Över ett forum på nätet har jag hittat en annan svenska som bor i Lugano med sin familj. Faktiskt bara några minuter från vårt hus. Hennes barn är dessutom nästan lika gamla som mina och Axel kommer gå på samma dagis som hennes dotter.
När hon hörde att vi ska till Lugano nu för att fixa uppehållstillstånd och annat pappersarbete erbjöd hon oss att bo över hos dem. Så det ska vi! Underbart att bli mottagen så av andra utlandssvenskar!
Vi åker om en timma och kommer hem i övermorgon. Ska bli jättetrevligt! Ja, för om man bjuder in främmande människor på det sättet så måste man bara vara trevlig! Ja, eller seriemördare kanske...`? ;-)
2009-11-25
Kärlek
Axel hade, med stor koncentration och tålamod, gjort ett halsband till stora kärleken Kate. Han hade, med lite hjälp, slagit in det i fint papper och överräckte det med ett stolt leende. Kate blev glad och gav honom en kram och Axel utbrast: Jag ÄKLAR dig!
Det är äkta kärlek!
Det är äkta kärlek!
2009-11-23
Gammal
En pappa till ett annat barn på svenska skolan frågade Axel hur gammal han är. Med mycket stort allvar svarade han:
"Näää, jag är inte gammal! Jag är bara.... så!" varpå han höll upp tre fingrar i luften.
När han ser någon som röker säger han: "Oj, oj, oj! En annan morgon FINNS inte han mer!"
En flintskallig man fick omdömmet: Han är GAMMAL. Snart finns inte han mer.
Det är tacksamt att han pratar svenska till mig och inte tyska.
"Näää, jag är inte gammal! Jag är bara.... så!" varpå han höll upp tre fingrar i luften.
När han ser någon som röker säger han: "Oj, oj, oj! En annan morgon FINNS inte han mer!"
En flintskallig man fick omdömmet: Han är GAMMAL. Snart finns inte han mer.
Det är tacksamt att han pratar svenska till mig och inte tyska.
2009-11-22
Tur att man inte är gris
Jag tittade på filmen "På bondgården" med Axel och ammade Clara under tiden. Plötsligt dök det upp en sugga med tio kultingar. Tio. Tänk er. TIO ungar. Samtidigt. Medan jag satt där i soffan och ammade ETT barn låg suggan på sidan i gyttjan med tio ungar bökandes runt henne för att få tag i spenarna. Jag är så väldigt glad att jag inte är gris.
Lampor
Jag har fullständigt snöat in på kristallampor nu. Nya huset är modernt med svart skiffergolv och raka linjer, så jag tycker det vore underbart att bryta av med en stor kristallkrona över ett svart ovalt köksbord. Jag har surfat runt, men ännu inte hittat den perfekta.
Istället hittade jag den här lampan i munblåst glas med hängande kristaller som skulle passa strålande i badrummet. Vad tycks?
Lampan heter Sheherazade och kommer från Refer+Staer. Pris 7.290 kr.
Istället hittade jag den här lampan i munblåst glas med hängande kristaller som skulle passa strålande i badrummet. Vad tycks?
Lampan heter Sheherazade och kommer från Refer+Staer. Pris 7.290 kr.
2009-11-21
Fyra m2 mening med livet
Någon gång under natten, när Clara just ätit sig mätt för en av otaliga gånger, låg jag vaken några minuter och tittade på min familj i det skumma ljuset från en gryende dag. Marco sov på mage, Axel på rygg med händerna bakom nacken och Clara på min arm. Hela familjen i sängen. Det viktigaste, de som betyder allra mest, i en fyra kvadratmeter brännpunkt av kärlek. Det här ÄR meningen med livet.
2009-11-20
Tyskunge
Nu har Clara fått sitt tyska pass. För att få det svenska måste man nu för tiden, sedan konsulatet i München försvann, antingen åka till Berlin eller till Sverige. För italienska passet krävs det besök på konsulatet i München och en massa papper, vidimeringar, stämplar och översättningar. Det får vänta med andra ord.
Så nu har vi två små tyskungar hemma.
Så nu har vi två små tyskungar hemma.
2009-11-19
Lakritspipa
Sipa lipa lakritspipa
Segla jurden runt i snipa
Sipa lipa lakritsbåt
Regnar det blir snipan våt
Det en och var begripa
Sipa lipa lakritspipa
Den ramsan finns i en av Axels böcker och han har länge undrat vad en lakritspipa egentligen är. Mormor och morfar fick i uppdrag att leta reda på en sådan och ta med nu när de var på besök. Det gjorde de med besked. En hel liten låda med lakritspipor hade de med sig. Räcker även till mor i huset...
Segla jurden runt i snipa
Sipa lipa lakritsbåt
Regnar det blir snipan våt
Det en och var begripa
Sipa lipa lakritspipa
Den ramsan finns i en av Axels böcker och han har länge undrat vad en lakritspipa egentligen är. Mormor och morfar fick i uppdrag att leta reda på en sådan och ta med nu när de var på besök. Det gjorde de med besked. En hel liten låda med lakritspipor hade de med sig. Räcker även till mor i huset...
Svärmor
Min svärmor är fantastisk. Hon gör allt hon kan för sina barn, barnbarn - och svärdöttrar. Hon, och även svärfar, är de mest generösa människor jag någonsin träffat. De ger av sin tid, kraft, ork, engagemang och pengar för vår skull. Om och om igen.
Men ändå... Ändå är det aningens jobbigt när svärmor kommer på besök i några dagar. Hon är nämligen outtröttlig. Hon tar huset i besittning och städar, handlar, lagar mat, sorterar linnéskåpet, tvättar, stryker, leker med Axel, tröstar Clara, skurar öppna spisen, dammsuger, torkar golvet, vattnar blommorna osv osv osv. På kvällen, när hon ska gå tillbaka till den lilla lägenheten hon hyr i huset brevid, smugglar hon med sig den rena tvätten och stryker den innan hon lägger sig. Vid femtiden vaknar hon, stiger upp, dricker några koppar starkt kaffe, går till bageriet och köper färsk bröd och kommer sedan till oss strax innan kl 8 och serverar frukost och nybryggt kaffe.
Hon har ingen som helst känsla för vad som är privat. Hon tvättar vår tvätt, bäddar vår säng, stryker våra underkläder och lägger in det i våra garderober. De första åren med svärmor försökte jag med alla medel hejda hennes framfart. Det gick inte. Fick hon inte tvätta skurade hon spisen istället. Fick hon inte städa badrummet lagade hon mat. Sa jag åt henne att sätta sig och ta en kopp kaffe började hon baka kakor. Hon är som en tornado som sveper in med all sin energi. Nu har jag kapitulerat och låter henne göra vad hon vill. Kan man inte stoppa vågen får man rida på den. Jag har tom lärt mig njuta av det. För visst är det en fantastisk människa som orkar, och faktiskt VILL, göra sådant för någon annan!?
Men ändå. Jag blir matt. Och det känns liiite skönt när hon åker hem efter fem dagars virvelvind och jag får tillbaka mitt hem - extremt välstädat, utan tvätt och med full frys...
