Sagt av Axel:
Mamma, jag ÄKLAR dig! Hela TIDEN! Du är VACKER! Du är UNNEBAJ! Nästan som en smurf!
2010-02-09
2010-02-07
För länge sedan...
Golvet i den runda yurtan glänser av filtar i klara färger. Djurhudar uppspända på en ram av rödmålade vidjor bildar den böjda väggen och genom hålet i taket ser jag stjärnhimmel och känner lukt av nattluft. Jag kurar ihop mig i sovsäcken och betraktar gaslampans sken över de nio ansiktena. Ute blåser den kirgisiska vinden över ett gult, grästäckt våglandskap och den tunna luften på 3.500 meters höjd har gjort min kropp tung.
Vodka hälls upp i två buckliga tennmuggar som vandrar runt mellan oss. Sergei´s skrapiga stämma formar de ryska orden till en hyllning av dagen som nästan är förbi. Så tystnar han och avslutar med att höja muggen i en skål. Vi lyssnar på vinden igen och hör en häst gnägga i närheten. Så växlar vi till engelska och fortsätter med låga röster prata om vad vi upplevt.
Med helikopter lämnade vi tidigt på morgonen vårt läger uppe på slätten och flög över bergstopparna. Landskapet ändrade karaktär och den kalla morgonluften var bortglömd när vi svängde ner i en grön, mjuk dal och blev avsläppta. En bäck med smältvatten porlade, solskenet fick mig att kisa och bergen väntade stilla och tysta. I ryggsäcken hade jag min sovsäck om vi skulle tvingas övernatta på väg tillbaka. Vi vandrade genom en trång ravin där vatten forsade fram runt vara ben. Stenarna var hala och jag sträckte ut händerna och tog stöd mot bergväggen. Ute ur ravinen blev stigningen brantare och varje steg krävde ett djupare andetag än det förra. Meterhöga snömassor i breda strimmor över berget tog snabbt på krafterna och jag halkade. Satte ner en hand för att stödja mig och märkte att blodet inte orkade hela vägen ut i fingerspetsarna igen, så den förblev kall.
Tennmuggarna har vandrat vidare och Marcos italienska ”Salute!” avslutar hans hyllning till vänskapen och naturen. Dagen är ännu inte riktigt förbi. Nu är det min tur att utbringa en skål. Den svala muggen sätts i min hand och en skvätt vodka slås i. Jag känner mig märkvärdigt rörd och ser mig omkring utan att kunna säga ett ord. I en cirkel, med ansiktena mot varandra, ligger vi alla nerkrupna i våra sovsäckar. Ingen av oss har träffats förut, men någonting binder oss samman. Något har fått oss alla att berätta om livsavgörande ögonblick och minnen vi alltid kommer bära med oss.
Jag harklar mig och börjar berätta vad jag känner. Min svenska låter exotisk och främmande och jag ser hur allas ögon är riktade mot mig i ett försök att förstå vad orden betyder. Min röst darrar lite när jag säger att den här dagen, det här ögonblicket och de är människorna kommer jag aldrig att glömma. Så tystnar jag igen, höjer muggen och säger skål. ”Skål!” upprepar alla, med brytning på nio olika språk.
I själva verket har jag ingen som helst aning om hur mycket den här dagen faktiskt kommer att betyda i mitt liv.
På dagen två år senare hör jag återigen Marcos ”Salute!” och ser honom höja ett vinglas. På den stenlagda innergården sitter 78 personer från tio olika länder. Våra vänner och familjer. Kvinnorna har uppsatt hår och klänningar som glittrar. Männen har tagit av kavajen och lossat på slipsen. Marco är nyklippt och ler hela tiden. På min vänsterhand glänser en ny ring och jag känner mig underligt frånvarande och närvarande på samma gång. Mendehlson klingar fortfarande i öronen och jag skakar bort några risgryn från den vita klänningen. Mamma torkar diskret bort en tår i ögonvrån och pappa läser en sista gång igenom sitt tal innan han ställer sig upp och klingar i glaset.
Sedan kvällen i yurtan delas mitt liv i ”Före Kirgistan” och ”Efter Kirgistan”. