Håravfall

Glamoursvallet från graviditeten är nu ett minne blott. Det stora efter-graviditet-håravfallet har börjat. Det är hår ÖVERALLT! På mig, på barnen, i sängen, i bilen, på golvet... Ö V E R A L L T. När jag ser vilka mängder som lossnar när jag tvättar håret, borstar det, tar ut en snodd eller bara rör vid det är det förvånande att jag fortfarande har något kvar.
Efter graviditeten med Axel skrattade frisören åt mig lååång tid efter - inte minst när allt började växa ut igen - i utspridda testar! Så jag vet vad som väntar. Tyvärr.

Språkutveckling

Axels språkutveckling går just nu i rasande fart!
Tyskan har lossnat ordentligt och han kan föra hela små konversationer. Dessutom kommer han hem efter dagis och sjunger sånger på tyska och använder nya ord han lärt sig.
Svenskan och italienskan flyter ju helt utan problem och han är nu inne i "Varför-fasen". Varför är det vinter? Varför bor Franzi i det huset? Varför är blommorna borta? Varför heter jag Axel? osv, osv, osv. Alla svar han får kan naturligtvis bemötas med ännu ett "Varför...?". Både jag och Marco njuter av de här frågorna och att få förklara hur världen fungerar. Det är ju kul!
På tyska är det snarare "Was ist das?" som gäller. Jag trodde att "varför-fasen var ett utvecklingssteg, och inte ett språkligt sådant. Men det inser vi ju nu att det måste vara en kombination. På tyska saknar han orden och frågar efter dem, på svenska och italienska är ordförrådet tillräckligt stort för att kunna fråga efter sammanhanget. Hur coolt som helst!

Färdiggympat

Igår var sista gången på "efterförlossningsgympan". Mina magmuskler är slutna och sitter där de ska och bäckenbotten är intakt och funktionsduglig (vad man nu har den till i vardagslag?) Nu får jag alltså börja träna på riktigt igen. Klätterhallen väntar!

Här är Clara med sina gympakompisar. Vem som är Clara?!? Den söta, vackra och underbara så klart!

Gräsänkesäsongen är över!

Marco har äntligen kommit hem från sista långa jobbresan för säsongen. I år har han hunnit med bla Bolivia, Sardinien, Nordnorge och nu senast Mauritius. Och en mängd kortare resor i Italien och Schweiz. Det blir rätt många ensamma dagar (och mörka nätter) på ett år, men nu är han alltså hemma igen. Med röda rosor till mig och en hel liten flygplats till Axel.
I går lämnade vi Axel på svenska skolan och gick sedan promenad i Nymphenburgs slottspark, fikade i solen, läste tidningen och hade en skön dag helt enkelt. Härligt! För nu är jag trött på att vara gräsänka!

Första osteopatbesöket

Igår var Clara hos osteopaten för första gången. Själva behandlingen gick ut på att osteopaten höll händerna helt stilla under Claras bäcken, ryggrad och slutligen nacke och huvud. I början låg hon helt stilla och var nöjd och glad, men när han kom till nacke och huvud blev hon ledsen och grät förtvivlat. Länge, väldigt länge, satt vi där. Clara på rygg på en brits, osteopaten bakom henne med huvudet i sina kupade händer och jag framför henne - klappandes, pratandes och tröstandes. I hundra år. Eller åtminstone en kvart. Clara grät och grät, osteopaten satt tyst och stilla och jag mässade; "Såja, min älskling, såja..." Det var bara hemskt.

Osteopaten var en man i 60-årsåldern med svåra sociala problem. När vi ställde frågor om vad som egentligen försiggick och vad behandlingen gick ut på fick vi ett vresigt "Ska vi behandla eller prata?!" till svar. När Axel frågade varför Clara grät och ville trösta henne kom ett: "Han är svartsjuk!" Och när Axel slutligen tröttnade och gick ut i väntrummet fick vi veta att han störde hela mottagningen om han öppnade dörren. Och det när vi hade sista tiden på lördag eftermiddag, de andra två osteopaterna också hade barn som patienter och Clara dessutom var den som gråtit i en kvart. Och så skäller gubben på AXEL!?! Socialt inkompetent - men förhoppningsvis medicinskt desto bättre?

