Jul

Jorå, vi har firat jul vi också. Med tomte, paket, gran, julmat, lusekatter, pepparkakshus och allt annat som hör till. Höjdpunkten var naturligtvis jultomten. Axel och Clara stod länge vid glasdörren ut till trädgården och spanade, för Axel hade minsann sett jultomten ute på gatan. Sa han. Troligen var det grannens tomte, för vår hade ännu inte lämnat bygnaden... När han väl kom var både Axel och Clara alldeles storögda och allvarliga. Axel viskade till mig: "Mamma, jag tror tomten har likadana skor som pappa!". Hrm, ja. Minsann... Clara sa högtidligt "Tack, tack!" varje gång hon fick ett paket och svarade tomten att hon heter "Jajja" när han frågade. Söta, underbara, fantastiska små ungar vi har!

Axels favoritjulklapp var den hett efterlängtade jättedinosaurien. Clara blev överlycklig för sin dockvagn och har kört omkring med den sedan dess.
Sämsta julklappen (i mina ögon) var den STORA dockan som graåter när man tar ur nappen. Det var svärföräldrarna som köpt den. HUR tänkte de då? Att vi nog vill ha lite mer skrik och gråt här i huset? Att Camilla säkert inte får en hjärtattack när det plötsligt ligger en bebisstor figur UNDER dubbelsängen och gråter förtvivlat? Aha... Nappfan sitter dessutom precis så hårt fast så att barnen lyckas dra ur den - men inte sätta tillbaka den igen. Gissa om den dockan kommer försvinna/bli av med sina batterier/få nappen fastlimmad...

Nåja, annars var det bra. :-)

Sagt av Axel

Sagt av Axel:

Jag ska gifta mig med Clara och Oscar. Clara ska vara mamma, Oscar ska vara pappa och jag ska vara farfar...

Oscar är här!

För precis 14 dagar sedan föddes vår Oscar!

På morgonen den sjätte december lämnade jag och Marco barnen hemma med svärmor och åkte in till sjukhuset. Dagen innan hade vi fått veta att operationen flyttats fram några timmar och planerades till kl 14.00. Det var fem evighetslånga timmar vi fick väääänta innan det var dags och jag rullades iväg. Ryggmärgsbedövningen gick bra den här gången (de andra två gångerna har de fått lägga den två gånger för det är tydligen ont om plats mellan mina ryggkotor). Väl på plats på operationsbordet fick jag häftigt blodtrycksfall (som jag upplevde även förra gången så jag visste vad det var) och kände att jag höll på att svimma. Omkring mig var naturligtvis en massa grönklädda människor, men ingen tycktes reagera när jag upprepade om och om igen, högre och högre, på både italienska och tyska, att jag inte mådde bra. Jag såg bara ryggar vända från mig och kände mig ett ögonblick som någon i film som låg och dog på operationsbordet utan att någon brydde sig. Senare visade det sig att de visst hade reagerat direkt och gett mig något (vad det nu var) för att jag snabbt skulle få upp blodtrycket. Det förstod jag aldrig, antagligen för att de pratat italienska med varandra. Otäcka ögonblick var det ialla fall.

En stund senare fick Marco komma in och sitta brevid mig och operationen påbörjades. Allt gick som det skulle och efter en stund hörde vi ett skrik och Oscar lyftes upp över skynket så vi fick se honom. Han undersöktes direkt och fick tummen upp. Trots det slutade han inte skrika utan fortsatte utan upphåll tills barnläkaren tillkallades. Hennes första misstanke var att Oscar hade ett hjärtfel, så de tog med sig honom upp till neonatal och undersökte närmare. Lyckligtvis visade han sig istället ha problem med syresättningen. Han hade helt enkelt skrikit för att kunna fylla lungorna med luft. Oscar fick stanna på neonatal och ligga i kuvös med sondmatning en vecka. Både för problemet med syresättningen och pga gulsot.

Själv fick jag högt blodtryck vid operationen och med min historia med preeklampsi var det naturligtvis allvarligt. Efter fyra dygn av täta kontroller och olika blodtryckspreparat fungerade äntligen den fjärde medicinen och trycket gick ner och stannade på 140/90. Jag medicinerar fortfarande och vet ännu inte om jag kommer få fortsätta med det eller ej.

Efterssom jag var sängliggande och Oscar låg i kuvösen såg jag honom bara en gång de första fyra dagarna. Därefter fick jag åka upp och hälsa på honom när mitt blodtryck tillät. Efter precis en vecka fick jag, efter mycket om och men, äntligen åka hem och dessutom ta med Oscar från neonatal.


Sedan vi kom hem har vi fått väcka Oscar med jämna mellanrum dygnet runt och mata honom med en mjölkspruta, för han har inte orkat äta själv. Nu har han äntligen börjat gå upp i vikt, men har ännu inte nått upp till sin födelsevikt. Men vi är på rätt väg.

Axel och Clara är helt förälskade i sin lillebror. Han får hundratals pussar varje dag och de vill klappa, krama och hålla honom hela tiden. fantastiska syskon, helt enkelt. Clara, som tidigare vaknat och ropat "Mamma!" på nätterna, ropar nu istället "Bäbi!" när hon vaknar. Axel viskar hemlisar till Oscar och lovar honom att de ska leka sjörövare tillsammans när han blir lite större.

Tja, där är vi nu. Vi mår rätt bra. Allt är som det ska. Vi är i form. Nu ska bara matningen lösa sig på något sätt så jag slipper pumpa mjölk och mata med spruta. Men sedan är vi på topp!

Oscar har förresten redan gjort sin första utlandsresa. Vi tog en trebarnstur till Como igår. Oscar i bärsjal, Clara i vagn och Axel i handen. Det funkade. Vi fixar tre barn! :-) Och jo, viktigt, viktigt: Jag har redan fått på mig mina gamla jeans! Hurra för det!

Iiiiiiiiii....!

Igar fick jag veta att det blir kejsarsnitt redan pa mandag. Iiiiiiii! Sa snart! Det fanns lediga operationstider 6:e eller 17:e december och läkaren hade en magkänsla som sa att vi inte skulle vänta till 17:e om jag inte vill riskera ett akutsnitt igen. Jag tycker viserligen att det är bra att lillebror slipper fylla ar dagarna precis före julafton, men a andra sidan är "beräknat förlossningsdatum" fortfarande lite oklart. Tyska läkarna menar att det är 4 januari och de schweiziska läkarna att det är 27 december. Ska man ga efter tyskarna blir det ju alltsa snitt nästan en manaad för tidigt. Inte sa bra egentligen, men jag protesterade inte mot det föreslagna datumet sa nu är det sa. Fem dagar kvar! Oj!