Pyjamasparty

Ikväll var det dags för pyjamasparty pa dagis. Iklädd pyjamas och med mysfilt, kudde och nalle studsade Axel hela vägen till dagis. De andra barnen var pa liknande humör och de kunde inte komma in snabbt nog. Väl inne blev det sagoberättande, kex och the. Sicket party! :-D

Underbara Clara

Vi dricker kaffe ihop varje dag, jag och Clara. Kaffe till mig och mjölkskum till Clara. Hon sitter pa köksbänken och stoppar i kaffekapseln och trycker pa rätt knappar. Sedan far hon en liten kopp med skum och sitter nöjt och dricker sitt "kaffe".

Effektivt

Igar tog jag kort och lämnade in ansökan om schweiziskt körkort. IDAG kom det pa posten!!!

Nä, inte alls okey

Det räckte med en halvtimma för att fastställa att det blev alldeles för kort. Håret når inte ens bakom öronen, så det hänger hår i hela ansiktet. Får väl låna Claras hårspännen...

Underbara Clara

Efter veckan på sjukhuset när Oscar föddes har jag lyckats ta tillbaka förstaplatsen hos Clara. Jag har minsann klassat ut inte bara Axel och Jennifer utan även Marco. Nu är mamma bäst! :-) Och Clara gör allt som mamma gör. Just nu ammar hon för jämnan. Hon drar upp tröjan, säger "Mat!" och låtsas att hon matar dockorna, nallarna - och dinosaurierna... :-D Underbara unge!

Okey

Jag har inte klippt mig på ett halvår. Det var en av de sista sakerna jag gjorde innan vi flyttade hit för jag misstänkte att det skulle ta lååång tid innan det blev av igen. Och mycket riktigt blev det så. En flytt, en graviditet och omöjligheten att på italienska kunna förklara hur jag vill ha håret gjorde att det drog ut på tiden. Men nu är det åtgärdat. På "Salong Okey". Varför, varför, varför kallar man sin verksamhet för "Okey". Varför inte fantastico, bellissimo eller något annat som kligar lite mer positivt och förtroendeingivande?! Men jag får halla med. Det blev faktiskt bara "okey". Tror jag. Vi får väl se när jag dragit lite i det själv. Kort känns det ialla fall. Läskigt. Men det växer väl ut...

Sagt av Axel

Sagt av Axel, när vi träffade pa tre vitklädda nunnor pa trottoaren:
- Titta, mamma! De ska nog gifta sig!

Sagt av Axel

Mamma, vem är smartast? Skalman eller Einstein?

6-veckorskontroll

Oscar är 6 veckor nu och har haft sitt premiärbesök hos vanliga barnläkaren. 3.980 gram och en friskhetsstämpel blev resultatet. Liten plutt, men med normal tillväxt. Hurra! Mjölkpumpandet, sprutmatningen och det eviga kämpandet med amningen har alltsa gett resultat. Sa himla skönt!

Men nu kanske...

...vi kan få lite vanlig vardag här igen?

Efter influensan kom en bihåleinflammation som hette duga. Jag trodde bihåleinflammation betydde "lite mer snuva", men fick lära mig den hårda vägen att så var det tydligen inte. JÄKLAR, vad ont det gjorde. Jag som inte behövde en enda liten paracetamol efter kejsarsnittet har istället gnytt och gnällt över detta i all evinnerlighet. Till slut fick jag antibiotika och smärtstillande och nu är det bättre. Men det gör faktiskt fortfarande ont. Risken att det behövs ytterligare en kur känns rätt överhängande. Men ändå, sååå mycket bättre nu!

Mina föräldrar har varit här en knapp vecka och vi har åkt på utflykter, shoppat (mest till Clara) och blivit uppassade med mat och hjälp. Trevligt såklart, men det känns trist nu när de åker hem igen och jag vet att vi inte ses på åtminstone tre månader.

Oscar har nu, efter precis 6 veckor, äntligen haft sitt första dygn som helammad. Jag hoppas att vi är färdiga med mjölkpumpning och matning med spruta nu. Det skulle göra allt betydligt enklare och ge mig ett antal extra timmar varje dygn.

Så, vardag - here we come! :-)

Läget

Influensa för hela familjen. Länge. Häftigt. Fortfarande.
En nyföding som fortfarande sprutmatas pa nätterna, vill bäras horisontellt dag och natt och avskyr spjälsängen.
En 1,5-aring som slutat sova middag och besvarar varje fraga med "Näääää!" och ett stort, illmarigt leende.
En fyraaring som är ledsen för att vi inte bor kvar i Tyskland för där fanns det mycket fler roliga saker att göra.
Nätter med hela famljen i samma rum när i ingen sover tillräckligt.
Och regnar gör det ocksa.
Sa har vi det. Är det sommar snart, eller...?