Han förklarade ialla fall, motvilligt, att det handlade om spänningar i nacken och att hon därför har svårt att vrida huvudet. Av den anledningen har hon alltså legat snett och bara vänt huvudet åt ena sidan och därmed fått ett deformerat huvud. (Jag kan inte riktigt sluta använda ordet "deformerat" för det låter så EXTREMT groteskt så det nästan är lite kul. Sååå deformerad är hon ju inte!) Genom behandlingen (hålla huvudet i kupade händer?) släpper de spänningarna sakteliga och då blir hon rädd och gråter.

Hrm... Nåja. Denna osteopat har ialla fall fått goda vitsord från människor jag har förtroende för, så vi får väl gå dit ett par gånger till och se vad som händer. Men faktum är att redan idag har Clara för första gången sovit med huvudet åt det andra hållet. Kanske funkar det verkligen?

Clara idag

Hur många gånger tror ni jag tiggt om ett skratt idag? Fjäskat med leksaker, grimaser och roliga ljud. Och det enda man får i respons är en gäspning!

Mat?

Det här kom på posten idag. Reklam från Hipp med en burk morotspuré och en burk äpplemos. Till Clara? Det måste ju vara fel. Hon är min lilla, alldeles nyfödda, bebis och kommer inte börja äta mat än på några ljusår. Jag vill inte stoppa i henne sådant på länge! Jättelänge!
När Axel fick börja med mat var det förresten med just de burkarna också. Troligen hade vi fått dem med posten också. Han avskydde det ialla fall och såg ut som om vi försökte ta livet av honom med den där äckliga morotspuré. Vi får väl se hur Clara reagerar. Om några ljusår alltså.

Deformerad liten unge

Nojjiga mamman gick upp till barnosteopaten idag och fick komma in direkt för en snabbtitt på barnet. Han konstaterade att Claras skallben och bröstkorg är deformerade. Det låter verkligen DRAMATISKT, men det verkar egentligen inte så farligt. Fontanellerna är ju inte slutna ännu och efter 4-5 behandlingar bör det ordna sig. Om man inte behandlar däremot kan det komma att påverka matsmältningen för att organen blir lite ihoptryckta och skallbenet skulle kunna knuffa på ögonglober etc. Tyska läkare är lite dramatiska. I Sverige hade det antagligen inte behandlats alls, skulle jag tro. Och alla är vi väl mer eller mindre deformerade? Ett öra som sitter högre än det andra, olika lutning på nyckelbenen eller olika stora fötter? Nåja.
Själv tycker jag nog att det som är mest deformerat på den här lilla tjejen är frisyren...

Bajs

Värsta bajsolyckorna är helt klart de som sker i Babybjörnen. Då när trycks bajset ut åt alla håll och kanter och barnet ser ut som en hel bajsexplosion. Vi hade just en sådan händelse. Nu går tvättmaskinen. Mer berättar jag inte.

Idag

I dag är det sagolikt vackert här! I morse var det -5 grader, frost på marken och snö uppe på bergen. En sådan dag känns det extra bra att Axel är på naturdagis. Fina presenter får man ju också när han kommer hem... Idag var skörden en fjäder, ett ekblad och några ekollon. Tjusigt.
Nu, mitt på dagen, är det +6 grader och vi ska gå ut och peta ner några lökar i marken. Tulpaner, påskliljor, krokus och scilla. Blir nog fint till våren.

Snett huvud!

Clara har snett huvud! Jag har anat det tidigare, men idag kände jag efter ordentligt och det är JÄTTESNETT! Hon är helt platt bak på höger sida och har en utbuktning bak på vänster sida. Jag blev livrädd och började med en gång fundera över hjärnans utveckling och veckning. Såg min lilla söta tjej med gigantiskt ballonghuvud framför mig. Ringde till barnläkaren (ja, jag erkänner, lite hysteriskt), men han var inte där idag. Googlade på "huvudet växer ojämnt" och vågade knappt läsa sökresultaten. Tog slutligen mod till mig och läste ett par artiklar om barn som alltid ligger med huvudet åt ena sidan och blir platta eller sneda. Kanske kan man använder en hjälm ett par månader och sedan är det normalt igen. Kanske kan det forma sig riktigt ändå. Kanske är de stela i nackmuskeln och behöver bara gå till en osteopat för att de ska börja vända huvudet åt båda hållen igen.
Ja, ja... Jg tror jag är nojjigare med Clara än vad jag var med Axel. Men i morgon ringer jag ialla fall barnläkaren igen.

