna för morgondagen är ni snälla!

.