Men ändå... Ändå är det aningens jobbigt när svärmor kommer på besök i några dagar. Hon är nämligen outtröttlig. Hon tar huset i besittning och städar, handlar, lagar mat, sorterar linnéskåpet, tvättar, stryker, leker med Axel, tröstar Clara, skurar öppna spisen, dammsuger, torkar golvet, vattnar blommorna osv osv osv. På kvällen, när hon ska gå tillbaka till den lilla lägenheten hon hyr i huset brevid, smugglar hon med sig den rena tvätten och stryker den innan hon lägger sig. Vid femtiden vaknar hon, stiger upp, dricker några koppar starkt kaffe, går till bageriet och köper färsk bröd och kommer sedan till oss strax innan kl 8 och serverar frukost och nybryggt kaffe.
Hon har ingen som helst känsla för vad som är privat. Hon tvättar vår tvätt, bäddar vår säng, stryker våra underkläder och lägger in det i våra garderober. De första åren med svärmor försökte jag med alla medel hejda hennes framfart. Det gick inte. Fick hon inte tvätta skurade hon spisen istället. Fick hon inte städa badrummet lagade hon mat. Sa jag åt henne att sätta sig och ta en kopp kaffe började hon baka kakor. Hon är som en tornado som sveper in med all sin energi. Nu har jag kapitulerat och låter henne göra vad hon vill. Kan man inte stoppa vågen får man rida på den. Jag har tom lärt mig njuta av det. För visst är det en fantastisk människa som orkar, och faktiskt VILL, göra sådant för någon annan!?
Men ändå. Jag blir matt. Och det känns liiite skönt när hon åker hem efter fem dagars virvelvind och jag får tillbaka mitt hem - extremt välstädat, utan tvätt och med full frys...
2009-11-11
In my dreams...
Jag surfar inredningsdrömmar till nya huset och fastnade för Ice chandelier. Tänk svart skiffergolv, grå matta och soffor, turkos lampa och en medaljongtapet i silver och turkos från Designers Guild.
Jo, så var det ju den där lilla detaljen med priset. Lampan kostar nämligen sisådär åttatusen kronor i runda slängar. Undrar om man får några extra glaskulor på köpet så man kan ersätta de man gör sönder när man dammar den...? Men drömma kan man ju!
Jo, så var det ju den där lilla detaljen med priset. Lampan kostar nämligen sisådär åttatusen kronor i runda slängar. Undrar om man får några extra glaskulor på köpet så man kan ersätta de man gör sönder när man dammar den...? Men drömma kan man ju!
Passbild
Idag har jag varit hos fotografen och tagit passbilder till Clara. Hon skrattade stort och högt - fem sekunder EFTER varje blixt. Tja. Så här blev det till slut.
2009-11-10
Klätterpremiär
Idag har jag klättrat för första gången sedan innan graviditeten. Axel lekte ute i skogen (var på "dagis" alltså), Clara sov i vagnen och jag och Marco fick tre timmars klättring. UNDERBART!
2009-11-08
Mäklarens bilder
Han var väl ingen stjärna på att fota, den där mäklaren. Själva tog vi tyvärr inga bilder alls, men här ser man ialla fall litegrann av husets interiör.
2009-11-07
Vi har köpt hus i Lugano!
Korta versionen:
Vi har köpt hus!!! Inflyttning 1 juli.
Långa versionen:
Vi har köpt hus!!!
Det gick snabbt som attan. Eller, jag har ju visserligen tjatat om att vi ska köpa hus i Lugano i flera år nu. Men vi har bara varit där ett par gånger och känner egentligen inte till stan särskilt bra. Och jag hade inte riktigt räknat med att vi skulle köpa hus NU. Snarare om ett år eller så. Jag trodde bara vi skulle åka och titta lite, kika på några hus och lära känna stan lite bättre. Marcos bild av den här veckan var en annan: Effektivt letande - förhoppningsvis köp.
Anledningen att jag inte vill stanna i Bayern är egentligen bara mentaliteten. Allt annat är perfekt! Fast mentaliteten är ju inte så "bara". Bayerska humöret och beteendet är tungt och hårt och vi (framförallt jag) vill inte att våra barn växer upp och tycker att det är normalt att bete sig som man gör här. Det är egentligen enda felet med Bayern och anledningen att vi (återigen framförallt jag) vill härifrån.
Vi har funderat och grubblat i flera år. Vi har tittat på flera hus i Italien och trodde att vi skulle hamna någonstans i närheten av Verona och Gardasjön, innan vi insåg att Italien är alldeles för kaotiskt för oss. Inte ens Marco, som är uppvuxen där, vill tillbaka.
Anledningarna att vi till slut fastnade för Lugano är följande:
- Internationell, men rätt liten, stad.
- Berg till Marco.
- Vatten (Luganosjön) till mig.
- Nationell flygplats i stan och internationell en timma bort (Malpensa).
- En timma till Milano.
- Mindre än en timma till strålande skidåkning.
- Två timmar till havet och tre timmar till Gardasjön.
- Svärföräldrarna är 1 1/2 timma bort. Precis lagom för att få barnvakt ibland, men slippa spontanbesök varje helg.
- Klimatet är varmt och soligt, men med riktig vinter inom räckhåll.
- Ordning och reda som i Tyskland, lättsamhet och livsnjutning som i Italien.
- Lugano ligger alltså i Tessin, i italienska delen av Schweiz, med bara 20 minuter till italienska gränsen. Dvs 20 minuter till riktigt bra mataffärer med betydligt lägre priser.
Det var väl ungefär så vi resonerade.
Huset då? Tja, i måndags hade vi fem bokade husvisningar:
Ett stort jättefint hus med sagolik utsikt - och katastrofalt värmesystem som skulle innebära att vi fick bryta upp väggar eller golv för att installera nytt inom några år.
Ett hus under byggnation med stora glaspartier och utsikt över stan och sjön med möjlighet att välja allt ytmaterial - som låg högt uppe på ett berg vid världens ände.
Ett hus som var urtjusigt och vackert - med för få rum.
Ett hus som var alldeles gräsligt rakt igenom.
Och så ett hus som... Som var helt rätt. Det är lagom stort, lagom många rum, perfekt läge 2 km från centrum och sjön. Det finns ett kontor med egen ingång till Marco, gästrum och stort lekrum/hobbyrum. Tre sovrum, snyggt vardagsrum och kök med glasade väggar med utgång till en trädgård framför och en bakom huset. Precis vad vi behöver.
Det kunde varit större, det kunde haft fantastiskt utsikt och det kunde haft större trädgård. Men det avgörande var området som huset ligger i. Det ligger nära centrum och sjön. Där bor främst internationella familjer och de flesta barnen är flerspråkiga. Alla vi träffat hittills har pratat tyska, så jag (som är den enda i familjen med knackig italianska) kommer klara mig med bara tyska i början. Kvinnorna i området är till största delen hemmamammor, men välutbildade och har haft intressanta jobb innan de fått barn. Tydligen arrangerar de massa aktiviteter, med och utan barn, och det finns tom italienskaundervisning i skolan - för mammorna! Lite annorlunda än hemmafrumentaliteten i Bayern...