Jul?

I går hade lokala mataffären fått sin julleverens. Det var chokladtomtar överallt! I oktober!?!?
Idag var vi på Ikea. Deras julskyltning hade tydligen stått där i ett par veckor och det fanns produkter som redan var slutsålda! I OKTOBER!?!?!?!?
Jag gjorde som alla andra tydligen gjort - föll för frestelsen. Jag shoppade allt som var rött. Eller grått. Eller hade hjärtan eller tomtar eller något glittrigt på. Samt tre paket färdig pepparkaksdeg. Så nu är vi redo. I oktober...

Ballerina

För tillfället får man sådana här dockor i Happy Meal på Mc Donalds. Igår fick Axel nummer två (ja, vi är dåliga föräldrar) och gick omkring med en i varje hand, pussade dem och sa; "Jag ÄKLAR dig, lilla Ballerina! Jag ÄKLAR dig!"
Är det sådana historier man ska spara till kommande flickvänner? Eller coola grabbgänget kanske? ;-)

Ved

Nu har vi fått levererat några kubikmeter ved för vintern. Naturligtvis levererades det när Marco inte var hemma och det stormade och regnade... Det var bara att klä på barnen, bädda ner Clara i vagnen och ställa den vindskyddat. Utrustad med skottkärra, handskar och en hjälpsam son gick det rätt fort ändå att få den på plats.

Stickningen

Mikaela frågade om stickningen. Så här är det:
Jag hade inte stickat sedan syslöjden på mellanstadiet och avskydde allt som hade med nål och tråd att göra. Men så blev jag ju beordrar VIIIILA i våras och höll på att dö av tristess. Det enda jag kunde komma på att ägna mig åt var sudoku, korsord och stickning. Så jag testade. Och det var faktiskt kul. Eller teraputiskt och lugnande kanske är rätt ord. Jag stickade ialla fall en liten grå klänning till Clara och fortsatte sedan av rena farten med ytterligare fyra klänningar i olika färger och storlekar.



Sedan hittade jag en site med mönster och bestämde mig för sticka den här kjolen till mig själv. Fast i enfärgat grått garn.



Som synes är den veckad nertill och tar därför ungefär trehundra år att sticka. Än så länge är den väl sisådär 20 cm bred. Saknas alltså en bit...

Gårdagen

När vi vaknade hade första snön kommit. "Det är VINTER idag!" ropade Axel glatt. Yes. Vinter. Det betyder vinterkläder. Det hade jag inte riktigt räknat med. Vi hade ju nästan 30 grader för en vecka sedan och då var det plaskpoolen i trädgården som var mest intressant. Men nu var det dags för fleece, vinterjackor, vinterbyxor, stövlar, mössor, vantar, overall, kängor osv....





Axel var på sitt dagis på förmiddagen och de hade naturligtvis lekt i snön och haft kul. Det var dagens första par dyngsura vantar.

Själv satte jag mig på ett litet café i Bad Tölz. Clara myste i vagnen så jag kunde i lugn och ro dricka varm choklad och äta små lyxpraliner, läsa inredningstidningar och sticka på min kjol. Lyx!!!





På eftermiddagen åkte vi till Lenggries och träffade Dani, Finn och Jonna. Där gick nästa par vantar. Undrar hur många man behöver om man inte äger ett torkskåp och barnet är på utomhusdagis? Kul hade de ialla fall, men i fortsättningen får jag nog ta med termos med varm choklad, extra mellanmål, extra vantar och regnskydd mot snöfallen. Det är verkligen vinter nu.

Vendela och Klara - Clara och Vendela

Min mormors mor hette Vendela. Det namnet var länge mitt absoluta favoritnamn och det hade jag gärna gett till min dotter. Nu blev det inte så. Dels för att "Vendi la" betyder "sälj henne" på italienska (vilket ju ett av våra familjespråk) och dels för att min bror gav sin dotter namnet Vendela för snart ett år sedan.
Mormors mor hade en syster som hette Clara. Eller kanske stavades det Klara? "Moster Klara" var hon iallafall för såväl min mormor som för resten av släkten, oavsett släktband.
Och nu heter alltså kusinerna Vendela och Clara. Tänk om systrarna Vendela och Klara vetat om det!

