Matstart

Clara har fått smaka mat för första gången. Efter att ha ammat dygnet runt i några veckors tid är det bara att inse att tjejen behöver lite mer mat. Hon är ju faktiskt ett halvår om två veckor så det är ju inte så konstigt. Fast jag vill att hon ska vara min LILLA flicka, så det sitter rätt långt in att ge henne fast föda. Eller fast och fast förresten - palsternackpuré är väl inte direkt fast föda. Men ändå.

Clara tyckte förresten det var rätt äckligt och gjorde sitt bästa för att få ut det ur munnen omedelbart. Bra. Det innebär ju att hon fortfarande behöver mig och och inte är helt självständig och vuxen. ;-)


Äckligt, var ordet.

Nya skidor!

Axel är nu stolt innehavare av ett par nya röda Völkl!

Jul i Wiesbaden

I år blev det julfirande hos Marcos föräldrar i Wiesbaden. Vi, svärföräldrarna och svägerskan med familj. Tja, vad ska man säga... Det blir liksom ingen riktig jul utan skinka och julmust. Och de egna föräldrarna. Och Kalle Anka. Men det kan bli rätt bra ändå.
Vi är ju en internationell familj med inslag av Sverige, Tyskland, Italien, Belgien, Indien och Luxemburg så jularna blir rätt... blandade. Både språkligt och matigt. Det finns inget språk som vi alla har gemensamt så det mixas friskt mellan sisådär fem språk. Maten varierar mellan gåslever och champagne ena dagen och sill och snaps andra dagen.

Den här gången hann vi med Weihnachtsmarkt inne i Wiesbaden. Tyskarna ÄR verkligen bra på sådant. Axel åkte karuseller tills han höll på att storkna, jag fick en varm choklad och det fanns tom rätt snygga saker att shoppa i de små julstugorna. Och hela stan var smyckad med stjärnor, julgranar och vacker belysning.

Axel och kusinen Alex (ja, så stor var fantasin hos svågern och svägerskan när de fick barn ett år efter oss...) tyckte att tomten var jättespännande och fick naturligtvis mängder med paket. Axel var mest nöjd med sin hett önskade trumpet och på delad andraplats kom poliströjan och den stora brandbilen. Själv är jag mäkta nöjd med min De Longhi Nespressomaskin. Jag har testat den för första gången idag och det blev utmärkt. Nu ska jag prova mig genom sortimentet av olika kaffesorter så jag hittar den jag tycker mest om.

Axels axel och Claras ....?

Ja, men det är ju självklart. Om Axel har en kroppsdel som heter "axel" måste ju mostsvarande kroppsdel på Clara heta... "clara"? Det tycker ialla fall Axel och blir jättearg när vi försöker förklara att det heter axel även på Clara.
Det är mycket språkfunderingar just nu. Bla frågan om att vara klara (som i färdiga). "Neeeeeej, JAG är Axel, där är Clara!" :-)

Han har börjat skapa nya ord på de olika språken utifrån vad han kan på de andra. Dorabella i Trolltider måste ju tex heta "Dorafina" på svenska och hans lilla vägarbetsfigur är en "jobber".

Han testar de olika språken med oss och tycker det är vansinnigt roligt när Marco försöker prata svenska och vill gärna att jag leker med honom på tyska.
Kul att följa den här utvecklingen.

Skadeglädje

En god vän, Andrea, har hånat mig hela hösten för att vi valt att vaccinera oss mot svininfluensan. Här i Tyskland är det inte så många som gjort det och det anses allmänt inte vara så farligt.
Idag fick jag sms om att hon fått svininfluensan. Behöver jag säga att jag, elaka människa, skrattade högt och nu bombarderar henne med sms i stil med "Äh, det är inte så farligt. Går över på 3-4 veckor. Om ni inte dör av det, alltså. Vi ses i februari! Trevlig jul!" :-D
Hon svarar med diverse svordommar och försöker FORTFARANDE rättfärdiga valet att avstå vaccin. :-) Det här ska hon få höra lääääänge! Moahahhaha!

PS. Jo, jag har medlidande. Också. Fast inte så mycket. *skrattar fortfarande*

Dilemma

Jag har fått gråa hår. Inte många, kanske ett 20-tal. De kom efter första graviditeten och tycks inte ha blivit fler sedan dess. Oche syns bara när jag har hästsvans för de sitter på ena sidan. I vanliga fall plockar jag bort dem, men nu tvekar jag. Jag har tappat sådana enorma mängder hår de senaste månaderna, så jag borde väl vara rädd om vartenda strå. Även de grå...?

"Var rädd om dig!" eller "Ha det så roligt!"?

Vad säger ni till era nära och kära när ni skiljs åt för kortare eller längre tid?
Mina föräldrar säger alltid "Var rädd om dig!" vilket känns olycksbringande på något sätt. Själv säger jag "Ha det så roligt!". Jag TÄNKER "Var rädd om dig!", men jag säger det ytterst sällan. "Kör försiktigt!" eller "Hör av dig när du kommer ner (från berget)!" händer dock att jag säger till Marco. Det är ju lika illa egentligen. Signalerar FARA och dämpar glädjen helt enkelt.
Vad säger ni?

Sverigeresa bokad

Nu har jag bokat Sverigeresa för mig och barnen. Marco stannar hemma och jobbar. Borås i januari står inte riktigt på hans önskelista när det gäller resmål. Det kan jag nästan förstå.
18-25 januari kommer vi. Vem vill träffa oss då?

Förlossningsförberedelse...