Vi kommer vara som "alla andra" och inte längre de underliga utlänningarna i byn. De som sitter utomhus fast andra tycker det är kallt, låter barnen gå på naturdagis, reser onödigt mycket och tar in julgranen för tidigt. För nu är plötsligt "alla andra" också från olika europeiska länder, har flyttat runt, vet hur det är att komma ny till ett land, lära sig nytt språk, skapa ett nytt socialt liv och ha flerspråkiga barn. Plötsligt är vi helt vanliga!
I tisdags tittade vi på huset en gång till, lämnade besked att vi ville ha det och nästa morgon skrev vi på alla papper. Inflyttning blir 1 juli.
Känslan? Pendlar mellan ren och skär skräck och fullständing övertygelse om att det här är rätt. Så sakteliga tar det sistnämnda över. :-)
Så från och med juli är ni välkomna dit! Vi hoppas på många besök!!!
Vi har köpt hus!!! Inflyttning 1 juli.
Långa versionen:
Vi har köpt hus!!!
Det gick snabbt som attan. Eller, jag har ju visserligen tjatat om att vi ska köpa hus i Lugano i flera år nu. Men vi har bara varit där ett par gånger och känner egentligen inte till stan särskilt bra. Och jag hade inte riktigt räknat med att vi skulle köpa hus NU. Snarare om ett år eller så. Jag trodde bara vi skulle åka och titta lite, kika på några hus och lära känna stan lite bättre. Marcos bild av den här veckan var en annan: Effektivt letande - förhoppningsvis köp.
Anledningen att jag inte vill stanna i Bayern är egentligen bara mentaliteten. Allt annat är perfekt! Fast mentaliteten är ju inte så "bara". Bayerska humöret och beteendet är tungt och hårt och vi (framförallt jag) vill inte att våra barn växer upp och tycker att det är normalt att bete sig som man gör här. Det är egentligen enda felet med Bayern och anledningen att vi (återigen framförallt jag) vill härifrån.
Vi har funderat och grubblat i flera år. Vi har tittat på flera hus i Italien och trodde att vi skulle hamna någonstans i närheten av Verona och Gardasjön, innan vi insåg att Italien är alldeles för kaotiskt för oss. Inte ens Marco, som är uppvuxen där, vill tillbaka.
Anledningarna att vi till slut fastnade för Lugano är följande:
- Internationell, men rätt liten, stad.
- Berg till Marco.
- Vatten (Luganosjön) till mig.
- Nationell flygplats i stan och internationell en timma bort (Malpensa).
- En timma till Milano.
- Mindre än en timma till strålande skidåkning.
- Två timmar till havet och tre timmar till Gardasjön.
- Svärföräldrarna är 1 1/2 timma bort. Precis lagom för att få barnvakt ibland, men slippa spontanbesök varje helg.
- Klimatet är varmt och soligt, men med riktig vinter inom räckhåll.
- Ordning och reda som i Tyskland, lättsamhet och livsnjutning som i Italien.
- Lugano ligger alltså i Tessin, i italienska delen av Schweiz, med bara 20 minuter till italienska gränsen. Dvs 20 minuter till riktigt bra mataffärer med betydligt lägre priser.
Det var väl ungefär så vi resonerade.
Huset då? Tja, i måndags hade vi fem bokade husvisningar:
Ett stort jättefint hus med sagolik utsikt - och katastrofalt värmesystem som skulle innebära att vi fick bryta upp väggar eller golv för att installera nytt inom några år.
Ett hus under byggnation med stora glaspartier och utsikt över stan och sjön med möjlighet att välja allt ytmaterial - som låg högt uppe på ett berg vid världens ände.
Ett hus som var urtjusigt och vackert - med för få rum.
Ett hus som var alldeles gräsligt rakt igenom.
Och så ett hus som... Som var helt rätt. Det är lagom stort, lagom många rum, perfekt läge 2 km från centrum och sjön. Det finns ett kontor med egen ingång till Marco, gästrum och stort lekrum/hobbyrum. Tre sovrum, snyggt vardagsrum och kök med glasade väggar med utgång till en trädgård framför och en bakom huset. Precis vad vi behöver.
Det kunde varit större, det kunde haft fantastiskt utsikt och det kunde haft större trädgård. Men det avgörande var området som huset ligger i. Det ligger nära centrum och sjön. Där bor främst internationella familjer och de flesta barnen är flerspråkiga. Alla vi träffat hittills har pratat tyska, så jag (som är den enda i familjen med knackig italianska) kommer klara mig med bara tyska i början. Kvinnorna i området är till största delen hemmamammor, men välutbildade och har haft intressanta jobb innan de fått barn. Tydligen arrangerar de massa aktiviteter, med och utan barn, och det finns tom italienskaundervisning i skolan - för mammorna! Lite annorlunda än hemmafrumentaliteten i Bayern...
Vi kommer vara som "alla andra" och inte längre de underliga utlänningarna i byn. De som sitter utomhus fast andra tycker det är kallt, låter barnen gå på naturdagis, reser onödigt mycket och tar in julgranen för tidigt. För nu är plötsligt "alla andra" också från olika europeiska länder, har flyttat runt, vet hur det är att komma ny till ett land, lära sig nytt språk, skapa ett nytt socialt liv och ha flerspråkiga barn. Plötsligt är vi helt vanliga!
I tisdags tittade vi på huset en gång till, lämnade besked att vi ville ha det och nästa morgon skrev vi på alla papper. Inflyttning blir 1 juli.
Känslan? Pendlar mellan ren och skär skräck och fullständing övertygelse om att det här är rätt. Så sakteliga tar det sistnämnda över. :-)
Så från och med juli är ni välkomna dit! Vi hoppas på många besök!!!
2009-10-29
Håravfall
Glamoursvallet från graviditeten är nu ett minne blott. Det stora efter-graviditet-håravfallet har börjat. Det är hår ÖVERALLT! På mig, på barnen, i sängen, i bilen, på golvet... Ö V E R A L L T. När jag ser vilka mängder som lossnar när jag tvättar håret, borstar det, tar ut en snodd eller bara rör vid det är det förvånande att jag fortfarande har något kvar.
Efter graviditeten med Axel skrattade frisören åt mig lååång tid efter - inte minst när allt började växa ut igen - i utspridda testar! Så jag vet vad som väntar. Tyvärr.
Efter graviditeten med Axel skrattade frisören åt mig lååång tid efter - inte minst när allt började växa ut igen - i utspridda testar! Så jag vet vad som väntar. Tyvärr.
2009-10-28
Språkutveckling
Axels språkutveckling går just nu i rasande fart!
Tyskan har lossnat ordentligt och han kan föra hela små konversationer. Dessutom kommer han hem efter dagis och sjunger sånger på tyska och använder nya ord han lärt sig.
Svenskan och italienskan flyter ju helt utan problem och han är nu inne i "Varför-fasen". Varför är det vinter? Varför bor Franzi i det huset? Varför är blommorna borta? Varför heter jag Axel? osv, osv, osv. Alla svar han får kan naturligtvis bemötas med ännu ett "Varför...?". Både jag och Marco njuter av de här frågorna och att få förklara hur världen fungerar. Det är ju kul!
På tyska är det snarare "Was ist das?" som gäller. Jag trodde att "varför-fasen var ett utvecklingssteg, och inte ett språkligt sådant. Men det inser vi ju nu att det måste vara en kombination. På tyska saknar han orden och frågar efter dem, på svenska och italienska är ordförrådet tillräckligt stort för att kunna fråga efter sammanhanget. Hur coolt som helst!
Tyskan har lossnat ordentligt och han kan föra hela små konversationer. Dessutom kommer han hem efter dagis och sjunger sånger på tyska och använder nya ord han lärt sig.
Svenskan och italienskan flyter ju helt utan problem och han är nu inne i "Varför-fasen". Varför är det vinter? Varför bor Franzi i det huset? Varför är blommorna borta? Varför heter jag Axel? osv, osv, osv. Alla svar han får kan naturligtvis bemötas med ännu ett "Varför...?". Både jag och Marco njuter av de här frågorna och att få förklara hur världen fungerar. Det är ju kul!
På tyska är det snarare "Was ist das?" som gäller. Jag trodde att "varför-fasen var ett utvecklingssteg, och inte ett språkligt sådant. Men det inser vi ju nu att det måste vara en kombination. På tyska saknar han orden och frågar efter dem, på svenska och italienska är ordförrådet tillräckligt stort för att kunna fråga efter sammanhanget. Hur coolt som helst!
2009-10-27
Färdiggympat
Igår var sista gången på "efterförlossningsgympan". Mina magmuskler är slutna och sitter där de ska och bäckenbotten är intakt och funktionsduglig (vad man nu har den till i vardagslag?) Nu får jag alltså börja träna på riktigt igen. Klätterhallen väntar!
Här är Clara med sina gympakompisar. Vem som är Clara?!? Den söta, vackra och underbara så klart!
Här är Clara med sina gympakompisar. Vem som är Clara?!? Den söta, vackra och underbara så klart!
2009-10-25
Gräsänkesäsongen är över!
Marco har äntligen kommit hem från sista långa jobbresan för säsongen. I år har han hunnit med bla Bolivia, Sardinien, Nordnorge och nu senast Mauritius. Och en mängd kortare resor i Italien och Schweiz. Det blir rätt många ensamma dagar (och mörka nätter) på ett år, men nu är han alltså hemma igen. Med röda rosor till mig och en hel liten flygplats till Axel.
I går lämnade vi Axel på svenska skolan och gick sedan promenad i Nymphenburgs slottspark, fikade i solen, läste tidningen och hade en skön dag helt enkelt. Härligt! För nu är jag trött på att vara gräsänka!
I går lämnade vi Axel på svenska skolan och gick sedan promenad i Nymphenburgs slottspark, fikade i solen, läste tidningen och hade en skön dag helt enkelt. Härligt! För nu är jag trött på att vara gräsänka!
Första osteopatbesöket
Igår var Clara hos osteopaten för första gången. Själva behandlingen gick ut på att osteopaten höll händerna helt stilla under Claras bäcken, ryggrad och slutligen nacke och huvud. I början låg hon helt stilla och var nöjd och glad, men när han kom till nacke och huvud blev hon ledsen och grät förtvivlat. Länge, väldigt länge, satt vi där. Clara på rygg på en brits, osteopaten bakom henne med huvudet i sina kupade händer och jag framför henne - klappandes, pratandes och tröstandes. I hundra år. Eller åtminstone en kvart. Clara grät och grät, osteopaten satt tyst och stilla och jag mässade; "Såja, min älskling, såja..." Det var bara hemskt.
Osteopaten var en man i 60-årsåldern med svåra sociala problem. När vi ställde frågor om vad som egentligen försiggick och vad behandlingen gick ut på fick vi ett vresigt "Ska vi behandla eller prata?!" till svar. När Axel frågade varför Clara grät och ville trösta henne kom ett: "Han är svartsjuk!" Och när Axel slutligen tröttnade och gick ut i väntrummet fick vi veta att han störde hela mottagningen om han öppnade dörren. Och det när vi hade sista tiden på lördag eftermiddag, de andra två osteopaterna också hade barn som patienter och Clara dessutom var den som gråtit i en kvart. Och så skäller gubben på AXEL!?! Socialt inkompetent - men förhoppningsvis medicinskt desto bättre?
Han förklarade ialla fall, motvilligt, att det handlade om spänningar i nacken och att hon därför har svårt att vrida huvudet. Av den anledningen har hon alltså legat snett och bara vänt huvudet åt ena sidan och därmed fått ett deformerat huvud. (Jag kan inte riktigt sluta använda ordet "deformerat" för det låter så EXTREMT groteskt så det nästan är lite kul. Sååå deformerad är hon ju inte!) Genom behandlingen (hålla huvudet i kupade händer?) släpper de spänningarna sakteliga och då blir hon rädd och gråter.
Hrm... Nåja. Denna osteopat har ialla fall fått goda vitsord från människor jag har förtroende för, så vi får väl gå dit ett par gånger till och se vad som händer. Men faktum är att redan idag har Clara för första gången sovit med huvudet åt det andra hållet. Kanske funkar det verkligen?
Osteopaten var en man i 60-årsåldern med svåra sociala problem. När vi ställde frågor om vad som egentligen försiggick och vad behandlingen gick ut på fick vi ett vresigt "Ska vi behandla eller prata?!" till svar. När Axel frågade varför Clara grät och ville trösta henne kom ett: "Han är svartsjuk!" Och när Axel slutligen tröttnade och gick ut i väntrummet fick vi veta att han störde hela mottagningen om han öppnade dörren. Och det när vi hade sista tiden på lördag eftermiddag, de andra två osteopaterna också hade barn som patienter och Clara dessutom var den som gråtit i en kvart. Och så skäller gubben på AXEL!?! Socialt inkompetent - men förhoppningsvis medicinskt desto bättre?
Han förklarade ialla fall, motvilligt, att det handlade om spänningar i nacken och att hon därför har svårt att vrida huvudet. Av den anledningen har hon alltså legat snett och bara vänt huvudet åt ena sidan och därmed fått ett deformerat huvud. (Jag kan inte riktigt sluta använda ordet "deformerat" för det låter så EXTREMT groteskt så det nästan är lite kul. Sååå deformerad är hon ju inte!) Genom behandlingen (hålla huvudet i kupade händer?) släpper de spänningarna sakteliga och då blir hon rädd och gråter.
Hrm... Nåja. Denna osteopat har ialla fall fått goda vitsord från människor jag har förtroende för, så vi får väl gå dit ett par gånger till och se vad som händer. Men faktum är att redan idag har Clara för första gången sovit med huvudet åt det andra hållet. Kanske funkar det verkligen?
Clara idag
Hur många gånger tror ni jag tiggt om ett skratt idag? Fjäskat med leksaker, grimaser och roliga ljud. Och det enda man får i respons är en gäspning!
2009-10-21
Mat?
Det här kom på posten idag. Reklam från Hipp med en burk morotspuré och en burk äpplemos. Till Clara? Det måste ju vara fel. Hon är min lilla, alldeles nyfödda, bebis och kommer inte börja äta mat än på några ljusår. Jag vill inte stoppa i henne sådant på länge! Jättelänge!
När Axel fick börja med mat var det förresten med just de burkarna också. Troligen hade vi fått dem med posten också. Han avskydde det ialla fall och såg ut som om vi försökte ta livet av honom med den där äckliga morotspuré. Vi får väl se hur Clara reagerar. Om några ljusår alltså.
När Axel fick börja med mat var det förresten med just de burkarna också. Troligen hade vi fått dem med posten också. Han avskydde det ialla fall och såg ut som om vi försökte ta livet av honom med den där äckliga morotspuré. Vi får väl se hur Clara reagerar. Om några ljusår alltså.
Deformerad liten unge
Nojjiga mamman gick upp till barnosteopaten idag och fick komma in direkt för en snabbtitt på barnet. Han konstaterade att Claras skallben och bröstkorg är deformerade. Det låter verkligen DRAMATISKT, men det verkar egentligen inte så farligt. Fontanellerna är ju inte slutna ännu och efter 4-5 behandlingar bör det ordna sig. Om man inte behandlar däremot kan det komma att påverka matsmältningen för att organen blir lite ihoptryckta och skallbenet skulle kunna knuffa på ögonglober etc. Tyska läkare är lite dramatiska. I Sverige hade det antagligen inte behandlats alls, skulle jag tro. Och alla är vi väl mer eller mindre deformerade? Ett öra som sitter högre än det andra, olika lutning på nyckelbenen eller olika stora fötter? Nåja.
Själv tycker jag nog att det som är mest deformerat på den här lilla tjejen är frisyren...
Själv tycker jag nog att det som är mest deformerat på den här lilla tjejen är frisyren...
2009-10-20
Bajs
Värsta bajsolyckorna är helt klart de som sker i Babybjörnen. Då när trycks bajset ut åt alla håll och kanter och barnet ser ut som en hel bajsexplosion. Vi hade just en sådan händelse. Nu går tvättmaskinen. Mer berättar jag inte.
Idag
I dag är det sagolikt vackert här! I morse var det -5 grader, frost på marken och snö uppe på bergen. En sådan dag känns det extra bra att Axel är på naturdagis. Fina presenter får man ju också när han kommer hem... Idag var skörden en fjäder, ett ekblad och några ekollon. Tjusigt.
Nu, mitt på dagen, är det +6 grader och vi ska gå ut och peta ner några lökar i marken. Tulpaner, påskliljor, krokus och scilla. Blir nog fint till våren.
Nu, mitt på dagen, är det +6 grader och vi ska gå ut och peta ner några lökar i marken. Tulpaner, påskliljor, krokus och scilla. Blir nog fint till våren.
2009-10-19
Snett huvud!
Clara har snett huvud! Jag har anat det tidigare, men idag kände jag efter ordentligt och det är JÄTTESNETT! Hon är helt platt bak på höger sida och har en utbuktning bak på vänster sida. Jag blev livrädd och började med en gång fundera över hjärnans utveckling och veckning. Såg min lilla söta tjej med gigantiskt ballonghuvud framför mig. Ringde till barnläkaren (ja, jag erkänner, lite hysteriskt), men han var inte där idag. Googlade på "huvudet växer ojämnt" och vågade knappt läsa sökresultaten. Tog slutligen mod till mig och läste ett par artiklar om barn som alltid ligger med huvudet åt ena sidan och blir platta eller sneda. Kanske kan man använder en hjälm ett par månader och sedan är det normalt igen. Kanske kan det forma sig riktigt ändå. Kanske är de stela i nackmuskeln och behöver bara gå till en osteopat för att de ska börja vända huvudet åt båda hållen igen.
Ja, ja... Jg tror jag är nojjigare med Clara än vad jag var med Axel. Men i morgon ringer jag ialla fall barnläkaren igen.
Ja, ja... Jg tror jag är nojjigare med Clara än vad jag var med Axel. Men i morgon ringer jag ialla fall barnläkaren igen.
Jul?
I går hade lokala mataffären fått sin julleverens. Det var chokladtomtar överallt! I oktober!?!?
Idag var vi på Ikea. Deras julskyltning hade tydligen stått där i ett par veckor och det fanns produkter som redan var slutsålda! I OKTOBER!?!?!?!?
Jag gjorde som alla andra tydligen gjort - föll för frestelsen. Jag shoppade allt som var rött. Eller grått. Eller hade hjärtan eller tomtar eller något glittrigt på. Samt tre paket färdig pepparkaksdeg. Så nu är vi redo. I oktober...
Idag var vi på Ikea. Deras julskyltning hade tydligen stått där i ett par veckor och det fanns produkter som redan var slutsålda! I OKTOBER!?!?!?!?
Jag gjorde som alla andra tydligen gjort - föll för frestelsen. Jag shoppade allt som var rött. Eller grått. Eller hade hjärtan eller tomtar eller något glittrigt på. Samt tre paket färdig pepparkaksdeg. Så nu är vi redo. I oktober...
2009-10-18
Ballerina
För tillfället får man sådana här dockor i Happy Meal på Mc Donalds. Igår fick Axel nummer två (ja, vi är dåliga föräldrar) och gick omkring med en i varje hand, pussade dem och sa; "Jag ÄKLAR dig, lilla Ballerina! Jag ÄKLAR dig!"
Är det sådana historier man ska spara till kommande flickvänner? Eller coola grabbgänget kanske? ;-)
Är det sådana historier man ska spara till kommande flickvänner? Eller coola grabbgänget kanske? ;-)
2009-10-17
Ved
Nu har vi fått levererat några kubikmeter ved för vintern. Naturligtvis levererades det när Marco inte var hemma och det stormade och regnade... Det var bara att klä på barnen, bädda ner Clara i vagnen och ställa den vindskyddat. Utrustad med skottkärra, handskar och en hjälpsam son gick det rätt fort ändå att få den på plats.
2009-10-16
Stickningen
Mikaela frågade om stickningen. Så här är det:
Jag hade inte stickat sedan syslöjden på mellanstadiet och avskydde allt som hade med nål och tråd att göra. Men så blev jag ju beordrar VIIIILA i våras och höll på att dö av tristess. Det enda jag kunde komma på att ägna mig åt var sudoku, korsord och stickning. Så jag testade. Och det var faktiskt kul. Eller teraputiskt och lugnande kanske är rätt ord. Jag stickade ialla fall en liten grå klänning till Clara och fortsatte sedan av rena farten med ytterligare fyra klänningar i olika färger och storlekar.
Sedan hittade jag en site med mönster och bestämde mig för sticka den här kjolen till mig själv. Fast i enfärgat grått garn.
Som synes är den veckad nertill och tar därför ungefär trehundra år att sticka. Än så länge är den väl sisådär 20 cm bred. Saknas alltså en bit...
Jag hade inte stickat sedan syslöjden på mellanstadiet och avskydde allt som hade med nål och tråd att göra. Men så blev jag ju beordrar VIIIILA i våras och höll på att dö av tristess. Det enda jag kunde komma på att ägna mig åt var sudoku, korsord och stickning. Så jag testade. Och det var faktiskt kul. Eller teraputiskt och lugnande kanske är rätt ord. Jag stickade ialla fall en liten grå klänning till Clara och fortsatte sedan av rena farten med ytterligare fyra klänningar i olika färger och storlekar.
Sedan hittade jag en site med mönster och bestämde mig för sticka den här kjolen till mig själv. Fast i enfärgat grått garn.
Som synes är den veckad nertill och tar därför ungefär trehundra år att sticka. Än så länge är den väl sisådär 20 cm bred. Saknas alltså en bit...