Skola igen

Idag var det dags för Svenska skolan igen. Nu är det inga som helst problem att lämna Axel där och han var jättenöjd efter också och undrade om han inte kunde stanna "HELA DAGEN!"?! Tja, tids nog...
De hade gjort färdigt sin lilla humla som ska hänga i fönstret och han var mäkta stolt. På rasten hade de spelat fotboll och därefter hade de hunnit med picknick och lite sång. Bra.

Själv fick jag en promenad i slottsparken med trevligt sällskap och en fika med blåbärscheesecake. Inte heller fy skam.

Sommaren är slut

I förrgår hade vi 27 grader!!! I oktober! Idag är det 14 grader, lite regn och sommaren är definitivt slut. Men det var en bra sommar. En av de bästa. Vi fick ju Clara!

Underbara odrägliga treåring

Det är tufft att vara tre år. Det är rätt tufft att vara treåringens mamma också.
I förrgår hade vi en sagolik dag - jag, Axel och Clara. Vi var i Bad Tölz i sju timmar och ägnade oss åt kanelbullepicknick, lekplatsen, kastade stenar i Isar, hade biologiprat om änder och svanar, hittade en outforskad bro, åt toast på "kondis", hittade en marknad osv. Sagolik, underbar dag med fantastiska, kärleksfulla Axel.

I går var det ett helvete. Axel var sjuk och vi var tvugna att hålla oss inne. Det var sparkar, slag, skrik och "Dumma mamma!" i ett. Jag höll på att bli fullständigt vansinnig. Och jag var ärligt talat inte en lugn, harmonisk och bra mamma hela dagen. Till slut hade jag lust att sätta fast båda barnen i varsin bilstol och bara köra runt, för jag orkade inte mer bråk.

Idag var det underbart igen. Jag fick lika många "Jag äklar dig!" idag som jag fick "Dumma mamma!" igår. Tricket verkar vara att sysselsätta honom hela tiden, helst inte vara hemma och ignorera alla provokationer. Men ändå. Det är jobbigt. Och underbart.

Clara idag

En liten manick

Nu har jag fått den här lilla manicken - en stegräknare. Tydligen ska man gå minst 10.000 steg om dagen för att vara sund och hälsosam. (Undrar vem som bestämt det?) Igår var första dagen och jag kom upp i 9753 steg. Intressant va? Efterssom vi bor på landet och har minst 5-10 km vart vi än ska är det ju rätt omöjligt att "gå istället för att ta bilen" eller "gå av bussen en hållplats tidigare" eller andra klämkäcka tips. Man måste alltså ta sig för något för att komma upp i antalet steg. "Vardagsgåendet" räcker inte. Men om jag promenerar sisådär 45 minuter om dagen lär jag nog hamna runt 10.000 steg. Nu har jag ju inte alltid möjlighet att ta en rask 45-miuterspromenad varje dag. Med Axel vore det projektet rätt omöjligt. Så istället för 10.000 steg/dag får jag sikta på 70.000 steg i veckan. Långpromenader när han är på dagis alltså.

Och jag lovar att inte redovisa mitt dagliga antal steg här...

Strålande idé

Axel var på cykeltur med Marco när han plötsligt kom på idéen att cykla utan att hålla i styret. Så som de stora barnen gör. De håller nämligen armarna i kors över bröstet istället. Det ville Axel också. Istället hamnade han på hakan i en stenmur. Aj, aj, aj... Det blev mycket blod, mycket tårar, ett plåster, lite choklad - och FJORTON timmars sömn innan han var i form igen.

Härlig förmiddag

Idag var det helt okej med naturdagis, tyckte Axel. Bra det, för mammahjärtat blöder när han gråter och säger att han inte vill gå dit.
Jag åkte hem med ett leende på läpparna, stoppade ner Clara i vagnen och gick ut i det vackra höstvädret. Jo, för nu är det faktiskt höst. Träden är huvudsakligen fortfarande gröna och det blommar fantastiskt i alla balkonglådor. Men det var bara 10 grader i morse och luften känns klar och kylig. Det fanns inte ett moln på himlen och efter en stund fick jag ta av den tjocka , varma tröjan. Vi tog en runda i byn, över ängarna och upp på en höjd där man har utsikt över de vackra bergen. Efter 40 minuters rask promenad gick jag hem och förberedde lunchen som nu står och puttrar på spisen.
Det var precis en sådan förmiddag jag behövde! Nu är jag laddad och redo för en eftermiddag med treårsmonstret.

