Iiiiiiiiii....!

Igar fick jag veta att det blir kejsarsnitt redan pa mandag. Iiiiiiii! Sa snart! Det fanns lediga operationstider 6:e eller 17:e december och läkaren hade en magkänsla som sa att vi inte skulle vänta till 17:e om jag inte vill riskera ett akutsnitt igen. Jag tycker viserligen att det är bra att lillebror slipper fylla ar dagarna precis före julafton, men a andra sidan är "beräknat förlossningsdatum" fortfarande lite oklart. Tyska läkarna menar att det är 4 januari och de schweiziska läkarna att det är 27 december. Ska man ga efter tyskarna blir det ju alltsa snitt nästan en manaad för tidigt. Inte sa bra egentligen, men jag protesterade inte mot det föreslagna datumet sa nu är det sa. Fem dagar kvar! Oj!

Missanpassad

Jag är fortfarande missanpassad. Jo, men det är ju okej med tanke på att vi bara bott här i fem månader. Men morgonens felaktiga beteende var så gravt så det får man bara inte göra. Nej, det är inte regnkläderna igen. Nu har det blivit kallt så idag fick jag plocka fram en vintarjacka. (Och jag fick in hela kroppen, inklusive magen, i en 38 - två veckor innan förlossning! Det ni!) Nej, idag var misstaget betydligt större och värre.

Så här var det: Brevid Axels dagis ligger en liten kiosk. Utanför står en skylt att man kan köpa bla kaffe där. Efterssom kaffekapslarna är slut hemma och jag definitivt behövde en koffeinkick idag så knallade jag in och frågade om de hade kaffe för take away. Kvinnan bakom disken tittade skeptiskt på mig och frågade "Hur då ta med sig...?" Min (bayerska) vana trogen utgick jag från att hon var grinig och inte hade lust att förstå. Sååå fel var min italienska inte. Jag tog mig alltså helt enkelt en plastmugg, fyllde den från maskinen och knallade ut i kylan. Hon tittade underligt efter mig och först då slog det mig: Jag befinner mig i den delen av världen där "kaffe" betyder en minikopp med några svarta droppar som man hivar in på ett ögonblick på stående fot... Man går definitivt inte på promenad med sin kaffekopp!

Svenska lekgruppen

Veckans aktivitet på svenska lekgruppen blev bak av chokladbollar och "pan de pepe". (Är det korrekt? De liknar ialla fall pepparkakor, men är tjockare, mjuka innuti och har en starkare kryddning.) Atta nöjda barn kavlade, tryckte ut figurer, rullade bollar och provsmakade en hel del. Alla nöjda, alla glada. Och det bästa av allt; Vi fick med oss en liten fin påse med kakor och en burk med chokladbollar hem. Jag hoppas att Axel har glömt bort de där chokladbollarna - för de finns inte längre... (Ja, men vadårå!?!? Jag är ju graviiiiid! Och jag hade faktiskt ocksa hjälpt till!)

Check...

För några dagar sedan insåg jag att det är advent till helgen. Det kom onekligen som en överraskning, men jag är redo! Jul- opch adventskartongerna är (nästan) de enda kvarvarande lådorna efter flytten och jag såg just att de är perfekt märkta med "Adventskalender, adventsljusstake, stjärngosse- och luciakläder" osv. Det var en av de första kartongerna som jag packade inför flytten så de är verkligen exakt uppmärkta med en prydlig lista utanpå varje kartong. (I slutet blev det i bästa fall en slarvig tuschanteckning om ungefär från vilket rum innehållet kunde tänkas komma...)

Några av paketen till adventskalendrarna är inhandlade (måste invänta ett paket från Sverige också för att kunna fylla dem helt). Vitmossan är redo. I eftermiddag blir det pepparkaksbak med barnen (Clara älskar att kavla och Axel är en hejare på att trycka ut fina figurer) och på lördag har jag lovat lussekattsbak. Minsann, om jag inte är redo! ;-)

Pappas flicka

Clara är pappas flicka. Det bara är så. Jag tyckte allltid att det var ett rätt löjligt begrepp, men OJ, vad det är så här hemma! Redan under amningstiden kunde Clara äta sig mätt i sängen på natten - bara för att sedan direkt vända ryggen till mig och larva iväg till pappas sida av sängen. Och så har det fortsatt. Mamma är en utmärkt serviceperson, men pappa är den stora kärleken. Går Marco utanför dörren trillar tårarna, åker han iväg med bilen gråter hon som om hon blivit övergiven för alltid. Hör hon att han kommer i dörren lyser hon upp med hela ansiktet och viskar; "Pappa...!" innan hon börjar jubla av glädje. Hon strålar av kärlek när hon tittar på honom och hon kan krama och pussa honom i evigheter. Om jag är avundsjuk...? Tja... ;-)

Men inte nog med det. Efter pappa på tio-i-topp-listan kommer Axel. Okej, det kan jag köpa. Han är urgullig mot henne och dyrkar henne fullständigt. Men sedan borde det ju ända vara jag? Nope. Sedan kommer Jennifer, den tyskspråkiga tjejen som kommer till oss fyra timmar i veckan för att leka med barnen på tyska. När hon kommer skrattar Clara glatt och sträcker sig mot henne, vinkar till mig och går! Lilla skitunge!