2009-10-15
Gårdagen
När vi vaknade hade första snön kommit. "Det är VINTER idag!" ropade Axel glatt. Yes. Vinter. Det betyder vinterkläder. Det hade jag inte riktigt räknat med. Vi hade ju nästan 30 grader för en vecka sedan och då var det plaskpoolen i trädgården som var mest intressant. Men nu var det dags för fleece, vinterjackor, vinterbyxor, stövlar, mössor, vantar, overall, kängor osv....
Axel var på sitt dagis på förmiddagen och de hade naturligtvis lekt i snön och haft kul. Det var dagens första par dyngsura vantar.
Själv satte jag mig på ett litet café i Bad Tölz. Clara myste i vagnen så jag kunde i lugn och ro dricka varm choklad och äta små lyxpraliner, läsa inredningstidningar och sticka på min kjol. Lyx!!!
På eftermiddagen åkte vi till Lenggries och träffade Dani, Finn och Jonna. Där gick nästa par vantar. Undrar hur många man behöver om man inte äger ett torkskåp och barnet är på utomhusdagis? Kul hade de ialla fall, men i fortsättningen får jag nog ta med termos med varm choklad, extra mellanmål, extra vantar och regnskydd mot snöfallen. Det är verkligen vinter nu.
Axel var på sitt dagis på förmiddagen och de hade naturligtvis lekt i snön och haft kul. Det var dagens första par dyngsura vantar.
Själv satte jag mig på ett litet café i Bad Tölz. Clara myste i vagnen så jag kunde i lugn och ro dricka varm choklad och äta små lyxpraliner, läsa inredningstidningar och sticka på min kjol. Lyx!!!
På eftermiddagen åkte vi till Lenggries och träffade Dani, Finn och Jonna. Där gick nästa par vantar. Undrar hur många man behöver om man inte äger ett torkskåp och barnet är på utomhusdagis? Kul hade de ialla fall, men i fortsättningen får jag nog ta med termos med varm choklad, extra mellanmål, extra vantar och regnskydd mot snöfallen. Det är verkligen vinter nu.
2009-10-11
Vendela och Klara - Clara och Vendela
Min mormors mor hette Vendela. Det namnet var länge mitt absoluta favoritnamn och det hade jag gärna gett till min dotter. Nu blev det inte så. Dels för att "Vendi la" betyder "sälj henne" på italienska (vilket ju ett av våra familjespråk) och dels för att min bror gav sin dotter namnet Vendela för snart ett år sedan.
Mormors mor hade en syster som hette Clara. Eller kanske stavades det Klara? "Moster Klara" var hon iallafall för såväl min mormor som för resten av släkten, oavsett släktband.
Och nu heter alltså kusinerna Vendela och Clara. Tänk om systrarna Vendela och Klara vetat om det!
Mormors mor hade en syster som hette Clara. Eller kanske stavades det Klara? "Moster Klara" var hon iallafall för såväl min mormor som för resten av släkten, oavsett släktband.
Och nu heter alltså kusinerna Vendela och Clara. Tänk om systrarna Vendela och Klara vetat om det!
2009-10-10
Skola igen
Idag var det dags för Svenska skolan igen. Nu är det inga som helst problem att lämna Axel där och han var jättenöjd efter också och undrade om han inte kunde stanna "HELA DAGEN!"?! Tja, tids nog...
De hade gjort färdigt sin lilla humla som ska hänga i fönstret och han var mäkta stolt. På rasten hade de spelat fotboll och därefter hade de hunnit med picknick och lite sång. Bra.
Själv fick jag en promenad i slottsparken med trevligt sällskap och en fika med blåbärscheesecake. Inte heller fy skam.
De hade gjort färdigt sin lilla humla som ska hänga i fönstret och han var mäkta stolt. På rasten hade de spelat fotboll och därefter hade de hunnit med picknick och lite sång. Bra.
Själv fick jag en promenad i slottsparken med trevligt sällskap och en fika med blåbärscheesecake. Inte heller fy skam.
2009-10-09
Sommaren är slut
I förrgår hade vi 27 grader!!! I oktober! Idag är det 14 grader, lite regn och sommaren är definitivt slut. Men det var en bra sommar. En av de bästa. Vi fick ju Clara!
2009-10-06
Underbara odrägliga treåring
Det är tufft att vara tre år. Det är rätt tufft att vara treåringens mamma också.
I förrgår hade vi en sagolik dag - jag, Axel och Clara. Vi var i Bad Tölz i sju timmar och ägnade oss åt kanelbullepicknick, lekplatsen, kastade stenar i Isar, hade biologiprat om änder och svanar, hittade en outforskad bro, åt toast på "kondis", hittade en marknad osv. Sagolik, underbar dag med fantastiska, kärleksfulla Axel.
I går var det ett helvete. Axel var sjuk och vi var tvugna att hålla oss inne. Det var sparkar, slag, skrik och "Dumma mamma!" i ett. Jag höll på att bli fullständigt vansinnig. Och jag var ärligt talat inte en lugn, harmonisk och bra mamma hela dagen. Till slut hade jag lust att sätta fast båda barnen i varsin bilstol och bara köra runt, för jag orkade inte mer bråk.
Idag var det underbart igen. Jag fick lika många "Jag äklar dig!" idag som jag fick "Dumma mamma!" igår. Tricket verkar vara att sysselsätta honom hela tiden, helst inte vara hemma och ignorera alla provokationer. Men ändå. Det är jobbigt. Och underbart.
I förrgår hade vi en sagolik dag - jag, Axel och Clara. Vi var i Bad Tölz i sju timmar och ägnade oss åt kanelbullepicknick, lekplatsen, kastade stenar i Isar, hade biologiprat om änder och svanar, hittade en outforskad bro, åt toast på "kondis", hittade en marknad osv. Sagolik, underbar dag med fantastiska, kärleksfulla Axel.
I går var det ett helvete. Axel var sjuk och vi var tvugna att hålla oss inne. Det var sparkar, slag, skrik och "Dumma mamma!" i ett. Jag höll på att bli fullständigt vansinnig. Och jag var ärligt talat inte en lugn, harmonisk och bra mamma hela dagen. Till slut hade jag lust att sätta fast båda barnen i varsin bilstol och bara köra runt, för jag orkade inte mer bråk.
Idag var det underbart igen. Jag fick lika många "Jag äklar dig!" idag som jag fick "Dumma mamma!" igår. Tricket verkar vara att sysselsätta honom hela tiden, helst inte vara hemma och ignorera alla provokationer. Men ändå. Det är jobbigt. Och underbart.
2009-10-03
En liten manick
Nu har jag fått den här lilla manicken - en stegräknare. Tydligen ska man gå minst 10.000 steg om dagen för att vara sund och hälsosam. (Undrar vem som bestämt det?) Igår var första dagen och jag kom upp i 9753 steg. Intressant va? Efterssom vi bor på landet och har minst 5-10 km vart vi än ska är det ju rätt omöjligt att "gå istället för att ta bilen" eller "gå av bussen en hållplats tidigare" eller andra klämkäcka tips. Man måste alltså ta sig för något för att komma upp i antalet steg. "Vardagsgåendet" räcker inte. Men om jag promenerar sisådär 45 minuter om dagen lär jag nog hamna runt 10.000 steg. Nu har jag ju inte alltid möjlighet att ta en rask 45-miuterspromenad varje dag. Med Axel vore det projektet rätt omöjligt. Så istället för 10.000 steg/dag får jag sikta på 70.000 steg i veckan. Långpromenader när han är på dagis alltså.