Lite sent...

...men här är ialla fall bild pa världens vackraste luciatag.

Jul

Jorå, vi har firat jul vi också. Med tomte, paket, gran, julmat, lusekatter, pepparkakshus och allt annat som hör till. Höjdpunkten var naturligtvis jultomten. Axel och Clara stod länge vid glasdörren ut till trädgården och spanade, för Axel hade minsann sett jultomten ute på gatan. Sa han. Troligen var det grannens tomte, för vår hade ännu inte lämnat bygnaden... När han väl kom var både Axel och Clara alldeles storögda och allvarliga. Axel viskade till mig: "Mamma, jag tror tomten har likadana skor som pappa!". Hrm, ja. Minsann... Clara sa högtidligt "Tack, tack!" varje gång hon fick ett paket och svarade tomten att hon heter "Jajja" när han frågade. Söta, underbara, fantastiska små ungar vi har!

Axels favoritjulklapp var den hett efterlängtade jättedinosaurien. Clara blev överlycklig för sin dockvagn och har kört omkring med den sedan dess.
Sämsta julklappen (i mina ögon) var den STORA dockan som graåter när man tar ur nappen. Det var svärföräldrarna som köpt den. HUR tänkte de då? Att vi nog vill ha lite mer skrik och gråt här i huset? Att Camilla säkert inte får en hjärtattack när det plötsligt ligger en bebisstor figur UNDER dubbelsängen och gråter förtvivlat? Aha... Nappfan sitter dessutom precis så hårt fast så att barnen lyckas dra ur den - men inte sätta tillbaka den igen. Gissa om den dockan kommer försvinna/bli av med sina batterier/få nappen fastlimmad...

Nåja, annars var det bra. :-)

Sagt av Axel

Sagt av Axel:

Jag ska gifta mig med Clara och Oscar. Clara ska vara mamma, Oscar ska vara pappa och jag ska vara farfar...

Oscar är här!

För precis 14 dagar sedan föddes vår Oscar!

På morgonen den sjätte december lämnade jag och Marco barnen hemma med svärmor och åkte in till sjukhuset. Dagen innan hade vi fått veta att operationen flyttats fram några timmar och planerades till kl 14.00. Det var fem evighetslånga timmar vi fick väääänta innan det var dags och jag rullades iväg. Ryggmärgsbedövningen gick bra den här gången (de andra två gångerna har de fått lägga den två gånger för det är tydligen ont om plats mellan mina ryggkotor). Väl på plats på operationsbordet fick jag häftigt blodtrycksfall (som jag upplevde även förra gången så jag visste vad det var) och kände att jag höll på att svimma. Omkring mig var naturligtvis en massa grönklädda människor, men ingen tycktes reagera när jag upprepade om och om igen, högre och högre, på både italienska och tyska, att jag inte mådde bra. Jag såg bara ryggar vända från mig och kände mig ett ögonblick som någon i film som låg och dog på operationsbordet utan att någon brydde sig. Senare visade det sig att de visst hade reagerat direkt och gett mig något (vad det nu var) för att jag snabbt skulle få upp blodtrycket. Det förstod jag aldrig, antagligen för att de pratat italienska med varandra. Otäcka ögonblick var det ialla fall.

En stund senare fick Marco komma in och sitta brevid mig och operationen påbörjades. Allt gick som det skulle och efter en stund hörde vi ett skrik och Oscar lyftes upp över skynket så vi fick se honom. Han undersöktes direkt och fick tummen upp. Trots det slutade han inte skrika utan fortsatte utan upphåll tills barnläkaren tillkallades. Hennes första misstanke var att Oscar hade ett hjärtfel, så de tog med sig honom upp till neonatal och undersökte närmare. Lyckligtvis visade han sig istället ha problem med syresättningen. Han hade helt enkelt skrikit för att kunna fylla lungorna med luft. Oscar fick stanna på neonatal och ligga i kuvös med sondmatning en vecka. Både för problemet med syresättningen och pga gulsot.

Själv fick jag högt blodtryck vid operationen och med min historia med preeklampsi var det naturligtvis allvarligt. Efter fyra dygn av täta kontroller och olika blodtryckspreparat fungerade äntligen den fjärde medicinen och trycket gick ner och stannade på 140/90. Jag medicinerar fortfarande och vet ännu inte om jag kommer få fortsätta med det eller ej.