Jo, men sedan, på fjärde plats, där kommer faktiskt jag! :-)

Sagt av Axel

Sagt av Axel, med förklarande blick och en axelryckning, i hissen pa Ikea när främmande människor började prata med en icke-svarande Clara:

"Lei é svedese..."

Sagt av Axel

- När jag blir stor ska jag bli en man. En pappa.
- Ja, det kan du bli. Hur många barn vill du ha då?
- Tre! En Axel, en Clara och en Sixten. (I Axels värld kommer det snart en Sixten, men det blir något annat namn på lillebror.)
- Jaså. Men det finns ju redan en Axel och Clara?
- Jaaaa... Då får de heta Fru Olsson, Tjuppelitjupp och Plupp.
- Jaha, ja det var ju bra namn. Vem ska vara mamma till barnen då?

Här väntade jag mig namnet på någon tjejkompis, men får istället en blick som fullständig idiotförklarar hans mor och ett självklart:

- Du, förstås!

Sagt av Axel

Dyster kommentar vid frukostbordet:
"Jag får bara vatten och brö... Fy fabian!"

Det tackar vi för, Astrid Lindgren.

Emigrantpaket

Det kom ett paket pa posten. Ett sa kallat emigrantpaket. Ni vet sadant där som vi emigranter suktar efter och drömmer vata drömmar om? Det här innehöll välling, smagodis, fiskbullar i hummersas, regnkläder fran Didrikson till bada barnen, sma presenter till adventskalendern, Bamsetidningar, pysselböcker och ett antal paket till alla stora och sma. Tom den allra minsta har fatt ett paket med kläder som han kan ha när han kommer om nagra veckor.
Fantastiskt! Sadana här paket lever jag pa lääänge! :-)

Hon sover!

Inte nog med att Clara gått med på att avstå välling på natten - i natt sov hon dessutom drygt 11 timmar i sträck utan ett pip! Hoppas, hoppas, hoppas att det fortsätter så här. I så fall får ju JAG sova hela nätter i fem veckor, innan det börjar om igen. Det har jag inte gjort sedan innan Axel föddes. (Och nej, det är inte så dramatiskt som det låter. Det har inte stört mig särskilt att vakna till någon eller några gånger varje natt. Men ändå - det kunde vara skönt att sova lite djupare ett tag.)

Baksidan av medaljen är dock att hon inte verkar vilja sova på dagen längre. Inte alls. Hittills har hon sovit ungefär 90 minuter på förmiddagen, men idag blev det ingenting. Känns liiite tidigt att sluta sova på dagtid när man är 16 månader.

Barnfritt

Idag har jag och Marco haft barnfritt. Dvs svärmor har varit här och tagit hand om barnen hela dagen. Så vad gör man? Tja, åker på romantiska utflykter, strosar i inredningsbutiker och äter trevligt... Jajamensan! Det blev både Ikea och Mc Donalds. Romantik i överflöd... ;-)

Monte Tamaro

Det är höstlov även här, så igar gjorde vi en utflykt till Monte Tamaro. Det ligger bara en kvart härifrån och är verkligen ett fantastiskt utflyktsmål! Linbanan tog oss upp till 1.530 meters höjd och där väntade en av världens antagligen vackrast belägna lekplatser med gungor, klätterborg, rutschkanor etc. Det fanns massor av lek för både stora och små barn, sa även Clara var helnöjd. Där fanns en rodelbana som Axel och Marco jublade sig igenom fem gånger samt en äventyrspark. Här kan man cykla downhill och vandra. Restaurang och uteservering fanns det naturligtvis också. Samt liveunderhållning i form av skärmflygare som startade just där samt en helikopter som lyfte och landade ett antal ganger. Och som om inte det räckte - en FANTASTISK utsikt över snötäckta bergstoppar och Luganosjön. Hit tänker jag ta med gästande familjer i framtiden!

Underbara ungar!

Varje morgon, så fort de vaknar, tar Axel med sig Clara in till sitt rum, stänger dörren och läser böcker för henne eller leker med henne. Tack för det, underbara ungar!

Målning och barnkalas

Lördagsförmiddagen ägnade jag åt att måla en ny säng och skötbordet till Claras rum. Axels rum är i princip färdigt, förutom lite bilder på väggarna, medan Claras rum knapp är påbörjat. Dags att sätta fart alltså.