Och jag lovar att inte redovisa mitt dagliga antal steg här...
2009-09-30
Strålande idé
Axel var på cykeltur med Marco när han plötsligt kom på idéen att cykla utan att hålla i styret. Så som de stora barnen gör. De håller nämligen armarna i kors över bröstet istället. Det ville Axel också. Istället hamnade han på hakan i en stenmur. Aj, aj, aj... Det blev mycket blod, mycket tårar, ett plåster, lite choklad - och FJORTON timmars sömn innan han var i form igen.
Härlig förmiddag
Idag var det helt okej med naturdagis, tyckte Axel. Bra det, för mammahjärtat blöder när han gråter och säger att han inte vill gå dit.
Jag åkte hem med ett leende på läpparna, stoppade ner Clara i vagnen och gick ut i det vackra höstvädret. Jo, för nu är det faktiskt höst. Träden är huvudsakligen fortfarande gröna och det blommar fantastiskt i alla balkonglådor. Men det var bara 10 grader i morse och luften känns klar och kylig. Det fanns inte ett moln på himlen och efter en stund fick jag ta av den tjocka , varma tröjan. Vi tog en runda i byn, över ängarna och upp på en höjd där man har utsikt över de vackra bergen. Efter 40 minuters rask promenad gick jag hem och förberedde lunchen som nu står och puttrar på spisen.
Det var precis en sådan förmiddag jag behövde! Nu är jag laddad och redo för en eftermiddag med treårsmonstret.
Jag åkte hem med ett leende på läpparna, stoppade ner Clara i vagnen och gick ut i det vackra höstvädret. Jo, för nu är det faktiskt höst. Träden är huvudsakligen fortfarande gröna och det blommar fantastiskt i alla balkonglådor. Men det var bara 10 grader i morse och luften känns klar och kylig. Det fanns inte ett moln på himlen och efter en stund fick jag ta av den tjocka , varma tröjan. Vi tog en runda i byn, över ängarna och upp på en höjd där man har utsikt över de vackra bergen. Efter 40 minuters rask promenad gick jag hem och förberedde lunchen som nu står och puttrar på spisen.
Det var precis en sådan förmiddag jag behövde! Nu är jag laddad och redo för en eftermiddag med treårsmonstret.
2009-09-28
Gymnastik och ögonfransar
På dagens "Rückbildungsgymnastik" tog vi en långpromenad med barnvagnarna och gjorde bäckenbottenövningar på ett par stationer på vägen. Det var 20 grader, blå himmel, sol och sagolikt vackert. Vi gick på grusvägar mellan ängarna. Uppför kullar och ner igen. Härligt! Måste komma ut och gå lite oftare.
Någon kommenterade Claras ögonfransar och jag har också tänkt på att de vuxit mycket och är långa. Men riktigt hur långa förstod jag inte förrän jag såg de andra bebisarnas ögonfransar. De hade bara några ljusa strån. Claras ögonfransar är långa, täta och mörka. De är redan längre än mina. Hennes ögon är fantastiska. Hela hon är så vacker, min lilla prinsessa. Så oerhört vacker!
Någon kommenterade Claras ögonfransar och jag har också tänkt på att de vuxit mycket och är långa. Men riktigt hur långa förstod jag inte förrän jag såg de andra bebisarnas ögonfransar. De hade bara några ljusa strån. Claras ögonfransar är långa, täta och mörka. De är redan längre än mina. Hennes ögon är fantastiska. Hela hon är så vacker, min lilla prinsessa. Så oerhört vacker!
2009-09-27
Svenska skolan
Igår var det dags för svenska skolan igen. Efterssom det gick så bra sist, när Axel skickade iväg mig på promenad efter ett par minuter, hade jag räknat med att det skulle gå likadant den här gången. Det var 18 grader, sol och lite höst i luften och jag hade tänkt gå till Schloß Nymphenburg som ligger tre km bort. Där finns en stor slottspark och ett litet café på en innergård där jag tänkt ta fram min stickning och njuta av lugnet...
Tja, drömma kan man ju. Axel ville inte alls vara kvar ensam kvar den här gången så det blev skola för min del också. Igår skulle de pyssla en humla. Det låg liiite över kompetensområdet för treåringarna. Lärarna är jättegulliga, men de tycks inte riktigt ha koll på vad åldersgruppen klarar. Första gången vi var där började fröken med att säga att alla skulle presentera sig själva. "Vem vill börja?" Ni kan tänka er tystnaden hos en grupp med 12 treåringar som för första gången befinner sig i en skolsal. Och så säger fröken att de ska "presentera" sig. Vad är det? Hur gör man det?
Nästa övning var att måla. Fröken gav uppdraget att de skulle rita sitt finaste sommarminne... Hrm... Kankse andra treåringar kan det, men Axel målar och ritar ialla fall mest streck och krumelurer. "Minne" vet han nog inte vad det är och "sommar" är nog ganska abstrakt.
Men som sagt, fröknarna är gulliga ändå. Och huvudsaken är ju att han får prata svenska och leka med andra barn som också gör det.
Tja, drömma kan man ju. Axel ville inte alls vara kvar ensam kvar den här gången så det blev skola för min del också. Igår skulle de pyssla en humla. Det låg liiite över kompetensområdet för treåringarna. Lärarna är jättegulliga, men de tycks inte riktigt ha koll på vad åldersgruppen klarar. Första gången vi var där började fröken med att säga att alla skulle presentera sig själva. "Vem vill börja?" Ni kan tänka er tystnaden hos en grupp med 12 treåringar som för första gången befinner sig i en skolsal. Och så säger fröken att de ska "presentera" sig. Vad är det? Hur gör man det?
Nästa övning var att måla. Fröken gav uppdraget att de skulle rita sitt finaste sommarminne... Hrm... Kankse andra treåringar kan det, men Axel målar och ritar ialla fall mest streck och krumelurer. "Minne" vet han nog inte vad det är och "sommar" är nog ganska abstrakt.
Men som sagt, fröknarna är gulliga ändå. Och huvudsaken är ju att han får prata svenska och leka med andra barn som också gör det.
2009-09-25
Chokladglass!
Det var det första Axel yttrade när han vaknade. Han kommer alltid in till mig och Marco på natten och vaknar följdaktligen mellan oss varje morgon. Och i morse vaknade han väl mitt i någon dröm för han var vansinnig för att jag tydligen hade tagit hans chokladglass och ätit upp denna. "Annan chokladglass! Jag vill ha EN ANNAN chokladglass!" skrek han i ungefär tio minuter. Det tog ett tag att få humört på plats igen. Milt sagt.
Promenad
Ja, idag fick jag faktiskt tummen ur och tog en halvtimmas rask promenad. Första steget... Imorgon blir det lite längre.
2009-09-23
H
Axel stod inne i duschen och ritade på den immiga dörren. "Titta mamma, ett H!" utbrister han plötsligt och pekat på ett tjusigt H. Första egenskrivna bokstaven!