Efterssom jag var sängliggande och Oscar låg i kuvösen såg jag honom bara en gång de första fyra dagarna. Därefter fick jag åka upp och hälsa på honom när mitt blodtryck tillät. Efter precis en vecka fick jag, efter mycket om och men, äntligen åka hem och dessutom ta med Oscar från neonatal.


Sedan vi kom hem har vi fått väcka Oscar med jämna mellanrum dygnet runt och mata honom med en mjölkspruta, för han har inte orkat äta själv. Nu har han äntligen börjat gå upp i vikt, men har ännu inte nått upp till sin födelsevikt. Men vi är på rätt väg.

Axel och Clara är helt förälskade i sin lillebror. Han får hundratals pussar varje dag och de vill klappa, krama och hålla honom hela tiden. fantastiska syskon, helt enkelt. Clara, som tidigare vaknat och ropat "Mamma!" på nätterna, ropar nu istället "Bäbi!" när hon vaknar. Axel viskar hemlisar till Oscar och lovar honom att de ska leka sjörövare tillsammans när han blir lite större.

Tja, där är vi nu. Vi mår rätt bra. Allt är som det ska. Vi är i form. Nu ska bara matningen lösa sig på något sätt så jag slipper pumpa mjölk och mata med spruta. Men sedan är vi på topp!

Oscar har förresten redan gjort sin första utlandsresa. Vi tog en trebarnstur till Como igår. Oscar i bärsjal, Clara i vagn och Axel i handen. Det funkade. Vi fixar tre barn! :-) Och jo, viktigt, viktigt: Jag har redan fått på mig mina gamla jeans! Hurra för det!

Iiiiiiiiii....!

Igar fick jag veta att det blir kejsarsnitt redan pa mandag. Iiiiiiii! Sa snart! Det fanns lediga operationstider 6:e eller 17:e december och läkaren hade en magkänsla som sa att vi inte skulle vänta till 17:e om jag inte vill riskera ett akutsnitt igen. Jag tycker viserligen att det är bra att lillebror slipper fylla ar dagarna precis före julafton, men a andra sidan är "beräknat förlossningsdatum" fortfarande lite oklart. Tyska läkarna menar att det är 4 januari och de schweiziska läkarna att det är 27 december. Ska man ga efter tyskarna blir det ju alltsa snitt nästan en manaad för tidigt. Inte sa bra egentligen, men jag protesterade inte mot det föreslagna datumet sa nu är det sa. Fem dagar kvar! Oj!

Missanpassad

Jag är fortfarande missanpassad. Jo, men det är ju okej med tanke på att vi bara bott här i fem månader. Men morgonens felaktiga beteende var så gravt så det får man bara inte göra. Nej, det är inte regnkläderna igen. Nu har det blivit kallt så idag fick jag plocka fram en vintarjacka. (Och jag fick in hela kroppen, inklusive magen, i en 38 - två veckor innan förlossning! Det ni!) Nej, idag var misstaget betydligt större och värre.

Så här var det: Brevid Axels dagis ligger en liten kiosk. Utanför står en skylt att man kan köpa bla kaffe där. Efterssom kaffekapslarna är slut hemma och jag definitivt behövde en koffeinkick idag så knallade jag in och frågade om de hade kaffe för take away. Kvinnan bakom disken tittade skeptiskt på mig och frågade "Hur då ta med sig...?" Min (bayerska) vana trogen utgick jag från att hon var grinig och inte hade lust att förstå. Sååå fel var min italienska inte. Jag tog mig alltså helt enkelt en plastmugg, fyllde den från maskinen och knallade ut i kylan. Hon tittade underligt efter mig och först då slog det mig: Jag befinner mig i den delen av världen där "kaffe" betyder en minikopp med några svarta droppar som man hivar in på ett ögonblick på stående fot... Man går definitivt inte på promenad med sin kaffekopp!

Svenska lekgruppen

Veckans aktivitet på svenska lekgruppen blev bak av chokladbollar och "pan de pepe". (Är det korrekt? De liknar ialla fall pepparkakor, men är tjockare, mjuka innuti och har en starkare kryddning.) Atta nöjda barn kavlade, tryckte ut figurer, rullade bollar och provsmakade en hel del. Alla nöjda, alla glada. Och det bästa av allt; Vi fick med oss en liten fin påse med kakor och en burk med chokladbollar hem. Jag hoppas att Axel har glömt bort de där chokladbollarna - för de finns inte längre... (Ja, men vadårå!?!? Jag är ju graviiiiid! Och jag hade faktiskt ocksa hjälpt till!)

Check...