Jag har haft ont i mina händer och handleder i ungefär en månads tid. Och efterssom vi har ärftlig artros i släkten och efterssom tyskarna dessutom går till läkare om de så bara får ett myggbett - och möjligen även efterssom jag är något hypokondrisk var jag hos ortopeden idag. Jodå, mina leder, senor, ligament (eller vad det nu kan tänkas heta på svenska) är inflammerade. Anledningen? Jo, kroppen förbereder sig för förlossning genom att luckra upp sig. Ni vet, foglossning och sådant. Det är ju bara det att det är HÄNDERNA som håller på att förbereda sig - och det sisådär ett halvår försent...
Läkaren uttryckte det så vackert; "Det finns både positiva och negativa effekter av hormoner." Nähä?
Nåja, det blir paus från klättringen ett tag och lite försiktigare rörelser överlag så blir det snart bättre.

Osteopat igen

Idag var jag med Clara hos osteopaten igen. Hon är verkligen som en modern häxa. Hon "känner" och "upplever" saker hos Clara och det hela verkar lite flummigt.
Idag nämnde jag att amningen fortfarande gör ont ibland. Hon kände då i gommen och hittade en benknota som bildat en "tröskel" vilket gör att Clara inte kan dricka ordentligt. "Den måste bort." sa hon och började behandla genom att hålla ett pekfinger i munnen på Clara en stund. Sedan övergick hon till att hålla om Claras huvud medan jag ammade henne. "Nu släpper spänningen." sa hon plötsligt. "Nu kan det hända att hon börjar gråta lite." Clara, som annars är utsträckt och ganska spänd i kroppen, kröp ihop till en liten boll och snyftade i min famn i fem minuter eller så. "Det är minnen från förlossningen som kommer ut." förklarade hon. Ehh... Jaha.....
Hon sa att nu har vi klarat av ett stort steg och Clara såg redan mycket mer avslappnad ut och blicken var mycket lugnare. Efteråt sov Clara i flera timmar och sedan dess har hon faktiskt varit betydligt mjukare och mer avslappnad i kroppen.
Tja, modern häxa som sagt.

Magsjuka

Axel väckte oss vid 6-tiden genom att kräkas i dubbelsängen. Upp och byta sängkläder. En gång. Två gånger. Tre gånger... Han har fortsatt hela dagen och får inte ens behålla vatten. Lilla stackaren. Nu har han precis slocknat i soffan. Hoppas han får sova några timmar.

Luciafirande

Som utlandssvensk (eller skyller jag kanske bara ifrån mig?) blir Luciafirande plötsligt jätteviktigt. Och emotionellt. Vi började dagen med lussekatter och pepparkakor i soffan medan vi tittade på Trolltider. Hade vi haft lite snabbare internet hade vi tittat på SVT´s luciafirande, men det funkar tyvärr inte här.
Axel ringde till mormor & morfar och sjöng Blinka lilla stjärna, som är enda sången han kan från början till slut. Mormor blev så rörd att hon fick överlåta pratandet till morfar efter en stund. Barnbarn ska vara nära på Lucia var budskapet - och jag fick naturligtvis dåligt samvete.
Även gamlamormor blev uppvaktad med Axels vackra sång. (Och jodå, hon spädde på det dåliga samvetet för att jag bor så långt bort.)

Efter lunch åkte vi iväg för att fira Lucia med Svenska skolan. Axel hade övat på sångerna och längtat efter sin stjärngosseutstyrsel i flera veckor. Han var minsta, och naturligtvis sötaste, stjärngossen och när han kom in med resten av luciatåget fick jag tårar i ögonen. Jag är blödig, jag vet. Jag snyftar när barbapappa och barbamamma får barn. Under graviditeterna grät jag när jag såg fågelungar och till tvättmedelsreklam för de blev så lyckliga när tvätten blev så vit. Så vem kan begära att jag inte ska snyfta när min son går sitt livs fösta luciatåg? Och sista också kanske, för i Lugano finns det inte så många svenskar att göra sådant med.
Nåja. Efter att ha övat Blinka lilla stjärna i flera veckors tid valde Axel att stå helt tyst, längst fram i mitten, med ena handen i munnen och bara se sig omkring. Inte en ton tog han. Efter ett par sånger tröttnade han och kom och satte sig hos oss och åt skumtomtar. Uttåget var han med på igen och jag fick filmat lite, mellan snyftningarna.
Efter dans kring granen och besök av jultomten var det slut och vi åkte hem igen. Axel var nöjd, jag var rörd, Marco var uttråkad och Clara var övertrött. Så hade vi det.

Lucia

Jag må vara en aning partisk, men finare stjärngosse och lucia än så här har jag aldrig sett.

Fotoboken färdig

Så var årets fotobok färdig. 42 sidor julklapp till Axels och Claras fan club, dvs mormor & morfar, farmor & farfar, gamlamormor och gamlafarfar. Är det någon som alldeles väldigt gärna vill se den på nätet får ni hojta så får ni adress och kod.

Osteopatbesök nr 2

Första osteopaten som vi tog med Clara till var ju helt vrickad. Nu har vi hittat en annan som Clara var hos igår. Denna var helt strålande på alla sätt! Hon var trevlig, mjuk, kompetent, fin mot Clara och... tja, oerhört empatisk helt enkelt.
Hon förklarade bla annat att Clara är ett "typiskt kejsarsnittsbarn "och det är det som påverkat hennes rörelsemönster och gjort så att det uppstår spänningar i kroppen och hon har blivit sned. I flera andra länder behandlar man tydligen alla kejsarsnittsbarn direkt efter födseln för att förhindra detta. Men inte här. Och definitivt inte i Sverige (skattepengar, skattepengar...). För att komma till rätta med det har vi fått tips på hur vi ska bära, lyfta, lägga, hålla osv samt att vi ska komma till ett antal behandlingar framöver. Känns så otroligt bra!

Förutom de rent medicinska observationerna och undersökningen berättade hon att Clara är extremt motoriskt utvecklad. "Aussergewöhlich!" Flera gånger påpekade hon det, skakade på huvudet och sa att här kommer vi få fullt upp. Det har vi ju hört ända sedan jag var gravid med henne och vi skulle göra ctg och ultraljud vareviga vecka. Samt av barnläkaren vid ett flertal besök. Och nu alltså.
Tja, om man känner storebror är det kanske inte direkt förvånande. Det lär alltså bli livat här framöver. Bra så. :-)

Svenskt julbord

Idag har vi haft familjen Duffy (Petra, Matt, Kate och Jack) här och ätit årets troligen enda svenska julmat. Eller försök till, ialla fall. Tack vare Ikeas Schwedenladen fanns det sill, lax, janssons frestelse, köttbullar, prinskorv, pepparkakor, glögg och lite annat smått och gott. Deras "Svenska julskinka" var slutsåld så Marco lovade att fixa julskinka på något sätt. Kött är inte hans expertområde. Inte heller svensk julmat. Alltså kom han hem med RÖKT skinka i skivor. Hmm, tja. Den var kanske inte så julig. Men vad gör man inte av ren desperation...
NÄSTA år blir det definitivt julfirande i Sverige.

Julmarknad och St Nikolaus

Igår var vi på julmarknad i Bad Tölz. Bayern är bra på sånt. Glühwein, bratwurst, karuseller, ompaompa - och St Nikolaus som delade ut äpplen till alla barn. Axel blev jätteglad över sitt äpple. Lite förvånande kanske... Ännu gladare var han ialla fall för karusellåkandet. Själv drack jag en himmelskt god varm choklad som tillagades av en dam som är pralinör och bla ger kurser i hur man gör sina egna praliner. Vore kanske något att önska sig i julklapp.

Idag är det andra advent och även 6:e december, vilket innebär att här firas St Nikolaus. Han (dvs rara granntanten) hade lämnat en hel liten säck med choklad, gummibärchen och klementiner ute på trappan). Gulligt gjort!

Mutor

Paketen i adventskalendern innehåller i år små lappar med texter som "Titta under soffan" eller "Leta vid dörren". Axel har tyckt att bokstäver och läsande har varit intressant redan innan, men nu inser han fulla vidden av nyttan! ;-)
Kakorna då? Jo, i det här huset får man kakor om man räknar till 10. Paket, fönster, figurer i ett spel osv. Räknar man rätt får man kaka. :-)

Nattliga funderingar

Klockan är halv fem på morgonen och jag kan inte sova. Jag har varit vaken sedan kl 3 och ligger och funderar, eller snarare grubblar och möjligen oroar mig, över hur det ska bli i Lugano.
För det mesta känns det helt rätt att flytta. Men ibland får jag fullständig panik av blotta tanken. Det som skrämmer mig mest är tanken på att mina barn aldrig kommer bli svenska. De får gärna vara schweiziska och italienska, men jag vill att de ska vara svenska också. Mest svenska. Fånigt? Ja, kanske det. Men det är oerhört viktigt för mig att de pratar svenska, känner sig hemma i Sverige och känner en naturligthet i de svenska traditionerna. Jag är livrädd att det inte blir så.

Just i natt grubblar jag över Axels kommande dagis. Det ligger ett dagis 100 m från vårt hus. Efterssom det är statligt är det gratis. Det ligger alltså rätt nära till hands att välja det dagiset. Nackdelarna är dels att det är grupper om 20-25 barn på EN vuxen och dels att dagiset är kl 9-16. Take it or leave it. Man kan tydligen inte välja att hämta barnet tidigare på dagarna utan har vi anmält honom så är det de tiderna som gäller. Sju timmars "arbetsdag" i ett kaos alltså. Känns inte alls bra.
Alternativ finns. Man kan välja ett privat dagis. Då får man naturligtvis betala och det är dyrt. Upp till 10.000 svenska kronor skulle det kosta - för att ha honom FÄRRE timmar på dagis. Dessutom måste vi antagligen ta bil/buss dit. Och vi kommer då inte lära känna kompisar i omgivningen utan i andra delar av Lugano. Vad gör vi?

Vi är vana att kunna bestämma själva över vår tid. Att kunna åka iväg och göra saker ihop när vi vill. Om Axel är på dagis till 16.00 är det slut med den friheten. Han kommer vara helt slut efter sådana dagar. Dessutom har jag ju valt att vara hemma med mina barn just för att jag vill vara tillsammans med dem när de är små. Jag vill vara den som uppfostrar mina barn. Jag vill inte att han ska vara 1 barn av 25 i en grupp med en vuxen. Vad är det för kvalitet? Hur mycket uppmärksamhet får han? Hur lär EN vuxen 25 barn att umgås i grupp på ett socialt kvalitativt sätt? När kommer denna vuxna ha tid att besvara Axels frågor, läsa en bok som han valt, överhuvudtaget se hur han har det och hur han mår? Sju timmar om dagen....