U4 och diarré
Idag hade Clara sin U4 (Undersökning nr 4 hos barnläkaren). Hon väger nu 4860 gram och är 57 cm lång. Ligger naturligtvis under normalkurvan, men följer sin egen utveckling utmärkt.
Axel har varit vaken många gånger under natten och haft diarré och feber. På förmiddagen kurerades han med med paracetamol, salta pinnar, vatten med druvsocker och choklad. Efter den kuren ville han absolut ut och cykla på nya cykeln. Efter den bedrifen var han helt slut igen och somnade sittandes i soffan framför en film. Lilla plutten. Nu ska han mutas med kyckling och pommes innan det blir sovdags.
Axel har varit vaken många gånger under natten och haft diarré och feber. På förmiddagen kurerades han med med paracetamol, salta pinnar, vatten med druvsocker och choklad. Efter den kuren ville han absolut ut och cykla på nya cykeln. Efter den bedrifen var han helt slut igen och somnade sittandes i soffan framför en film. Lilla plutten. Nu ska han mutas med kyckling och pommes innan det blir sovdags.
Axel cyklar!
http://www.youtube.com/user/zapalott#play/all/uploads-all/0/6XFDBqL8Ea8
Nu kan han! Han provade för första gången att cykla "på riktigt" härom dagen och idag var andra försöket. Två vingliga rundor där vi fick hålla i, men sedan kunde han själv. Häftigt att det går så fort att lära sig cykla!
Nu kan han! Han provade för första gången att cykla "på riktigt" härom dagen och idag var andra försöket. Två vingliga rundor där vi fick hålla i, men sedan kunde han själv. Häftigt att det går så fort att lära sig cykla!
2009-09-22
Choklad
Mitt underliga och alltför höga blodtryck bekymrar mig lite, så jag surfade om det på nätet och hittade tips om vilken mat som sänker blodtrycket. Bla hittade jag det här:
"Det är faktiskt vetenskapligt bevisat att en bit choklad om dagen kan sänka blodtrycket. Det visar en tysk studie som nyligen publicerades i den amerikanska tidskriften Journal of the Amrican Mecical Association.
Av 44 personer mellan 56-73 år som alla hade förstadium till högt blodtryck eller mild hypertoni åt hälften 6,3 gram mörk 85-procentig choklad och hälften lika mycket vit choklad i 18 veckor. Alla som åt mörk choklad sänkte blodtrycket, men hos de som åt vit choklad var blodtrycket oförändrat. Den mörka chokladen gav inte viktuppgång, höjda blodvärden eller förhöjt blodsocker. Enligt forskarna är det troligtvis de flavonoler som finns i kakao som ger den goda effekten."
Synd att det inte var mjölkchoklad, för jag är inte vidare förtjust i mörk choklad. Men för hääälsans skull kan jag ju offra mig och ta en bit ibland.
"Det är faktiskt vetenskapligt bevisat att en bit choklad om dagen kan sänka blodtrycket. Det visar en tysk studie som nyligen publicerades i den amerikanska tidskriften Journal of the Amrican Mecical Association.
Av 44 personer mellan 56-73 år som alla hade förstadium till högt blodtryck eller mild hypertoni åt hälften 6,3 gram mörk 85-procentig choklad och hälften lika mycket vit choklad i 18 veckor. Alla som åt mörk choklad sänkte blodtrycket, men hos de som åt vit choklad var blodtrycket oförändrat. Den mörka chokladen gav inte viktuppgång, höjda blodvärden eller förhöjt blodsocker. Enligt forskarna är det troligtvis de flavonoler som finns i kakao som ger den goda effekten."
Synd att det inte var mjölkchoklad, för jag är inte vidare förtjust i mörk choklad. Men för hääälsans skull kan jag ju offra mig och ta en bit ibland.
Fittus igen
Fittus, Axels kompis med det hemska namnet, är en rätt söt kille med bruna ögon och ljust hår. Men han har en del emot sig. Namnet. Och föräldrarnas klädsmak. Idag hade Fittus på sig hängslebyxor i brunt skinn. Hrm. Nej, det var inte vackert, men det kanske är coolt här i Bayern? Om igen; Må han aldrig flytta till Sverige.
2009-09-21
Träning
Nu är det faktiskt dags att komma igång igen. Innan jag blev gravid med Axel vägde jag 58-60 kg. Efter Axel hamnade jag på 62. Just nu väger jag 65. Dags att göra något åt det. Och idag har jag börjat. Här går man på "Rückbildungsgymnastik" dvs "tillbakabildande gymnastik" efter graviditeten och idag var första gången. Inte känndes det särskilt jobbigt, utom ett par övningar som kändes i höfterna. Men det trappas nog upp så sakteliga och tydligen är det viktigt med lugn start.
Det var första steget.
Andra steget blir att fatta det svåra beslutet om att avstå onödigt socker. Godis, kakor och läsk stryks härmed ur min kostcirkel. Nu. Utan att göra undantag för det som är kvar av kalastårtorna. Tror jag.
Tredje steget är att köpa träningskort. Men efterssom jag ska klara av min rückbildungsgymnastik först bör jag väl avvakta. Eller eventuellt börja på pilates som tydlligen är bra för bäckenbotten. Nåja, jag kan ju informera mig om vilket gym jag ska välja och vad det kostar ialla fall.
Första delmålet är 62 kg. Andra delmålet är 60 kg. Sedan får vi se. Kanske räcker det så, kanske ska jag ner till 58 igen. Har ni några bra förslag på belöning när jag når mina mål? För belönas måååste man ju!
Förutom att det blir snyggare med några kilon färre och att det ska blir skönt att känna sig stark i kroppen igen, så när jag en förhoppning om att det kanske hjälper mitt blodtryck på plats igen. Och med den tanken beslutar jag mig härmed även att avstå kaffe framöver. Eller, koffeinfritt kan jag ju få dricka. Men inget annat.
Så. Beslut fattat. Nu får ni peppa mig så jag kommer ut på promenader och rör ordentligt på mig.
Det var första steget.
Andra steget blir att fatta det svåra beslutet om att avstå onödigt socker. Godis, kakor och läsk stryks härmed ur min kostcirkel. Nu. Utan att göra undantag för det som är kvar av kalastårtorna. Tror jag.
Tredje steget är att köpa träningskort. Men efterssom jag ska klara av min rückbildungsgymnastik först bör jag väl avvakta. Eller eventuellt börja på pilates som tydlligen är bra för bäckenbotten. Nåja, jag kan ju informera mig om vilket gym jag ska välja och vad det kostar ialla fall.
Första delmålet är 62 kg. Andra delmålet är 60 kg. Sedan får vi se. Kanske räcker det så, kanske ska jag ner till 58 igen. Har ni några bra förslag på belöning när jag når mina mål? För belönas måååste man ju!
Förutom att det blir snyggare med några kilon färre och att det ska blir skönt att känna sig stark i kroppen igen, så när jag en förhoppning om att det kanske hjälper mitt blodtryck på plats igen. Och med den tanken beslutar jag mig härmed även att avstå kaffe framöver. Eller, koffeinfritt kan jag ju få dricka. Men inget annat.
Så. Beslut fattat. Nu får ni peppa mig så jag kommer ut på promenader och rör ordentligt på mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