För några dagar sedan insåg jag att det är advent till helgen. Det kom onekligen som en överraskning, men jag är redo! Jul- opch adventskartongerna är (nästan) de enda kvarvarande lådorna efter flytten och jag såg just att de är perfekt märkta med "Adventskalender, adventsljusstake, stjärngosse- och luciakläder" osv. Det var en av de första kartongerna som jag packade inför flytten så de är verkligen exakt uppmärkta med en prydlig lista utanpå varje kartong. (I slutet blev det i bästa fall en slarvig tuschanteckning om ungefär från vilket rum innehållet kunde tänkas komma...)

Några av paketen till adventskalendrarna är inhandlade (måste invänta ett paket från Sverige också för att kunna fylla dem helt). Vitmossan är redo. I eftermiddag blir det pepparkaksbak med barnen (Clara älskar att kavla och Axel är en hejare på att trycka ut fina figurer) och på lördag har jag lovat lussekattsbak. Minsann, om jag inte är redo! ;-)

Pappas flicka

Clara är pappas flicka. Det bara är så. Jag tyckte allltid att det var ett rätt löjligt begrepp, men OJ, vad det är så här hemma! Redan under amningstiden kunde Clara äta sig mätt i sängen på natten - bara för att sedan direkt vända ryggen till mig och larva iväg till pappas sida av sängen. Och så har det fortsatt. Mamma är en utmärkt serviceperson, men pappa är den stora kärleken. Går Marco utanför dörren trillar tårarna, åker han iväg med bilen gråter hon som om hon blivit övergiven för alltid. Hör hon att han kommer i dörren lyser hon upp med hela ansiktet och viskar; "Pappa...!" innan hon börjar jubla av glädje. Hon strålar av kärlek när hon tittar på honom och hon kan krama och pussa honom i evigheter. Om jag är avundsjuk...? Tja... ;-)

Men inte nog med det. Efter pappa på tio-i-topp-listan kommer Axel. Okej, det kan jag köpa. Han är urgullig mot henne och dyrkar henne fullständigt. Men sedan borde det ju ända vara jag? Nope. Sedan kommer Jennifer, den tyskspråkiga tjejen som kommer till oss fyra timmar i veckan för att leka med barnen på tyska. När hon kommer skrattar Clara glatt och sträcker sig mot henne, vinkar till mig och går! Lilla skitunge!

Jo, men sedan, på fjärde plats, där kommer faktiskt jag! :-)

Sagt av Axel

Sagt av Axel, med förklarande blick och en axelryckning, i hissen pa Ikea när främmande människor började prata med en icke-svarande Clara:

"Lei é svedese..."

Sagt av Axel

- När jag blir stor ska jag bli en man. En pappa.
- Ja, det kan du bli. Hur många barn vill du ha då?
- Tre! En Axel, en Clara och en Sixten. (I Axels värld kommer det snart en Sixten, men det blir något annat namn på lillebror.)
- Jaså. Men det finns ju redan en Axel och Clara?
- Jaaaa... Då får de heta Fru Olsson, Tjuppelitjupp och Plupp.
- Jaha, ja det var ju bra namn. Vem ska vara mamma till barnen då?

Här väntade jag mig namnet på någon tjejkompis, men får istället en blick som fullständig idiotförklarar hans mor och ett självklart:

- Du, förstås!

Sagt av Axel

Dyster kommentar vid frukostbordet:
"Jag får bara vatten och brö... Fy fabian!"

Det tackar vi för, Astrid Lindgren.

Emigrantpaket

Det kom ett paket pa posten. Ett sa kallat emigrantpaket. Ni vet sadant där som vi emigranter suktar efter och drömmer vata drömmar om? Det här innehöll välling, smagodis, fiskbullar i hummersas, regnkläder fran Didrikson till bada barnen, sma presenter till adventskalendern, Bamsetidningar, pysselböcker och ett antal paket till alla stora och sma. Tom den allra minsta har fatt ett paket med kläder som han kan ha när han kommer om nagra veckor.
Fantastiskt! Sadana här paket lever jag pa lääänge! :-)

Hon sover!

Inte nog med att Clara gått med på att avstå välling på natten - i natt sov hon dessutom drygt 11 timmar i sträck utan ett pip! Hoppas, hoppas, hoppas att det fortsätter så här. I så fall får ju JAG sova hela nätter i fem veckor, innan det börjar om igen. Det har jag inte gjort sedan innan Axel föddes. (Och nej, det är inte så dramatiskt som det låter. Det har inte stört mig särskilt att vakna till någon eller några gånger varje natt. Men ändå - det kunde vara skönt att sova lite djupare ett tag.)

Baksidan av medaljen är dock att hon inte verkar vilja sova på dagen längre. Inte alls. Hittills har hon sovit ungefär 90 minuter på förmiddagen, men idag blev det ingenting. Känns liiite tidigt att sluta sova på dagtid när man är 16 månader.