Sponsrade av Maloja

Gymnastik och ögonfransar

På dagens "Rückbildungsgymnastik" tog vi en långpromenad med barnvagnarna och gjorde bäckenbottenövningar på ett par stationer på vägen. Det var 20 grader, blå himmel, sol och sagolikt vackert. Vi gick på grusvägar mellan ängarna. Uppför kullar och ner igen. Härligt! Måste komma ut och gå lite oftare.

Någon kommenterade Claras ögonfransar och jag har också tänkt på att de vuxit mycket och är långa. Men riktigt hur långa förstod jag inte förrän jag såg de andra bebisarnas ögonfransar. De hade bara några ljusa strån. Claras ögonfransar är långa, täta och mörka. De är redan längre än mina. Hennes ögon är fantastiska. Hela hon är så vacker, min lilla prinsessa. Så oerhört vacker!

Svenska skolan

Igår var det dags för svenska skolan igen. Efterssom det gick så bra sist, när Axel skickade iväg mig på promenad efter ett par minuter, hade jag räknat med att det skulle gå likadant den här gången. Det var 18 grader, sol och lite höst i luften och jag hade tänkt gå till Schloß Nymphenburg som ligger tre km bort. Där finns en stor slottspark och ett litet café på en innergård där jag tänkt ta fram min stickning och njuta av lugnet...




Tja, drömma kan man ju. Axel ville inte alls vara kvar ensam kvar den här gången så det blev skola för min del också. Igår skulle de pyssla en humla. Det låg liiite över kompetensområdet för treåringarna. Lärarna är jättegulliga, men de tycks inte riktigt ha koll på vad åldersgruppen klarar. Första gången vi var där började fröken med att säga att alla skulle presentera sig själva. "Vem vill börja?" Ni kan tänka er tystnaden hos en grupp med 12 treåringar som för första gången befinner sig i en skolsal. Och så säger fröken att de ska "presentera" sig. Vad är det? Hur gör man det?
Nästa övning var att måla. Fröken gav uppdraget att de skulle rita sitt finaste sommarminne... Hrm... Kankse andra treåringar kan det, men Axel målar och ritar ialla fall mest streck och krumelurer. "Minne" vet han nog inte vad det är och "sommar" är nog ganska abstrakt.
Men som sagt, fröknarna är gulliga ändå. Och huvudsaken är ju att han får prata svenska och leka med andra barn som också gör det.

Chokladglass!

Det var det första Axel yttrade när han vaknade. Han kommer alltid in till mig och Marco på natten och vaknar följdaktligen mellan oss varje morgon. Och i morse vaknade han väl mitt i någon dröm för han var vansinnig för att jag tydligen hade tagit hans chokladglass och ätit upp denna. "Annan chokladglass! Jag vill ha EN ANNAN chokladglass!" skrek han i ungefär tio minuter. Det tog ett tag att få humört på plats igen. Milt sagt.

Promenad

Ja, idag fick jag faktiskt tummen ur och tog en halvtimmas rask promenad. Första steget... Imorgon blir det lite längre.

H

Axel stod inne i duschen och ritade på den immiga dörren. "Titta mamma, ett H!" utbrister han plötsligt och pekat på ett tjusigt H. Första egenskrivna bokstaven!

U4 och diarré

Idag hade Clara sin U4 (Undersökning nr 4 hos barnläkaren). Hon väger nu 4860 gram och är 57 cm lång. Ligger naturligtvis under normalkurvan, men följer sin egen utveckling utmärkt.

Axel har varit vaken många gånger under natten och haft diarré och feber. På förmiddagen kurerades han med med paracetamol, salta pinnar, vatten med druvsocker och choklad. Efter den kuren ville han absolut ut och cykla på nya cykeln. Efter den bedrifen var han helt slut igen och somnade sittandes i soffan framför en film. Lilla plutten. Nu ska han mutas med kyckling och pommes innan det blir sovdags.