Nu, här i Tyskland, är Axel på ett naturdagis tre förmiddagar i veckan. Det är strålande, men hade gärna fått vara ytterligare en eller två dagar i veckan. Jag har finkammat internet efter något liknande i Lugano, men det finns inget naturdagis i hela Tessin. Inte ens en naturlekgrupp. På det aktuella dagiset verkar det inte som att de ens går ut särskilt ofta under vinterhalvåret. Nä, det kan jag också förstå om man har 25 barn som man ska klä på och klä av. Det innebär alltså att de dessutom är INNE större delen av de där sju timmarna.

Jag har ont i magen så jag mår illa när jag tänker på det. :-(

Härliga hormoner!

Tack snälla småbarnsguden för hormonerna!

Clara äter ett antal (3? 4? 5?) gånger varje natt. Vid 5-tiden vakanar hon och börjar prata. Långa ramsor av "guuu-gääääää-gaaaaa!" som pågår en stund (halvtimma? timma?) varje morgon.
Axel kommer in någon gång under natten och vill sova hos oss. Är det tänt i hallen (som det är när Marco är bortrest, för att jag är så mörkrädd...) kommer han in själv. Är det däremot släckt ropar han på mig för att jag ska komma och hämta honom. Går istället Marco och hämtar honom vrålar han att mamma ska komma istället. Om Marco helt enkelt lyfter upp honom och bär in honom till oss, rusar han in till sitt rum igen och fortsätter ropa att mamma ska hämta honom. Sedan ligger han nära, nära resten av natten.
Den senaste veckan har båda barnen varit förkylda. Dvs ett antal näsdroppar, hostmedicin och vatten ska delas ut under natten. Dessutom har Marco varit borta på jobbresa.
Och vet ni vad? Jag är inte ens trött!!! Jag menar, jag borde ju vara helt slut. Men det är jag inte. Jag går glatt upp strax efter 7, behöver varken sömn eller kaffe under dagen och håller mig utan problem vaken till 23-tiden. Det måste ju vara hormoner som gör det!?! Tack gode gud för dem!!!

Papper, papper, papper...

Alla papper beträffande husköpet är nu underskrivna och klara.
Kvarstår gör uppehållstillstånd (för det fick vi inte plocka ut förrän en månad innan flytten) försäkringspapper, export av bilarna, dagisanmälan, öppnande av bankkonto, internet, telefon och ungefär tusen saker till. Rent praktiskt ska vi låta måla alla tak och väggar innan inflyttningen, sätta in inbrotts- och brandlarm och fixa myggnät för de stora terassdörrarna. Sedan är det bara att flytta in. Vi kommer inte göra några skönhetsingrepp alls innan vi bott där ett tag och kännt efter hur vi vill ha det. Kanske lämnar vi det vitt överallt, kanske sätter vi upp tapeter någonstans, kanske byter vi ut räcket i trappan, kanske ska vi se om vi kan optimera köket lite och få in ett köksskåp till. Men inte ännu.

Till administrationsbiten behövs naturligtvis passbilder till hela familjen. Axel tyckte det var fantastiskt kul att sitta i en automat som blixtrade och sedan få ut kort på sig själv.

Syskonkärlek

Mamma och pappa i all ära, men för Clara och Axel är storebror respektive lillasyster nästan ännu viktigare.
När Axel vaknar på morgonen är Clara den som får första "Gomojjon!" och tillhörande puss. Han klappar, kramar och pussar tusen gånger under en dag. Han sjunger för henne, berättar vad han gör och vill absolut att hon ska vara med överallt. När vi nattar honom på kvällen vill han att Clara ska vara med i sängen. Och om han vaknar till undrar han yrvaket "Var är Claja?!" och flera gånger varje dag hör man ett "Jag ääääääääklar dig Claja!"
Clara i sin tur dyrkar sin bror. Hon följer honom konstant med blicken, ler när han tittar på henne och skrattar högt när han pratar eller sjunger för henne.
Underbart för mammahjärtat!

Ännu en svenska i Lugano

Över ett forum på nätet har jag hittat en annan svenska som bor i Lugano med sin familj. Faktiskt bara några minuter från vårt hus. Hennes barn är dessutom nästan lika gamla som mina och Axel kommer gå på samma dagis som hennes dotter.
När hon hörde att vi ska till Lugano nu för att fixa uppehållstillstånd och annat pappersarbete erbjöd hon oss att bo över hos dem. Så det ska vi! Underbart att bli mottagen så av andra utlandssvenskar!
Vi åker om en timma och kommer hem i övermorgon. Ska bli jättetrevligt! Ja, för om man bjuder in främmande människor på det sättet så måste man bara vara trevlig! Ja, eller seriemördare kanske...`? ;-)

Kärlek

Axel hade, med stor koncentration och tålamod, gjort ett halsband till stora kärleken Kate. Han hade, med lite hjälp, slagit in det i fint papper och överräckte det med ett stolt leende. Kate blev glad och gav honom en kram och Axel utbrast: Jag ÄKLAR dig!
Det är äkta kärlek!

Gammal

En pappa till ett annat barn på svenska skolan frågade Axel hur gammal han är. Med mycket stort allvar svarade han:
"Näää, jag är inte gammal! Jag är bara.... så!" varpå han höll upp tre fingrar i luften.

När han ser någon som röker säger han: "Oj, oj, oj! En annan morgon FINNS inte han mer!"

En flintskallig man fick omdömmet: Han är GAMMAL. Snart finns inte han mer.

Det är tacksamt att han pratar svenska till mig och inte tyska.

Fyra m2 mening med livet

Någon gång under natten, när Clara just ätit sig mätt för en av otaliga gånger, låg jag vaken några minuter och tittade på min familj i det skumma ljuset från en gryende dag. Marco sov på mage, Axel på rygg med händerna bakom nacken och Clara på min arm. Hela familjen i sängen. Det viktigaste, de som betyder allra mest, i en fyra kvadratmeter brännpunkt av kärlek. Det här ÄR meningen med livet.

Clara idag

Tyskunge

Nu har Clara fått sitt tyska pass. För att få det svenska måste man nu för tiden, sedan konsulatet i München försvann, antingen åka till Berlin eller till Sverige. För italienska passet krävs det besök på konsulatet i München och en massa papper, vidimeringar, stämplar och översättningar. Det får vänta med andra ord.
Så nu har vi två små tyskungar hemma.

Lakritspipa

Sipa lipa lakritspipa
Segla jurden runt i snipa
Sipa lipa lakritsbåt
Regnar det blir snipan våt
Det en och var begripa
Sipa lipa lakritspipa

Den ramsan finns i en av Axels böcker och han har länge undrat vad en lakritspipa egentligen är. Mormor och morfar fick i uppdrag att leta reda på en sådan och ta med nu när de var på besök. Det gjorde de med besked. En hel liten låda med lakritspipor hade de med sig. Räcker även till mor i huset...

Svärmor

Min svärmor är fantastisk. Hon gör allt hon kan för sina barn, barnbarn - och svärdöttrar. Hon, och även svärfar, är de mest generösa människor jag någonsin träffat. De ger av sin tid, kraft, ork, engagemang och pengar för vår skull. Om och om igen.

Men ändå... Ändå är det aningens jobbigt när svärmor kommer på besök i några dagar. Hon är nämligen outtröttlig. Hon tar huset i besittning och städar, handlar, lagar mat, sorterar linnéskåpet, tvättar, stryker, leker med Axel, tröstar Clara, skurar öppna spisen, dammsuger, torkar golvet, vattnar blommorna osv osv osv. På kvällen, när hon ska gå tillbaka till den lilla lägenheten hon hyr i huset brevid, smugglar hon med sig den rena tvätten och stryker den innan hon lägger sig. Vid femtiden vaknar hon, stiger upp, dricker några koppar starkt kaffe, går till bageriet och köper färsk bröd och kommer sedan till oss strax innan kl 8 och serverar frukost och nybryggt kaffe.

Hon har ingen som helst känsla för vad som är privat. Hon tvättar vår tvätt, bäddar vår säng, stryker våra underkläder och lägger in det i våra garderober. De första åren med svärmor försökte jag med alla medel hejda hennes framfart. Det gick inte. Fick hon inte tvätta skurade hon spisen istället. Fick hon inte städa badrummet lagade hon mat. Sa jag åt henne att sätta sig och ta en kopp kaffe började hon baka kakor. Hon är som en tornado som sveper in med all sin energi. Nu har jag kapitulerat och låter henne göra vad hon vill. Kan man inte stoppa vågen får man rida på den. Jag har tom lärt mig njuta av det. För visst är det en fantastisk människa som orkar, och faktiskt VILL, göra sådant för någon annan!?

Men ändå. Jag blir matt. Och det känns liiite skönt när hon åker hem efter fem dagars virvelvind och jag får tillbaka mitt hem - extremt välstädat, utan tvätt och med full frys...

Passbild

Idag har jag varit hos fotografen och tagit passbilder till Clara. Hon skrattade stort och högt - fem sekunder EFTER varje blixt. Tja. Så här blev det till slut.

Mäklarens bilder

Han var väl ingen stjärna på att fota, den där mäklaren. Själva tog vi tyvärr inga bilder alls, men här ser man ialla fall litegrann av husets interiör.

Vi har köpt hus i Lugano!

Korta versionen:
Vi har köpt hus!!! Inflyttning 1 juli.

Långa versionen:
Vi har köpt hus!!!
Det gick snabbt som attan. Eller, jag har ju visserligen tjatat om att vi ska köpa hus i Lugano i flera år nu. Men vi har bara varit där ett par gånger och känner egentligen inte till stan särskilt bra. Och jag hade inte riktigt räknat med att vi skulle köpa hus NU. Snarare om ett år eller så. Jag trodde bara vi skulle åka och titta lite, kika på några hus och lära känna stan lite bättre. Marcos bild av den här veckan var en annan: Effektivt letande - förhoppningsvis köp.

Anledningen att jag inte vill stanna i Bayern är egentligen bara mentaliteten. Allt annat är perfekt! Fast mentaliteten är ju inte så "bara". Bayerska humöret och beteendet är tungt och hårt och vi (framförallt jag) vill inte att våra barn växer upp och tycker att det är normalt att bete sig som man gör här. Det är egentligen enda felet med Bayern och anledningen att vi (återigen framförallt jag) vill härifrån.

Vi har funderat och grubblat i flera år. Vi har tittat på flera hus i Italien och trodde att vi skulle hamna någonstans i närheten av Verona och Gardasjön, innan vi insåg att Italien är alldeles för kaotiskt för oss. Inte ens Marco, som är uppvuxen där, vill tillbaka.

Anledningarna att vi till slut fastnade för Lugano är följande:
- Internationell, men rätt liten, stad.
- Berg till Marco.
- Vatten (Luganosjön) till mig.
- Nationell flygplats i stan och internationell en timma bort (Malpensa).
- En timma till Milano.
- Mindre än en timma till strålande skidåkning.
- Två timmar till havet och tre timmar till Gardasjön.
- Svärföräldrarna är 1 1/2 timma bort. Precis lagom för att få barnvakt ibland, men slippa spontanbesök varje helg.
- Klimatet är varmt och soligt, men med riktig vinter inom räckhåll.
- Ordning och reda som i Tyskland, lättsamhet och livsnjutning som i Italien.
- Lugano ligger alltså i Tessin, i italienska delen av Schweiz, med bara 20 minuter till italienska gränsen. Dvs 20 minuter till riktigt bra mataffärer med betydligt lägre priser.
Det var väl ungefär så vi resonerade.