Barnfritt

Idag har jag och Marco haft barnfritt. Dvs svärmor har varit här och tagit hand om barnen hela dagen. Så vad gör man? Tja, åker på romantiska utflykter, strosar i inredningsbutiker och äter trevligt... Jajamensan! Det blev både Ikea och Mc Donalds. Romantik i överflöd... ;-)

Monte Tamaro

Det är höstlov även här, så igar gjorde vi en utflykt till Monte Tamaro. Det ligger bara en kvart härifrån och är verkligen ett fantastiskt utflyktsmål! Linbanan tog oss upp till 1.530 meters höjd och där väntade en av världens antagligen vackrast belägna lekplatser med gungor, klätterborg, rutschkanor etc. Det fanns massor av lek för både stora och små barn, sa även Clara var helnöjd. Där fanns en rodelbana som Axel och Marco jublade sig igenom fem gånger samt en äventyrspark. Här kan man cykla downhill och vandra. Restaurang och uteservering fanns det naturligtvis också. Samt liveunderhållning i form av skärmflygare som startade just där samt en helikopter som lyfte och landade ett antal ganger. Och som om inte det räckte - en FANTASTISK utsikt över snötäckta bergstoppar och Luganosjön. Hit tänker jag ta med gästande familjer i framtiden!

Underbara ungar!

Varje morgon, så fort de vaknar, tar Axel med sig Clara in till sitt rum, stänger dörren och läser böcker för henne eller leker med henne. Tack för det, underbara ungar!

Målning och barnkalas

Lördagsförmiddagen ägnade jag åt att måla en ny säng och skötbordet till Claras rum. Axels rum är i princip färdigt, förutom lite bilder på väggarna, medan Claras rum knapp är påbörjat. Dags att sätta fart alltså.

På eftermiddagen var vi på kalas hos tyska Felix som fyllde fyra år. Det var ett tiotal familjer där och vi firade på en agriturismo i Iseo där vi kunde sitta ute och fika medan barnen lekte på lekplatsen och med djuren som fanns där. (Bla ett hängbukssvin, kaniner och hundar.) Vi vuxna hade riktigt trevligt och det var kul att lära känna lite nya människor. Axel och Felix går dock tyvärr inte alls ihop. På hemvägen hade Marco och Axel ett långt samtal om att man behöver inte vara kompis med alla (i Axels värld har hittills alla barn varit kompisar och han tycker det är konstigt när det inte fungerar så). Marco försökte förklara att om några barn inte vill leka utan bara bråkar med honom är det bättre att gå iväg och leka med trevliga barn. "Så är det för mamma och pappa också." Svårgreppat för en glad och snäll fyraåring förstås och en ny del av föräldraskapet för vår del.

Matfri natt!

Nu har Clara för första gangen sovit en hel natt utan att dricka vällling! Tjoho!
Axel drack välling pa natten tills han var drygt tre ar, för han at sa lite mat pa dagen och var riktigt hungrig pa natten. Clara äter däremot ordentligt pa dagen, sa hon klarar sig utan nattamat. Istället har hon använt vällingflaskan som napp och velat snutta flera ganger varje natt. Nu har vi ialla fall minskat mängden välling allt efterssom och i natt var det slut. Gick helt utan problem och känns skönt att vi bara kommer ha ett barn i taget som vill ha mat pa natten. Sex veckor kvar tills lillebror anländer, sa det var väl i sista sekunden...

Julmust och pepparkakor

Idag har jag varit pa "Bottega Svedese", dvs Ikeas svenska butik, och bunkrat upp med julmust, pepparkakor, juleskum, glögg och sill. Den svenska julskinkan som de brukar ha varje ar (saom är färdigkokt, fryst och färdig att griljeras) var slut och kommer inte igen. I OKTOBER!?! Pepparkaksdegen skulle de dock fa igen. Bra. För inte har jag lust att göra pepparkaksdeg när man kan köpa den färdig, utan att behöva leta efter en massa olika kryddor och ingridienser vars italienska översättning kommer bli bökig. Om det ens finns. Köttbullar kom ocksa med hem, fast det far vi nog göra hemlagade innan jul. Prinskorv och lite annat hade vi väl ocksa behövt. Undra om det finns här?