På eftermiddagen var vi på kalas hos tyska Felix som fyllde fyra år. Det var ett tiotal familjer där och vi firade på en agriturismo i Iseo där vi kunde sitta ute och fika medan barnen lekte på lekplatsen och med djuren som fanns där. (Bla ett hängbukssvin, kaniner och hundar.) Vi vuxna hade riktigt trevligt och det var kul att lära känna lite nya människor. Axel och Felix går dock tyvärr inte alls ihop. På hemvägen hade Marco och Axel ett långt samtal om att man behöver inte vara kompis med alla (i Axels värld har hittills alla barn varit kompisar och han tycker det är konstigt när det inte fungerar så). Marco försökte förklara att om några barn inte vill leka utan bara bråkar med honom är det bättre att gå iväg och leka med trevliga barn. "Så är det för mamma och pappa också." Svårgreppat för en glad och snäll fyraåring förstås och en ny del av föräldraskapet för vår del.

Matfri natt!

Nu har Clara för första gangen sovit en hel natt utan att dricka vällling! Tjoho!
Axel drack välling pa natten tills han var drygt tre ar, för han at sa lite mat pa dagen och var riktigt hungrig pa natten. Clara äter däremot ordentligt pa dagen, sa hon klarar sig utan nattamat. Istället har hon använt vällingflaskan som napp och velat snutta flera ganger varje natt. Nu har vi ialla fall minskat mängden välling allt efterssom och i natt var det slut. Gick helt utan problem och känns skönt att vi bara kommer ha ett barn i taget som vill ha mat pa natten. Sex veckor kvar tills lillebror anländer, sa det var väl i sista sekunden...

Julmust och pepparkakor

Idag har jag varit pa "Bottega Svedese", dvs Ikeas svenska butik, och bunkrat upp med julmust, pepparkakor, juleskum, glögg och sill. Den svenska julskinkan som de brukar ha varje ar (saom är färdigkokt, fryst och färdig att griljeras) var slut och kommer inte igen. I OKTOBER!?! Pepparkaksdegen skulle de dock fa igen. Bra. För inte har jag lust att göra pepparkaksdeg när man kan köpa den färdig, utan att behöva leta efter en massa olika kryddor och ingridienser vars italienska översättning kommer bli bökig. Om det ens finns. Köttbullar kom ocksa med hem, fast det far vi nog göra hemlagade innan jul. Prinskorv och lite annat hade vi väl ocksa behövt. Undra om det finns här?

Känns lite trist att fira jul ensamma i ar. Tror jag. Det kanske bara blir skönt, efterssom vi da kommer ha en 14-dagars bebis här hemma. Men vi vill ju att det känns speciellt och juligt för barnen, sa vi far nog anstränga oss lite. Det vill säga - allt bör fixas innan 10:e december. Hade mina eller Marcos föräldrar kommit hit hade vi ju fatt hjälp med julandet, men sa blir det inte i ar. Asch, det blir nog bra. Pepparkakor, tomte och julklappar lär ju göra dem lyckliga. :-)

Vecka 32

Det närmar sig! Nu är jag i vecka 32 och planerat snitt hamnar runt 10:e december. Bara sex veckor kvar och jag mar fantastiskt bra! Kul att fa en sadan graviditet pa slutet - i skarp kontrast till de första tva... :-/ Magen är riktigt liten, men lillebror haller mattet som han ska och vägde 1,6 kg pa kontrollen förra veckan. Pa dagen sa stor som han ska vara.
Känns som att det gar rasande fort nu pa slutet. Mina sista gravida veckor nagonsin. :-( Sedan är jag förbrukad som kvinna... ;-)

Monteviasco

Söndagens utflyktsmål blev Monteviasco på italienska sidan av gränsen. Det är en liten by som man bara kan nå via linbana och som har 12, TOLV, fasta invånare. Två restauranger, en liten turistshop (sa åtminstone skyltarna), en kyrka och en läkare (med mottagning på onsdagar kl 12.15-12.30. Haha!) finns också. Ena restaurangen var fullbokad när vi ringde på morgonen, men den andra fick vi plats på. Det blev en härlig lunch med antipasti, risotto funghi porcini och glass gjord på getmjölk med varma skogsbär till efterrätt. Jo, visst hade det varit ännu bättre med salami och olika sorters rökt och torkad skinka, ett stort ostfat och en kanna vin - men det här gick också. När den här graviditeten är över behöver jag ju aldrig mer avstå sådana läckerheter. Till dess klarar jag mig.
Barnen tyckte att linbanan var spännande, den lilla pyttebyn med sina trånga gränder var kul att springa omkring i och de var nöjda med maten. Härlig dag alltså!

Sagt av Axel

- När jag blir stor, när jag blir VUXEN, och inte behöver mina leksaker längre, da ska jag ge allihop till Clara. Da kan jag visa henne hur man leker med dem. Da är hon nog redan tva ar! Eller tre...