Axel cyklar!

http://www.youtube.com/user/zapalott#play/all/uploads-all/0/6XFDBqL8Ea8

Nu kan han! Han provade för första gången att cykla "på riktigt" härom dagen och idag var andra försöket. Två vingliga rundor där vi fick hålla i, men sedan kunde han själv. Häftigt att det går så fort att lära sig cykla!

Choklad

Mitt underliga och alltför höga blodtryck bekymrar mig lite, så jag surfade om det på nätet och hittade tips om vilken mat som sänker blodtrycket. Bla hittade jag det här:

"Det är faktiskt vetenskapligt bevisat att en bit choklad om dagen kan sänka blodtrycket. Det visar en tysk studie som nyligen publicerades i den amerikanska tidskriften Journal of the Amrican Mecical Association.
Av 44 personer mellan 56-73 år som alla hade förstadium till högt blodtryck eller mild hypertoni åt hälften 6,3 gram mörk 85-procentig choklad och hälften lika mycket vit choklad i 18 veckor. Alla som åt mörk choklad sänkte blodtrycket, men hos de som åt vit choklad var blodtrycket oförändrat. Den mörka chokladen gav inte viktuppgång, höjda blodvärden eller förhöjt blodsocker. Enligt forskarna är det troligtvis de flavonoler som finns i kakao som ger den goda effekten."

Synd att det inte var mjölkchoklad, för jag är inte vidare förtjust i mörk choklad. Men för hääälsans skull kan jag ju offra mig och ta en bit ibland.

Fittus igen

Fittus, Axels kompis med det hemska namnet, är en rätt söt kille med bruna ögon och ljust hår. Men han har en del emot sig. Namnet. Och föräldrarnas klädsmak. Idag hade Fittus på sig hängslebyxor i brunt skinn. Hrm. Nej, det var inte vackert, men det kanske är coolt här i Bayern? Om igen; Må han aldrig flytta till Sverige.

Träning

Nu är det faktiskt dags att komma igång igen. Innan jag blev gravid med Axel vägde jag 58-60 kg. Efter Axel hamnade jag på 62. Just nu väger jag 65. Dags att göra något åt det. Och idag har jag börjat. Här går man på "Rückbildungsgymnastik" dvs "tillbakabildande gymnastik" efter graviditeten och idag var första gången. Inte känndes det särskilt jobbigt, utom ett par övningar som kändes i höfterna. Men det trappas nog upp så sakteliga och tydligen är det viktigt med lugn start.
Det var första steget.

Andra steget blir att fatta det svåra beslutet om att avstå onödigt socker. Godis, kakor och läsk stryks härmed ur min kostcirkel. Nu. Utan att göra undantag för det som är kvar av kalastårtorna. Tror jag.

Tredje steget är att köpa träningskort. Men efterssom jag ska klara av min rückbildungsgymnastik först bör jag väl avvakta. Eller eventuellt börja på pilates som tydlligen är bra för bäckenbotten. Nåja, jag kan ju informera mig om vilket gym jag ska välja och vad det kostar ialla fall.

Första delmålet är 62 kg. Andra delmålet är 60 kg. Sedan får vi se. Kanske räcker det så, kanske ska jag ner till 58 igen. Har ni några bra förslag på belöning när jag når mina mål? För belönas måååste man ju!

Förutom att det blir snyggare med några kilon färre och att det ska blir skönt att känna sig stark i kroppen igen, så när jag en förhoppning om att det kanske hjälper mitt blodtryck på plats igen. Och med den tanken beslutar jag mig härmed även att avstå kaffe framöver. Eller, koffeinfritt kan jag ju få dricka. Men inget annat.

Så. Beslut fattat. Nu får ni peppa mig så jag kommer ut på promenader och rör ordentligt på mig.

Kalas!

Igår hade vi kalas för Axel. Jag tror vi var 24 personer, stora och små. Jag hade bakat kanelbullar, äpplekaka, kladdkaka, två olika tårtor och fixat fiskdamm. Det var allt. Ändå är det nästan jobbigare att fixa treårskalas än att göra event för många tusen människor och många miljoner kronor... Fast trevligare så klart!