Känns lite trist att fira jul ensamma i ar. Tror jag. Det kanske bara blir skönt, efterssom vi da kommer ha en 14-dagars bebis här hemma. Men vi vill ju att det känns speciellt och juligt för barnen, sa vi far nog anstränga oss lite. Det vill säga - allt bör fixas innan 10:e december. Hade mina eller Marcos föräldrar kommit hit hade vi ju fatt hjälp med julandet, men sa blir det inte i ar. Asch, det blir nog bra. Pepparkakor, tomte och julklappar lär ju göra dem lyckliga. :-)

Vecka 32

Det närmar sig! Nu är jag i vecka 32 och planerat snitt hamnar runt 10:e december. Bara sex veckor kvar och jag mar fantastiskt bra! Kul att fa en sadan graviditet pa slutet - i skarp kontrast till de första tva... :-/ Magen är riktigt liten, men lillebror haller mattet som han ska och vägde 1,6 kg pa kontrollen förra veckan. Pa dagen sa stor som han ska vara.
Känns som att det gar rasande fort nu pa slutet. Mina sista gravida veckor nagonsin. :-( Sedan är jag förbrukad som kvinna... ;-)

Monteviasco

Söndagens utflyktsmål blev Monteviasco på italienska sidan av gränsen. Det är en liten by som man bara kan nå via linbana och som har 12, TOLV, fasta invånare. Två restauranger, en liten turistshop (sa åtminstone skyltarna), en kyrka och en läkare (med mottagning på onsdagar kl 12.15-12.30. Haha!) finns också. Ena restaurangen var fullbokad när vi ringde på morgonen, men den andra fick vi plats på. Det blev en härlig lunch med antipasti, risotto funghi porcini och glass gjord på getmjölk med varma skogsbär till efterrätt. Jo, visst hade det varit ännu bättre med salami och olika sorters rökt och torkad skinka, ett stort ostfat och en kanna vin - men det här gick också. När den här graviditeten är över behöver jag ju aldrig mer avstå sådana läckerheter. Till dess klarar jag mig.
Barnen tyckte att linbanan var spännande, den lilla pyttebyn med sina trånga gränder var kul att springa omkring i och de var nöjda med maten. Härlig dag alltså!

Sagt av Axel

- När jag blir stor, när jag blir VUXEN, och inte behöver mina leksaker längre, da ska jag ge allihop till Clara. Da kan jag visa henne hur man leker med dem. Da är hon nog redan tva ar! Eller tre...

Ynkligt

Det ser inte mycket ut för världen, men de här pinnarna och pyttebuskarna utgör ett par av de sex plantor klätterrosor och tio lavendelplantor som nu befinner sig i var trädgard. Till varen, eller nästa var kanske, vore det trevligt med en vacker, väldoftande rabatt här pa baksidan. Till slut ska rosorna tydligen bli upp mot tre meter höga. Vi missade visserligen ett par centrala regler när det gäller att plantera rosor (som att beskära rötterna, gräva minst 50 cm djupa hal och lata plantorna sta i vattenbad tre timmar innan plantering) sa vi far väl se om det blir nagot av det...

Sagt av Axel

- Idag pussade Sofia och Marta mig.
- Jaha, sa mysigt. Vad gjorde du da?
- Jag pussade Marta ocksa. Men inte Sofia.
- Jasa, varför pussade du inte Sofia da?
- Jag HANN inte.

Sagt av Axel

Sagt av Axel efter utflykt med dagis:

- Ja, det var kul. Men Alessandro kastade ekorrar på mig. Massor med ekorrar! Hela tiden!
- Ekorrar?
- Ja, sådana där som ramlar ner från träden hela tiden.
- ......? Ekorrar?
- JAAAAAAA!
- .......?
- Jaha! Du menar ekollon?
- Mmmm... Jag sa ju det...

Söndag i Monza

Det blev en söndag i Monza för att hälsa pa svärfar medan svärmor var i Wiesbaden och tittade pa nya barnbarnet.
Vi at gigantiska, goda, avlanga pizzor serverade pa stentallrikar och vita dukar (joda, dukarna tjänade ocksa som tallrikar vid vart bord...), därefter en promenad i stan och en glass som efterrätt. Alla nöjda, alla glada, alla väldigt mätta.

Skön dag!

Vi tog en tur till Bellinzona på eftermiddagen. Gick upp till Castelgrande (en riktigt riddarborg enligt Axel) och lekte på borggården med den fantastiska utsikten, klättrade upp i tornen (jag satt nedanför under ett stort träd och vinkade till min fina familj), gick balansgång på stenmurar, klättrade i bergen osv. En god fika och en promenad genom stan hann vi också med. Barnen sprang och klättrade hela eftermiddagen, så de var helt slut!