Ynkligt

Det ser inte mycket ut för världen, men de här pinnarna och pyttebuskarna utgör ett par av de sex plantor klätterrosor och tio lavendelplantor som nu befinner sig i var trädgard. Till varen, eller nästa var kanske, vore det trevligt med en vacker, väldoftande rabatt här pa baksidan. Till slut ska rosorna tydligen bli upp mot tre meter höga. Vi missade visserligen ett par centrala regler när det gäller att plantera rosor (som att beskära rötterna, gräva minst 50 cm djupa hal och lata plantorna sta i vattenbad tre timmar innan plantering) sa vi far väl se om det blir nagot av det...

Sagt av Axel

- Idag pussade Sofia och Marta mig.
- Jaha, sa mysigt. Vad gjorde du da?
- Jag pussade Marta ocksa. Men inte Sofia.
- Jasa, varför pussade du inte Sofia da?
- Jag HANN inte.

Sagt av Axel

Sagt av Axel efter utflykt med dagis:

- Ja, det var kul. Men Alessandro kastade ekorrar på mig. Massor med ekorrar! Hela tiden!
- Ekorrar?
- Ja, sådana där som ramlar ner från träden hela tiden.
- ......? Ekorrar?
- JAAAAAAA!
- .......?
- Jaha! Du menar ekollon?
- Mmmm... Jag sa ju det...

Söndag i Monza

Det blev en söndag i Monza för att hälsa pa svärfar medan svärmor var i Wiesbaden och tittade pa nya barnbarnet.
Vi at gigantiska, goda, avlanga pizzor serverade pa stentallrikar och vita dukar (joda, dukarna tjänade ocksa som tallrikar vid vart bord...), därefter en promenad i stan och en glass som efterrätt. Alla nöjda, alla glada, alla väldigt mätta.

Skön dag!

Vi tog en tur till Bellinzona på eftermiddagen. Gick upp till Castelgrande (en riktigt riddarborg enligt Axel) och lekte på borggården med den fantastiska utsikten, klättrade upp i tornen (jag satt nedanför under ett stort träd och vinkade till min fina familj), gick balansgång på stenmurar, klättrade i bergen osv. En god fika och en promenad genom stan hann vi också med. Barnen sprang och klättrade hela eftermiddagen, så de var helt slut!

Efter prat om den svenska företeelsen "fredagsmys" tyckte jag att det lät som en rätt trevlig idé. Vi bestämde oss för att testa idag och modifierade konceptet till "lördagsmys" samt slog ihop det med lördagsgodiset. Dvs först film ("Heidi" på tyska för det är ju enda gemensamma språket i familjen) med plockmat i soffan, därefter lördagsgodis och slutligen välling innan båda två fullständigt stupade i säng. Men nu måste jag fråga er fullfjädrade fredagsmysare; Vad äter ni egentligen för barnvänlig soffmat? Här blev det vårrullar, olika ostar, oliver, fyllda skinkrullar och små dubbelsmörgåsar med ägg och kaviar. Men vi behöver nog lite variation. Så hit med era fredagsmysmenyer är ni snälla! :-)

Fem i familjen

Om sisådär tio veckor, senast, blir vi fem i familjen. Det kommer en lillebror till Clara och Axel. :-) Graviditeten har gått lite upp och ner, men i jämförelse med när jag väntade Axel (och kräktes konstant åtta timmar om dagen i 20 veckor) och när jag väntade Clara (och började få preeklampsiesymptom och blev inlagd redan i v. 23 första gången, gjorde otaliga kontroller varje vecka, var sängliggande och sedan förlöstes med akutsnitt fyra veckor för tidigt) så är det här en FANTASTISK graviditet! Med undantag av två veckor runt v. 17-19 när det var lite svajigt så har jag mått otroligt bra och allt ser fortfarande helt okej ut. Lillprinsen väger nu ca 1,2 kg och min kropp är fortfarande med på noterna. Det här går nog vägen! :-)

Men vi hade behövt lite hjälp med namn. Axel, Clara och...? Vadå...? Det måste ju funka på svenska, tyska och italienska. Och helst engelska också. Det får gärna vara nordiskklingande och måste funka med efternamnet också. Förslag, tack!

Dagiseffekten

Efter att i fyra år ha vägrat smaka på sallad kom Axel igår hem och sa att han ätit sallad - och det var gott! Han ville ha sallad även till kvällsmat så vi såg med egna ögon att det slank ner, med vinäger och allt. Heja dagis! ;-)

Tjejresa

Varje år arrangerar jag och några av mina kompisar en tjejresa (än så länge även med barn). Två av oss är ansvariga för att fixa allt och resmålet hålls hemligt fram till avresa. Minst.
I år var vi här hos mig och det blev av olika anledningar (läs graviditeter och nyfödda) bara halva truppen. Men trevligt var det!

Lena, Oscar, Anna och David var här i fem dagar. Med tanke på att vi hade fyra barn mellan 1 och 4 år tycker jag vi höll ett rätt bra tempo. Vi hann med en heldag inne i Lugano med picknick och lekplats, en båttur till Morcote i 25-gradig värme där vi åt glass och strosade runt några timmar samt en tågtur till Bellinzona där vi bla tittade på borgarna (Axel hävdade att det hade bott rövare där medan David sa att det var en drakborg).