Skolstart

Idag har Axel börjat Svenska Skolan. Efterssom det fortfarande snyftas mer eller mindre när vi lämnar honom på hans naturlekis hade jag befarat att det skulle vara samma sak här och att jag skulle få stanna kvar hela tiden den här första gången. Nope. Han var laddad för skola. Innan vi ens gått in i byggnaden hade han packat upp sin matsäck och ätit upp i stort sett allt. Hungrig helt enkelt. När vi väl kommit in klassrummet och han valt en plats (jag insåg försent att det nog var pedagogiskt helt fel att uppmuntra sitt barn att sitta längst bak i klassrummet...) tog det inte mer än fem minuter innan han sa; "Nu kan du gå mamma. Vi ses sedan. Jag älskar dig. Hej, hej."
Ehhhh.... Jaha. Bara sådär.
Efteråt berättade fröknarna att allt gått bara bra och att "han är väldigt social kompetent och lydig". LYDIG?!?!?!? Det har ALDRIG någon sagt eller ens tänkt om min son tidigare. Garanterat. Men det var ju bra att han var det där. Socialt kompetent vet jag ju att han är, men på sitt naturlekis är han alltid tillbakadragen. Nu blir det ju rätt tydligt att det är som vi misstänkt, han känner sig inte bekväm med tyskan, men när alla pratar svenska är det lätt och roligt. Inte så konstigt. Men snaaaart lossnar nog tyskan också.
Idag hade de ritat, gått till lekplatsen, sjungit sånger och Axel hade spelat på sitt munspel som han tagit med sig. Så HURRA idag för bra skolstart!

Dröm

Axel, någon gång mitt i natten: "Nej! Jag vill ha en HEL smörgås! Den är sönder! En HEEEEEEL smörgås!"
Det kommer nog snackas en del här på nätterna framöver. Tydligen gjorde hans far det också när han var liten.

Premiär

Clara har premiärduschat! Hon satt på Marcos arm och tittade storögt och njöt av värmen och vattnet. Sedan blev hon så trött så hon somnade som en stock innan vi fått på blöjan. Sötnos!

Treåring!

Igår fyllde Axel tre år! Tre hela år sedan jag låg där och pussade honom i pannan för det kändes som den enda beröring som var tillräckligt mjuk. Och nu - en härlig, vild, glad liten kille, full av kärlek och rackartyg. Underbara, underbara Axel!

När han vaknade på morgonen gick vi ner i vardagsrummet där det hängde ballonger i taket och bordet var fullt med paket; en cykel ("Med pedaler!"), en sparkstötting, lego, sängkläder med Pippi, ett nytt munspel för det gamla har försvunnit och massor av böcker och filmer på både italienska och svenska.
Idag fick han med sig en kladdkaka och tre ljus till naturlekis och på söndag blir det barnkalas. Det är rätt bra att fylla tre år, tror jag.

Blodtryck

Nästan fyra månader av graviditeten kretsade kring mitt blodtryck. Kontroller varje vecka, sjukhusvistelse och ett tidigt akutsnitt om man ska sammanfatta det kort. Efter förlossningen skulle det vara över. Och tre dagar senare var mitt tryck mycket riktigt perfekt. Även på efterkontrollen sex veckor senare var det strålande.
Tills nu. I förrgår kände jag att det inte var alls bra. Idag, när jag kom hem till min blodtrycksmätare igen, visade mätningen på 150/120. 150 i övertryck är högt men inte värre än under graviditeten, men 120 i undertryck är ju alldeles tokhögt. VARFÖR?!?!?!

Jag är så vansinnigt trött på det här!!! :-(

Resa eller inte resa?

Jag och Clara ska pa tjejhelg i Oslo om nagra veckor. Men jag tvekar. Är det verkligen klokt att resa med en tremanaders bebis i svininfluensatiderß Bör jag verkligen utsätta henne för flygplatserna och flygplanen, eller är det bättre att avsta?
Jag vill väldigt gärna träffa mina allra finaste vänner som jag ser alltför sällan, men är det värt risken?
A ena sidan är risken kanske inte sa stor. Fast den är ju större om jag reser än om jag stannar hemma. Men vi kanske blir sjuka ända. Eller kanske inte om vi hinner vaccinera oss först. Men smittan sprids tydligen langsammare än väntat och ytterst fa dör. Men nagra gör det. Och tydligen är 25% av dem helt utan bakomliggande sjukdomar. Kanske är jag urfanig som ens överväger att avsta? Men om det finns den allra minsta risk att Clara blir allvarligt sjuk för att jag reser är det ju inte värt det.
Arghghghgh! Vad ska jag göra? Vad hade ni gjort?