Efter prat om den svenska företeelsen "fredagsmys" tyckte jag att det lät som en rätt trevlig idé. Vi bestämde oss för att testa idag och modifierade konceptet till "lördagsmys" samt slog ihop det med lördagsgodiset. Dvs först film ("Heidi" på tyska för det är ju enda gemensamma språket i familjen) med plockmat i soffan, därefter lördagsgodis och slutligen välling innan båda två fullständigt stupade i säng. Men nu måste jag fråga er fullfjädrade fredagsmysare; Vad äter ni egentligen för barnvänlig soffmat? Här blev det vårrullar, olika ostar, oliver, fyllda skinkrullar och små dubbelsmörgåsar med ägg och kaviar. Men vi behöver nog lite variation. Så hit med era fredagsmysmenyer är ni snälla! :-)

Fem i familjen

Om sisådär tio veckor, senast, blir vi fem i familjen. Det kommer en lillebror till Clara och Axel. :-) Graviditeten har gått lite upp och ner, men i jämförelse med när jag väntade Axel (och kräktes konstant åtta timmar om dagen i 20 veckor) och när jag väntade Clara (och började få preeklampsiesymptom och blev inlagd redan i v. 23 första gången, gjorde otaliga kontroller varje vecka, var sängliggande och sedan förlöstes med akutsnitt fyra veckor för tidigt) så är det här en FANTASTISK graviditet! Med undantag av två veckor runt v. 17-19 när det var lite svajigt så har jag mått otroligt bra och allt ser fortfarande helt okej ut. Lillprinsen väger nu ca 1,2 kg och min kropp är fortfarande med på noterna. Det här går nog vägen! :-)

Men vi hade behövt lite hjälp med namn. Axel, Clara och...? Vadå...? Det måste ju funka på svenska, tyska och italienska. Och helst engelska också. Det får gärna vara nordiskklingande och måste funka med efternamnet också. Förslag, tack!

Dagiseffekten

Efter att i fyra år ha vägrat smaka på sallad kom Axel igår hem och sa att han ätit sallad - och det var gott! Han ville ha sallad även till kvällsmat så vi såg med egna ögon att det slank ner, med vinäger och allt. Heja dagis! ;-)

Tjejresa

Varje år arrangerar jag och några av mina kompisar en tjejresa (än så länge även med barn). Två av oss är ansvariga för att fixa allt och resmålet hålls hemligt fram till avresa. Minst.
I år var vi här hos mig och det blev av olika anledningar (läs graviditeter och nyfödda) bara halva truppen. Men trevligt var det!

Lena, Oscar, Anna och David var här i fem dagar. Med tanke på att vi hade fyra barn mellan 1 och 4 år tycker jag vi höll ett rätt bra tempo. Vi hann med en heldag inne i Lugano med picknick och lekplats, en båttur till Morcote i 25-gradig värme där vi åt glass och strosade runt några timmar samt en tågtur till Bellinzona där vi bla tittade på borgarna (Axel hävdade att det hade bott rövare där medan David sa att det var en drakborg).

Vissa av oss lyckades tom hålla oss vakna halva nätterna och ta igen förlorad prattid. Andra somnade när de nattade barnen och tog sig inte upp förrän tre timmar senare...

Ser redan fram emot nästa år!

Fyraårsdag

Idag fyller Axel fyra år. Min lilla, stora pojke!
För fyra år sedan låg han brevid mig i sängen på Harlaching Krankenhaus i München och var så liten och ömtålig, så den enda beröring som kändes mjuk nog var mina läppar mot hans panna.
Idag är han en stor kille, men fortfarande min lilla pojke, som naturligtvis fortfarande är underbarast i världen!

Vi har firat med presenter i mängd, bästa kompisen Kate på besök från München, tårta och fiskdamm. En dag som avslutades med en nattning där han somnade med mina läppar mot sin panna. Igen. Underbara, underbara Axel!

Ljud då och nu

När vi bodde i Reichersbeuern var de enda nattliga ljuden det stillsamma klingandet från skällorna på de två fåren som bodde i hagen på andra sidan vägen, samt kyrkklockan som slog varje kvart. Det var riktigt trevliga nattliga ljud som jag uppskattade då.
Men nu ligger jag i sängen och lyssnar på musik, glada skratt och prat från någon grannträdgård. Det är bättre! Det var precis det här jag längtade efter när vi bodde i Reichersbeuern - lite LIV omkring mig!

Sagt av Axel

Sagt av Axel:

- Mammaaaaaaa...! Kan du hjälpa mig att plocka undan i mitt rum?!?!
- Nej, inte nu. Nu får du plocka undan.
- Men mamma, så kan man väl ändå inte göööra mot sitt egna barn!?!?!