Vissa av oss lyckades tom hålla oss vakna halva nätterna och ta igen förlorad prattid. Andra somnade när de nattade barnen och tog sig inte upp förrän tre timmar senare...

Ser redan fram emot nästa år!

Fyraårsdag

Idag fyller Axel fyra år. Min lilla, stora pojke!
För fyra år sedan låg han brevid mig i sängen på Harlaching Krankenhaus i München och var så liten och ömtålig, så den enda beröring som kändes mjuk nog var mina läppar mot hans panna.
Idag är han en stor kille, men fortfarande min lilla pojke, som naturligtvis fortfarande är underbarast i världen!

Vi har firat med presenter i mängd, bästa kompisen Kate på besök från München, tårta och fiskdamm. En dag som avslutades med en nattning där han somnade med mina läppar mot sin panna. Igen. Underbara, underbara Axel!

Ljud då och nu

När vi bodde i Reichersbeuern var de enda nattliga ljuden det stillsamma klingandet från skällorna på de två fåren som bodde i hagen på andra sidan vägen, samt kyrkklockan som slog varje kvart. Det var riktigt trevliga nattliga ljud som jag uppskattade då.
Men nu ligger jag i sängen och lyssnar på musik, glada skratt och prat från någon grannträdgård. Det är bättre! Det var precis det här jag längtade efter när vi bodde i Reichersbeuern - lite LIV omkring mig!

Sagt av Axel

Sagt av Axel:

- Mammaaaaaaa...! Kan du hjälpa mig att plocka undan i mitt rum?!?!
- Nej, inte nu. Nu får du plocka undan.
- Men mamma, så kan man väl ändå inte göööra mot sitt egna barn!?!?!

Skräp

När vi bodde i Tyskland sorterade vi vårt skräp. Vi hade sju olika kärl och säckar hemma för biologiskt nedbrytbart, papper, plast, glas, aluminium, kartong och övrigt. Fem av dem skulle köras till återvinningsstationen och där delas upp i ytterligare ett antal olika plaster, kartonger osv. Det tog naturligtvis rätt mycket tid att sortera så, men kändes ganska rätt ändå.
Här slänger vi allt, ALLT, i en och samma soppåse och kastar den i ett stort återvinningskärl på en tvärgata. Det känns nästan straffbart.

Gladskryt

Man kan inte med den allra bästa vilja i världen påstå att jag pratar italienska. Grammatiken är uppåt väggarna fel, jag har ingen koll alls på prepositionerna och kan bara prata i presens. Men jag klarar mig faktiskt! Jag kan tillräckligt många ord för att kunna föra något som liknar samtal, eller åtminstone enklare informationsutbyte, med dagisfröken, mammorna till de andra barnen, barnläkaren osv. Det funkar! Och det är så oerhört skönt! Min första mening behöver inte längre vara att jag inte pratar italienska. (Det märker de ju liksom ändå...) Och funkar det inte så tar jag till tyskan. Då brukar den andra be om ursäkt för att deras tyska inte är så bra!? DE ber om ursäkt? När det är JAG som inte kan det officiella språket!? Här råder definitivt annan inställning till språk och språkförbistringar än i Bayern...

Anpassa sig?

I går gick jag och Axel till dagis iförda regnjackor, regnbyxor (för Axel) och gummistövlar. Vi var såååå fel! Det ösregnade visserligen och flöt floder på gatan, så det kändes rätt logiskt. Men här är det annan klädkod som gäller. De vuxna har sina vanliga kläder på sig, även om det så råkar innebära tygskor, definitivt ingen regnjacka och med ett paraply som enda tillägg. Barnen har gummistövlar, regnjacka (i bästa fall) och ett litet puttinuttparaply. Inte ett enda par regnbyxor så långt ögat kunde nå. Till och med dagisfröken såg tydligen galonbyxor för första gången igår, för hon sa att hon inte visste vad det var eller hur de skulle sitta.
Naturligtvis har de vuxna plaskblöta fötter och barnen plaskblöta byxben. Men det ska tydligen vara så.

I morse halvtrotsade vi klädkoden och lät Axels regnbyxor stanna i väskan. När jag hämtade honom efteråt kände jag mig som en riktig Luganese och gick helt enkelt till dagis i stickad kofta och med paraply. I ösregn. Jag var HELT rätt! Eller nja, jag hade fortfarande gummiskor, så nästan rätt bara. Axel kom ut från dagiset iförd samma stass som de andra barnen. Dvs inga regnbyxor. Vi knallade hem under vårt paraply, vilket tar ungefär 3 minuter, och kom hem dygnsura. Såklart. "De är allt lite knasiga här..." konstaterade Axel. Ja, eller vi är idioter som struntar i att ta på oss ordentligt? Ska man anpassa sig och ta seden dit man kommer, tro...?

Nu förstår jag ialla fall varför min svärmor alltid envisats med att kalla min tunna vårjacka för "regnjacka"...