Huset då? Tja, i måndags hade vi fem bokade husvisningar:
Ett stort jättefint hus med sagolik utsikt - och katastrofalt värmesystem som skulle innebära att vi fick bryta upp väggar eller golv för att installera nytt inom några år.
Ett hus under byggnation med stora glaspartier och utsikt över stan och sjön med möjlighet att välja allt ytmaterial - som låg högt uppe på ett berg vid världens ände.
Ett hus som var urtjusigt och vackert - med för få rum.
Ett hus som var alldeles gräsligt rakt igenom.
Och så ett hus som... Som var helt rätt. Det är lagom stort, lagom många rum, perfekt läge 2 km från centrum och sjön. Det finns ett kontor med egen ingång till Marco, gästrum och stort lekrum/hobbyrum. Tre sovrum, snyggt vardagsrum och kök med glasade väggar med utgång till en trädgård framför och en bakom huset. Precis vad vi behöver.
Det kunde varit större, det kunde haft fantastiskt utsikt och det kunde haft större trädgård. Men det avgörande var området som huset ligger i. Det ligger nära centrum och sjön. Där bor främst internationella familjer och de flesta barnen är flerspråkiga. Alla vi träffat hittills har pratat tyska, så jag (som är den enda i familjen med knackig italianska) kommer klara mig med bara tyska i början. Kvinnorna i området är till största delen hemmamammor, men välutbildade och har haft intressanta jobb innan de fått barn. Tydligen arrangerar de massa aktiviteter, med och utan barn, och det finns tom italienskaundervisning i skolan - för mammorna! Lite annorlunda än hemmafrumentaliteten i Bayern...
Vi kommer vara som "alla andra" och inte längre de underliga utlänningarna i byn. De som sitter utomhus fast andra tycker det är kallt, låter barnen gå på naturdagis, reser onödigt mycket och tar in julgranen för tidigt. För nu är plötsligt "alla andra" också från olika europeiska länder, har flyttat runt, vet hur det är att komma ny till ett land, lära sig nytt språk, skapa ett nytt socialt liv och ha flerspråkiga barn. Plötsligt är vi helt vanliga!

I tisdags tittade vi på huset en gång till, lämnade besked att vi ville ha det och nästa morgon skrev vi på alla papper. Inflyttning blir 1 juli.

Känslan? Pendlar mellan ren och skär skräck och fullständing övertygelse om att det här är rätt. Så sakteliga tar det sistnämnda över. :-)

Så från och med juli är ni välkomna dit! Vi hoppas på många besök!!!

Håravfall

Glamoursvallet från graviditeten är nu ett minne blott. Det stora efter-graviditet-håravfallet har börjat. Det är hår ÖVERALLT! På mig, på barnen, i sängen, i bilen, på golvet... Ö V E R A L L T. När jag ser vilka mängder som lossnar när jag tvättar håret, borstar det, tar ut en snodd eller bara rör vid det är det förvånande att jag fortfarande har något kvar.
Efter graviditeten med Axel skrattade frisören åt mig lååång tid efter - inte minst när allt började växa ut igen - i utspridda testar! Så jag vet vad som väntar. Tyvärr.

Språkutveckling

Axels språkutveckling går just nu i rasande fart!
Tyskan har lossnat ordentligt och han kan föra hela små konversationer. Dessutom kommer han hem efter dagis och sjunger sånger på tyska och använder nya ord han lärt sig.
Svenskan och italienskan flyter ju helt utan problem och han är nu inne i "Varför-fasen". Varför är det vinter? Varför bor Franzi i det huset? Varför är blommorna borta? Varför heter jag Axel? osv, osv, osv. Alla svar han får kan naturligtvis bemötas med ännu ett "Varför...?". Både jag och Marco njuter av de här frågorna och att få förklara hur världen fungerar. Det är ju kul!
På tyska är det snarare "Was ist das?" som gäller. Jag trodde att "varför-fasen var ett utvecklingssteg, och inte ett språkligt sådant. Men det inser vi ju nu att det måste vara en kombination. På tyska saknar han orden och frågar efter dem, på svenska och italienska är ordförrådet tillräckligt stort för att kunna fråga efter sammanhanget. Hur coolt som helst!

Färdiggympat

Igår var sista gången på "efterförlossningsgympan". Mina magmuskler är slutna och sitter där de ska och bäckenbotten är intakt och funktionsduglig (vad man nu har den till i vardagslag?) Nu får jag alltså börja träna på riktigt igen. Klätterhallen väntar!

Här är Clara med sina gympakompisar. Vem som är Clara?!? Den söta, vackra och underbara så klart!

Gräsänkesäsongen är över!

Marco har äntligen kommit hem från sista långa jobbresan för säsongen. I år har han hunnit med bla Bolivia, Sardinien, Nordnorge och nu senast Mauritius. Och en mängd kortare resor i Italien och Schweiz. Det blir rätt många ensamma dagar (och mörka nätter) på ett år, men nu är han alltså hemma igen. Med röda rosor till mig och en hel liten flygplats till Axel.
I går lämnade vi Axel på svenska skolan och gick sedan promenad i Nymphenburgs slottspark, fikade i solen, läste tidningen och hade en skön dag helt enkelt. Härligt! För nu är jag trött på att vara gräsänka!