Ibland funkar det

Ibland funkar det. Ibland är det perfekt. Och ibland är det bara jobbigt. Att gå ut och äta med barn, menar jag. Ikväll var det en av de jobbiga gångerna. När förrätten (ett gigantiskt fat med musslor) kom in grät Clara förtvivlat så det var bara att hissa upp tröjan och plocka fram lösningen på all världens problem. Men inte ens det var riktigt bra. Clara grät så hon var helt röd och svettades. Jag sa „Såja…“ ungefär fyrahundra gånger och svettades också. Marco kämpade med en övertrött Axel som inte ville äta, tyckte maten var för varm, inte ville sitta på stolen, stoppade händerna i vattenglaset, behövde kissa tre gånger och helst ville „gå uuuuut!“
Men till slut åt Clara och somnade sedan i BabyBjörnen och Axels mat svalnade och han åt så magen stod åt alla håll. Musslorna var underbara och följdes av ett berg av fritto scampi e verdure och till det serverades husets vita vin. Och så är det plötsligt värt det ändå.

Vi tog ett snack

Vi tog ett snack, jag och Clara. Jag försökte förklara att pappa också är bra. Det gick inte hem. „Han är snäll, rolig och bra på att leka!“ försökte jag. No. “Han kommer ge dig choklad och busa med dig!” No. Inte förrän jag poängterade att mamma visserligen har maten, men det är pappa som har pengarna, tycktes hon inse det viktiga i att hålla sig väl med och inte skrika så på honom. Jag antar att hon tänkte på skor, kläder och handväskor. Eller på hårspännen, dockor och glittriga grejer. Det funkade ialla fall. Materialistunge!

Drömmar

Härom natten vaknade Axel av en mardröm. Förtvivlat berättade han att morfar bråkat med en sjörövare och att han blivit rädd. Nästa morgon kom han ihåg drömmen och pratade om den igen. Det var bara en dröm, försökte jag förklara. Det var inte på riktigt. „Bara en dröm…“ upprepade han och fyllde hoppfullt på med „NU är på riktigt?!“

Sent igår kväll gick Marco in för att hämta något i Axels sovrum. Axel står då framför en byrå och letade febrilt i lådorna. „Hittar inte mamma, pappa, Clara…“ mumlar han. Även det kom han ihåg i morse och berättade att han också letat efter oss under skrivbordet och bakom sängen. Lilla plutten. Undra om han blir en sömngångare?

Clara

Imorgon fyller Clara två månader. Hur fort gick det!?!? Det känns som att tiden rusat förbi och jag har missat hennes barndom.
Första månaden sov hon konstant och öppnade knappt ögonen för att äta. Andra månaden började hon vara vaken allt mer och nu, när vi närmar oss tredje månaden, har hon börjat sova nästan hela nätterna (med matpaus förstås) och vara vaken stora delar av dagen. Hon börjar bli en stor flicka!
Nu är hon extremt närhetstörstande och vill absolut ha kroppskontakt dygnet runt. Hon protesterar högljutt om vi lägger henne ensam någonstans, så vi bär henne på armen, sitter med henne mot bröstet, bär i BabyBjörnen och sover med henne på armen. Nära, nära, nära.

Två

Två är ju inget hissnande högt tal. Inte ens när det handlar om antalet barn. Ändå måste jag räkna in mina två flera gånger varje dygn. Framför allt på natten. Varje gång jag vaknar till räknar jag: En, två… En i sängen mellan mig och Marco och en i spjälsängen brevid. En, två som andas. Bra. Nästa uppvak likadant; En, två i sängarna. En, två som sover. En, två som andas. Bra.

Mina!

Orättvist!

MARCO ger Axel chokladcroissant till frukost. JAG säger att han får borsta tänderna. MARCO säger att det kan de göra sedan, nu ska de till stranden. JAG får ta Axel till tandläkaren.
Va sjutton! Jag vill inte alltid vara den som kommer med trista nyheter!!!

Lycklig Clara

Nära mamma. Napp från Axel. Bada. Krama pappa. Äta mat. Somna i BabyBjörn. Första leendet! Andra leendet! Tredje leendet!