Skor

Clara är galen i skor. Sina egna och andras. Hon knycker alla hon får tag på, pekar och ropar så fort hon får syn på några hon tycker extra mycket om och när vi går på stan slänger hon sig runt i vagnen för att titta på skorna i hyllorna och vill haaaaaaaaaa!
Just nu trippar hon omkring i fyra skor. Sina egna (som tom börjar lukta av små bebisfötter vid det här laget) och utanpå dem har hon Axels gympaskor. En sådan fullständig lycka!

Underbara höstmorgon!

Jag vaknade alldeles för tidigt. Så tidigt så jag kunde ligga vaken och lyssna på Claras andetag brevid mig en bra stund. Så tidigt så att jag, i lugn och ro och utan ett knyst i huset, kunde göra mig i ordning på badrummet, klä mig, plocka fram frukost, koka en kopp kaffe och tända några ljus. Så härligt!!!

Ute regnade det och det kändes alldeles rätt och riktigt. Ibland när jag längtar hem till Göteborg så längtar jag just efter att gå genom stan en regning kväll när gatlampornas sken glittrar i regndropparna och spårvagnarna gnisslar i Brunnsparken. Här var det visserligen morgon och det saknades gnisslande spårvagnar. Men ändå, skön känsla på något sätt.

Vid halvåttatiden fick jag väcka Axel (i den här familjen använder vi i princip aldrig väckarklockor, men det får vi ju vänja oss vid nu när vi har en dagistid som ska passas) och sedan åt han och jag frukost tillsammans i lugn och ro medan Marco och Clara sov vidare.

Det här känns som en bra dag!

.

Ooooorättvist!

Marco var bortrest hela förra veckan. Som vanligt var det en massa mat som skulle lagas, barn som skulle nattas, tårar som skulle torkas, böcker som skulle läsas, välling som skulle fixas och lekar som skulle lekas. Och tusen saker till. Man kan tycka att Axel och Clara skulle vara grymt tacksamma! Istället kastar de små skitungarna sig över Marco när han kommer tillbaka och dyrkar HONOM! Som inte lyft ett finger för deras välmående på en hel vecka! (Ja, okej, han arbetade ju så det kanske räknas också. Men ändå.) Sedan i fredags kväll är han den stora hjälten och båda barnen gråter förtvivlat om pappa så mycket som går utanför dörren. Som sagt; Skitungar! ;-)
Jag borde nog resa bort en vecka. Bara för att få all kärlek och alla pussar när jag kommer hem igen!

Bara sådär...!?!?

Dagisstarten gick jättebra!!! Axel knallade in, hejade på fröken Benedetta, fortsatte till dinosaurierna och sa "Hej då, mamma! Vi syns sedan! Puss!" och så var det klart med det.
Han hade varit nöjd hela tiden, inte haft några problem med språket, inte bråkat med någon och slutligen meddelat Benedetta att han ämnar komma tillbaka. :-)

Själv meddelade jag Benedetta att det passar oss bra att han går till 13.00 på dagarna (idag gick han dock bara till 11.30) och hon protesterade inte.

Var det så lätt alltså? :-O

Dan före dan

I morgon är det dags för Axel att börja på sitt nya dagis. Någonstans i gråzonen mellan "rekommenderat" och "obligatoriskt" vill de att fyraåringarna går 8.30-15.30 fyra dagar i veckan och en halvdag. Jag tycker det är jättelånga dagar (efterssom jag faktiskt är hemma för hans och Claras skull) och ska försöka hålla ner det till 13.00 istället. Vi får väl se om det funkar. Det känns rätt sorgligt ialla fall efterssom jag och Axel haft fyra underbara år i total frihet när vi själva kunnat göra vad vi haft lust med. Det senaste året har han gått i naturdagis tre timmar, tre förmiddagar i veckan. Resten av tiden har tillbringat med kompisar som också var "hemma". Vi har träffats på djurpark, museum, lekplats, badhus osv. Vi har cyklat på cykelturer eller åkt på utflykt. Nu tar den friheten slut. Nu blir de lediga dagarna, de som vi själva kan bestämma över, dagisloven och helgerna. Dvs just de dagar som vi undvikit att göra större aktiviteter efterssom det är fullt av folk överallt just då. Nu blir vi en av de, till synes, trötta barnfamiljerna som ska pressa in allt på kort tid, samtidigt som alla andra är på precis samma ställe. Njäe... Det känns väl inte som något uppköp direkt.

Naturligtvis är det bra att Axel får leka med andra barn, får rutiner osv men det känns som att vår flexibilitet och frihet försvinner. Inställningen på dagiset tycks vara att har man bestämt vilka tider han ska gå så ska det vara så också. Vad de kommer tycka om våra resor (det har onekligen varit rätt många veckor varje år som vi inte varit hemma) har jag inte riktig koll på ännu. Det blir helt enkelt till att "sjukskriva" Axel veckovis om det blir tjafs om det.