Första osteopatbesöket

Igår var Clara hos osteopaten för första gången. Själva behandlingen gick ut på att osteopaten höll händerna helt stilla under Claras bäcken, ryggrad och slutligen nacke och huvud. I början låg hon helt stilla och var nöjd och glad, men när han kom till nacke och huvud blev hon ledsen och grät förtvivlat. Länge, väldigt länge, satt vi där. Clara på rygg på en brits, osteopaten bakom henne med huvudet i sina kupade händer och jag framför henne - klappandes, pratandes och tröstandes. I hundra år. Eller åtminstone en kvart. Clara grät och grät, osteopaten satt tyst och stilla och jag mässade; "Såja, min älskling, såja..." Det var bara hemskt.

Osteopaten var en man i 60-årsåldern med svåra sociala problem. När vi ställde frågor om vad som egentligen försiggick och vad behandlingen gick ut på fick vi ett vresigt "Ska vi behandla eller prata?!" till svar. När Axel frågade varför Clara grät och ville trösta henne kom ett: "Han är svartsjuk!" Och när Axel slutligen tröttnade och gick ut i väntrummet fick vi veta att han störde hela mottagningen om han öppnade dörren. Och det när vi hade sista tiden på lördag eftermiddag, de andra två osteopaterna också hade barn som patienter och Clara dessutom var den som gråtit i en kvart. Och så skäller gubben på AXEL!?! Socialt inkompetent - men förhoppningsvis medicinskt desto bättre?

Han förklarade ialla fall, motvilligt, att det handlade om spänningar i nacken och att hon därför har svårt att vrida huvudet. Av den anledningen har hon alltså legat snett och bara vänt huvudet åt ena sidan och därmed fått ett deformerat huvud. (Jag kan inte riktigt sluta använda ordet "deformerat" för det låter så EXTREMT groteskt så det nästan är lite kul. Sååå deformerad är hon ju inte!) Genom behandlingen (hålla huvudet i kupade händer?) släpper de spänningarna sakteliga och då blir hon rädd och gråter.

Hrm... Nåja. Denna osteopat har ialla fall fått goda vitsord från människor jag har förtroende för, så vi får väl gå dit ett par gånger till och se vad som händer. Men faktum är att redan idag har Clara för första gången sovit med huvudet åt det andra hållet. Kanske funkar det verkligen?

Clara idag

Hur många gånger tror ni jag tiggt om ett skratt idag? Fjäskat med leksaker, grimaser och roliga ljud. Och det enda man får i respons är en gäspning!

Mat?

Det här kom på posten idag. Reklam från Hipp med en burk morotspuré och en burk äpplemos. Till Clara? Det måste ju vara fel. Hon är min lilla, alldeles nyfödda, bebis och kommer inte börja äta mat än på några ljusår. Jag vill inte stoppa i henne sådant på länge! Jättelänge!
När Axel fick börja med mat var det förresten med just de burkarna också. Troligen hade vi fått dem med posten också. Han avskydde det ialla fall och såg ut som om vi försökte ta livet av honom med den där äckliga morotspuré. Vi får väl se hur Clara reagerar. Om några ljusår alltså.

Deformerad liten unge

Nojjiga mamman gick upp till barnosteopaten idag och fick komma in direkt för en snabbtitt på barnet. Han konstaterade att Claras skallben och bröstkorg är deformerade. Det låter verkligen DRAMATISKT, men det verkar egentligen inte så farligt. Fontanellerna är ju inte slutna ännu och efter 4-5 behandlingar bör det ordna sig. Om man inte behandlar däremot kan det komma att påverka matsmältningen för att organen blir lite ihoptryckta och skallbenet skulle kunna knuffa på ögonglober etc. Tyska läkare är lite dramatiska. I Sverige hade det antagligen inte behandlats alls, skulle jag tro. Och alla är vi väl mer eller mindre deformerade? Ett öra som sitter högre än det andra, olika lutning på nyckelbenen eller olika stora fötter? Nåja.
Själv tycker jag nog att det som är mest deformerat på den här lilla tjejen är frisyren...

Bajs

Värsta bajsolyckorna är helt klart de som sker i Babybjörnen. Då när trycks bajset ut åt alla håll och kanter och barnet ser ut som en hel bajsexplosion. Vi hade just en sådan händelse. Nu går tvättmaskinen. Mer berättar jag inte.

Idag

I dag är det sagolikt vackert här! I morse var det -5 grader, frost på marken och snö uppe på bergen. En sådan dag känns det extra bra att Axel är på naturdagis. Fina presenter får man ju också när han kommer hem... Idag var skörden en fjäder, ett ekblad och några ekollon. Tjusigt.
Nu, mitt på dagen, är det +6 grader och vi ska gå ut och peta ner några lökar i marken. Tulpaner, påskliljor, krokus och scilla. Blir nog fint till våren.

Snett huvud!