Skräp

När vi bodde i Tyskland sorterade vi vårt skräp. Vi hade sju olika kärl och säckar hemma för biologiskt nedbrytbart, papper, plast, glas, aluminium, kartong och övrigt. Fem av dem skulle köras till återvinningsstationen och där delas upp i ytterligare ett antal olika plaster, kartonger osv. Det tog naturligtvis rätt mycket tid att sortera så, men kändes ganska rätt ändå.
Här slänger vi allt, ALLT, i en och samma soppåse och kastar den i ett stort återvinningskärl på en tvärgata. Det känns nästan straffbart.

Gladskryt

Man kan inte med den allra bästa vilja i världen påstå att jag pratar italienska. Grammatiken är uppåt väggarna fel, jag har ingen koll alls på prepositionerna och kan bara prata i presens. Men jag klarar mig faktiskt! Jag kan tillräckligt många ord för att kunna föra något som liknar samtal, eller åtminstone enklare informationsutbyte, med dagisfröken, mammorna till de andra barnen, barnläkaren osv. Det funkar! Och det är så oerhört skönt! Min första mening behöver inte längre vara att jag inte pratar italienska. (Det märker de ju liksom ändå...) Och funkar det inte så tar jag till tyskan. Då brukar den andra be om ursäkt för att deras tyska inte är så bra!? DE ber om ursäkt? När det är JAG som inte kan det officiella språket!? Här råder definitivt annan inställning till språk och språkförbistringar än i Bayern...

Anpassa sig?

I går gick jag och Axel till dagis iförda regnjackor, regnbyxor (för Axel) och gummistövlar. Vi var såååå fel! Det ösregnade visserligen och flöt floder på gatan, så det kändes rätt logiskt. Men här är det annan klädkod som gäller. De vuxna har sina vanliga kläder på sig, även om det så råkar innebära tygskor, definitivt ingen regnjacka och med ett paraply som enda tillägg. Barnen har gummistövlar, regnjacka (i bästa fall) och ett litet puttinuttparaply. Inte ett enda par regnbyxor så långt ögat kunde nå. Till och med dagisfröken såg tydligen galonbyxor för första gången igår, för hon sa att hon inte visste vad det var eller hur de skulle sitta.
Naturligtvis har de vuxna plaskblöta fötter och barnen plaskblöta byxben. Men det ska tydligen vara så.

I morse halvtrotsade vi klädkoden och lät Axels regnbyxor stanna i väskan. När jag hämtade honom efteråt kände jag mig som en riktig Luganese och gick helt enkelt till dagis i stickad kofta och med paraply. I ösregn. Jag var HELT rätt! Eller nja, jag hade fortfarande gummiskor, så nästan rätt bara. Axel kom ut från dagiset iförd samma stass som de andra barnen. Dvs inga regnbyxor. Vi knallade hem under vårt paraply, vilket tar ungefär 3 minuter, och kom hem dygnsura. Såklart. "De är allt lite knasiga här..." konstaterade Axel. Ja, eller vi är idioter som struntar i att ta på oss ordentligt? Ska man anpassa sig och ta seden dit man kommer, tro...?

Nu förstår jag ialla fall varför min svärmor alltid envisats med att kalla min tunna vårjacka för "regnjacka"...

Skor

Clara är galen i skor. Sina egna och andras. Hon knycker alla hon får tag på, pekar och ropar så fort hon får syn på några hon tycker extra mycket om och när vi går på stan slänger hon sig runt i vagnen för att titta på skorna i hyllorna och vill haaaaaaaaaa!
Just nu trippar hon omkring i fyra skor. Sina egna (som tom börjar lukta av små bebisfötter vid det här laget) och utanpå dem har hon Axels gympaskor. En sådan fullständig lycka!

Underbara höstmorgon!

Jag vaknade alldeles för tidigt. Så tidigt så jag kunde ligga vaken och lyssna på Claras andetag brevid mig en bra stund. Så tidigt så att jag, i lugn och ro och utan ett knyst i huset, kunde göra mig i ordning på badrummet, klä mig, plocka fram frukost, koka en kopp kaffe och tända några ljus. Så härligt!!!

Ute regnade det och det kändes alldeles rätt och riktigt. Ibland när jag längtar hem till Göteborg så längtar jag just efter att gå genom stan en regning kväll när gatlampornas sken glittrar i regndropparna och spårvagnarna gnisslar i Brunnsparken. Här var det visserligen morgon och det saknades gnisslande spårvagnar. Men ändå, skön känsla på något sätt.

Vid halvåttatiden fick jag väcka Axel (i den här familjen använder vi i princip aldrig väckarklockor, men det får vi ju vänja oss vid nu när vi har en dagistid som ska passas) och sedan åt han och jag frukost tillsammans i lugn och ro medan Marco och Clara sov vidare.

Det här känns som en bra dag!

.