Nåja, även om jag inte är helt positiv till den här förändringen av vårt vardagsliv så har jag naturligtvis inte visat tillstymmelsen av det för Axel utan sålt in nya dagiset som en enorm ära och ett spännande äventyr för alla "stora" barn.
Men Axel mår inte alls bra. Ungefär två veckor efter flytten började han bli aggressiv, destruktiv och få rejäla, hysteriska utbrott utan anledning. Han pratar själv om att det gör ont i magen och att det inte går över "ens när vi kramas jättejättelänge och pratar om det" och att han inte vet vad han ska göra åt det eller vad han ska göra med sig själv. Några gånger har han frågat varför vi skulle flytta överhuvudtaget och han verkar vara så djupt och innerligt ledsen. Det gör ont i oss alla.

Han bråkar med sina kompisar som kommer på besök, med främmande barn, med sina mor- och farföräldrar och med oss. Han är ledsen, förtvivlad, frustrerad och arg. Han kan vara nöjd och glad i nuet, men sviktar vårt fokus på honom för ett par minuter går livet i kras igen. Han vill ha vår uppmärksamhet och vårt engagemang från det ögonblick han vaknar tills han somnar på kvällen. Han kan inte längre kompromissa eller ge efter i någon situation. Vi försöker finns där för honom så mycket vi bara kan och ha ett extremt tålamod. Det funkar oftast, men uppträder han likadant på dagis kommer han snabbt göra sig impopulär. Han mår helt enkelt riktigt dåligt.

Morgondagen, första dagisdagen, är alltså rätt viktig. Kommer han tycka om det? Kommer han känna att han får kompisar? Räcker italienskan för att han ska göra sig tillräckligt förstådd eller kommer han känna sig begränsad i en stor barngrupp med lite personal? Kommer han skrika och slåss med de andra barnen när det kommer till en första konflikt?

Den "gamla" Axel var mjuk, socialt kompetent och väldigt omtänksam mot andra barn (enligt hans fröknar och lärare i naturdagiset och svenska skolan). Vi vill ha tillbaka den Axel. Och det vill han ju själv också.

Håll tummarna för morgondagen är ni snälla!

.

Svenskt, svenskare, svenskast

Mormor och morfar är på besök. De hade, med stor möda, lyckats forsla med sig frysta havskräftor och en hel uppsättning hattar, månar och partyset för kräftskiva. De tyckte väl att det kändes aningen snopet när de såg att man faktiskt kan köpa havskräftor i affärerna här också - och tom billigare än dem som de mödosamt förpackat och forslat med sig från Sverige...
Axel och Clara tyckte ialla fall att det var helkul! Axel äter visserligen inga kräftor, men Clara tyckte det var helt okej. Men bäst var ändå månen som mormor hängde upp och snapsvisorna som morfar sjöng. Axel kan numera "Helan går" och Clara sjöng högt och lyckligt med sitt eget lallande hela måltiden igenom. Grannarna har vi väl skrämt slag på för alltid...

Sagt av Axel

Sagt av Axel efter att han sett filmen om Emil i Lönneberga:

- Mamma, vad är en piga egentligen?
- En piga är någon som jobbar med att hjälpa till på gården med att laga mat och städa och mjölka korna.
- Jaha! ...... Mamma....?
- Ja?
- Är du en piga?

Dagisbesök och andra besök

Idag har vi besökt Axels dagis tillsammans med de andra barnen som är nya i gruppen. Totalt var det fem nya barn, men tre av dem har inte fyllt 3 år ännu, så de får vänta några månader innan de börjar. Alltså blir det bara 18 barn i gruppen, varav två nya och bara en treåring om jag förstått saken rätt. Ett gäng 4-5-åringar alltså. Kan ju bli kalas!

Fröken Benedetta verkade urgullig och Axel tyckte om henne. Det verkade heller inte vara några problem att välja kortare dagar eller några korta och några långa, så länge det var regelbundet och inte lite hipp som happ. Skönt! Där föll en sten från mitt hjärta! Flera barn var också, liksom Axel, flerspråkiga så han är "normal" här. Till skillnad mot hur det var i vår lilla by i Bayern.

Han fick välja en symbol som han ska ha på sin handduk, skyddsrock, gymnastikpåse etc. Utan att tveka valde han en kastanj. Va? Varför då liksom? En kastanj är brun och ser ut som en... Hmm... nåja. Det fanns ju ialla fall andra alternativ, men han visste ju vad han ville så det blir säkert bra. Imorgon ska jag införskaffa det han behöver i textilväg och brodera - just det BRODERA små kastanjer på alla grejerna. När broderade jag senast? I trean när fröken Ulla tvingade oss antar jag...? Men ska ungen gå på dagis där andra barn har broderade figurer ska han minsann också få en liten broderad brun lort.... ehhh... kastanj.