Clara har snett huvud! Jag har anat det tidigare, men idag kände jag efter ordentligt och det är JÄTTESNETT! Hon är helt platt bak på höger sida och har en utbuktning bak på vänster sida. Jag blev livrädd och började med en gång fundera över hjärnans utveckling och veckning. Såg min lilla söta tjej med gigantiskt ballonghuvud framför mig. Ringde till barnläkaren (ja, jag erkänner, lite hysteriskt), men han var inte där idag. Googlade på "huvudet växer ojämnt" och vågade knappt läsa sökresultaten. Tog slutligen mod till mig och läste ett par artiklar om barn som alltid ligger med huvudet åt ena sidan och blir platta eller sneda. Kanske kan man använder en hjälm ett par månader och sedan är det normalt igen. Kanske kan det forma sig riktigt ändå. Kanske är de stela i nackmuskeln och behöver bara gå till en osteopat för att de ska börja vända huvudet åt båda hållen igen.
Ja, ja... Jg tror jag är nojjigare med Clara än vad jag var med Axel. Men i morgon ringer jag ialla fall barnläkaren igen.

Jul?

I går hade lokala mataffären fått sin julleverens. Det var chokladtomtar överallt! I oktober!?!?
Idag var vi på Ikea. Deras julskyltning hade tydligen stått där i ett par veckor och det fanns produkter som redan var slutsålda! I OKTOBER!?!?!?!?
Jag gjorde som alla andra tydligen gjort - föll för frestelsen. Jag shoppade allt som var rött. Eller grått. Eller hade hjärtan eller tomtar eller något glittrigt på. Samt tre paket färdig pepparkaksdeg. Så nu är vi redo. I oktober...

Ballerina

För tillfället får man sådana här dockor i Happy Meal på Mc Donalds. Igår fick Axel nummer två (ja, vi är dåliga föräldrar) och gick omkring med en i varje hand, pussade dem och sa; "Jag ÄKLAR dig, lilla Ballerina! Jag ÄKLAR dig!"
Är det sådana historier man ska spara till kommande flickvänner? Eller coola grabbgänget kanske? ;-)

Ved

Nu har vi fått levererat några kubikmeter ved för vintern. Naturligtvis levererades det när Marco inte var hemma och det stormade och regnade... Det var bara att klä på barnen, bädda ner Clara i vagnen och ställa den vindskyddat. Utrustad med skottkärra, handskar och en hjälpsam son gick det rätt fort ändå att få den på plats.

Stickningen

Mikaela frågade om stickningen. Så här är det:
Jag hade inte stickat sedan syslöjden på mellanstadiet och avskydde allt som hade med nål och tråd att göra. Men så blev jag ju beordrar VIIIILA i våras och höll på att dö av tristess. Det enda jag kunde komma på att ägna mig åt var sudoku, korsord och stickning. Så jag testade. Och det var faktiskt kul. Eller teraputiskt och lugnande kanske är rätt ord. Jag stickade ialla fall en liten grå klänning till Clara och fortsatte sedan av rena farten med ytterligare fyra klänningar i olika färger och storlekar.



Sedan hittade jag en site med mönster och bestämde mig för sticka den här kjolen till mig själv. Fast i enfärgat grått garn.



Som synes är den veckad nertill och tar därför ungefär trehundra år att sticka. Än så länge är den väl sisådär 20 cm bred. Saknas alltså en bit...

Gårdagen

När vi vaknade hade första snön kommit. "Det är VINTER idag!" ropade Axel glatt. Yes. Vinter. Det betyder vinterkläder. Det hade jag inte riktigt räknat med. Vi hade ju nästan 30 grader för en vecka sedan och då var det plaskpoolen i trädgården som var mest intressant. Men nu var det dags för fleece, vinterjackor, vinterbyxor, stövlar, mössor, vantar, overall, kängor osv....





Axel var på sitt dagis på förmiddagen och de hade naturligtvis lekt i snön och haft kul. Det var dagens första par dyngsura vantar.

Själv satte jag mig på ett litet café i Bad Tölz. Clara myste i vagnen så jag kunde i lugn och ro dricka varm choklad och äta små lyxpraliner, läsa inredningstidningar och sticka på min kjol. Lyx!!!





På eftermiddagen åkte vi till Lenggries och träffade Dani, Finn och Jonna. Där gick nästa par vantar. Undrar hur många man behöver om man inte äger ett torkskåp och barnet är på utomhusdagis? Kul hade de ialla fall, men i fortsättningen får jag nog ta med termos med varm choklad, extra mellanmål, extra vantar och regnskydd mot snöfallen. Det är verkligen vinter nu.

Vendela och Klara - Clara och Vendela

Min mormors mor hette Vendela. Det namnet var länge mitt absoluta favoritnamn och det hade jag gärna gett till min dotter. Nu blev det inte så. Dels för att "Vendi la" betyder "sälj henne" på italienska (vilket ju ett av våra familjespråk) och dels för att min bror gav sin dotter namnet Vendela för snart ett år sedan.
Mormors mor hade en syster som hette Clara. Eller kanske stavades det Klara? "Moster Klara" var hon iallafall för såväl min mormor som för resten av släkten, oavsett släktband.
Och nu heter alltså kusinerna Vendela och Clara. Tänk om systrarna Vendela och Klara vetat om det!

Skola igen

Idag var det dags för Svenska skolan igen. Nu är det inga som helst problem att lämna Axel där och han var jättenöjd efter också och undrade om han inte kunde stanna "HELA DAGEN!"?! Tja, tids nog...
De hade gjort färdigt sin lilla humla som ska hänga i fönstret och han var mäkta stolt. På rasten hade de spelat fotboll och därefter hade de hunnit med picknick och lite sång. Bra.

Själv fick jag en promenad i slottsparken med trevligt sällskap och en fika med blåbärscheesecake. Inte heller fy skam.

Sommaren är slut

I förrgår hade vi 27 grader!!! I oktober! Idag är det 14 grader, lite regn och sommaren är definitivt slut. Men det var en bra sommar. En av de bästa. Vi fick ju Clara!