Andra aktuella besök är det nyligen avslutade från bayerska kompisar som stannade fem dygn och det annalkande från mina föräldrar som stannar en vecka. Och sedan rullar det på med ännu fler besök under september. Härligt!

Lyx

Man måste nog nästan vara utlandssvensk för att förstå hur oerhört lyxigt det är att kunna köpa kräftor på Ikeas svenska butik. Titta så vackert! Förstår ni hur gott det luktade!?!? Och vet ni, de var BARA till mig! Förr om åren brukade Marco tappert äta några kräftor med mig innan han försiktigt frågade om det var okej att han gick och kokade sig lite pasta... Nu för tiden slösar jag inga kräftor på honom. De är mina! Allihop!

Jag tänkte måla...

Barnrummen har snedtak, rätt låga sådana i ett hörn av varje rum, så jag tänkte ha randiga väggar där för en högre känsla. Tyvärr hittade jag inga snygga tapeter, så jag bestämde mig för att måla ränder istället. Igår var jag och köpte färg, maskeringstejp, roller osv. För en liten stund sedan började jag energiskt tejpa ränder på väggarna. Efter en liten stund skulle jag lossna på en remsa för den hade kommit lite snett. Då lossnar färgen. Den vita färgen. Den som skulle sitta mellan mina målade ränder. Skit, skit, skit. Snabbt bort med allt jag tejpat! Och visst försvann det mer färg. Jaha. Vad gör jag nu då? Maskeringstejpen skulle man kunna ta bort enkelt och utan problem i upp till 12 timmar. Det dröjde inte fem minuter innan den plockade med sig färgen! Kan man använda schabloner som är randiga tro? Som inte sitter lika hårt fast som tejp? Finns det sådana som räcker till stora väggpartier?
Gah! Jag som var så sugen på att måla lite... :-(

Sexuellt provocerande ost?

Har ni sett den här artikeln i aftonbladet?

Jag har inte sett reklamfilmen själv, men HUR är man funtad om man ser en osthål som en sexuell provokation? :-D "Mycket obehagligt, tycker en konsument." Jaaaaa... Oj, då...

Sagt av Axel

Sagt av Axel, när Clara just ramlat:
"Mamma, det var inte jag. Jag gick bara förbi Clara. Kanske var det tyngdlagen...?"

Ryggsäckspremiär och björnbär

Igår gjorde vi en utflykt i närheten. Uppför ett berg, nerför ett berg och fram till en flod - med bil alltså. Sedan fick Clara sitta i ryggsäcken för första gången medan vi promenerade en bit förbi vacka gamla stenhus och stora trädgårdar. Vi hittade en liten strandremsa nere vid floden där vi hade picknick och Marco och Axel byggde en fördämning. På andra sidan floden fanns det mängder med björnbär, så jag vadade över och fyllde en burk som vi sedan satt och mumsade på vid strandkanten. Skön eftermiddag!

Sagt av Axel

Sagt av Axel, med lite bekymrad min;
"Mamma, jag kan prata svenska och italienska och tyska och engelska, men INGEN kinesiska!?"

(Det är lite lögn. Han pratar inte engelska. Men han hävdar det varje gång han får en chans. Och på kinesiska kan han räkna till fem.)

Regnkläder

Idag har vi för första gångens ett regn här. På dagtid, ska tilläggs. För på denna knappa månad har vi nog haft tio ENORMA åskoväder på natten. Men idag fortsatte regnandet även på förmiddagen. Och det regnade i massor! Ösregn uppifrån och floder på gatan. Jag, Axel och Clara var tvugna att åka in en sväng till stan för ett par ärenden. Enda chansen var att utrusta sig med gummistövlar, regnjackor med huva och heltäckande regnskydd till vagnen. Men det var bara vi i hela Lugano som hade regnkläder! Varför??? Alla andra gick i sina sommarkläder, tygskor och ett litet ynka paraply. De måste ju blivit fullständigt dygnsura! Tom barnen gick i sommarkläder och med ett litet paraply. Axel däremot hade jeans, långärmad tröja, regnjacka, gummistövlar och sa att han frös ändå.
Vi måste ha bott för länge i Bayern. Där har man regnkläder när det regnar.

Det vackraste

Det vackraste som finns måste vara Clara som naken, endast iförd sina älskade skor, tultar runt i trädgården på ännu ganska vingliga ben! Hon har helt slutat krypa och blir allt stabilare på fötterna. Nu klarar hon små avsatser och vill helst klättra, klättra, klättra... Underbara unge!

Nationaldag

Idag är det 1 augusti och Schweiz nationaldag.
Vi har ätit lunch i en "Grotto" där det serveras rejäl och traditionell mat. Tänk er mängder av fat med kallskuret, ostar och vin...!
Ikväll kommer det tydligen att bli ett enormt fyrverkeri över sjön. Egentligen borde vi väl åka ner till stan för att titta på det, men efterssom fyrverkeriet börjar 22.30 blir det för sent för Axel och Clara. Förhopningsvis kan vi se det hemifrån trädgården istället.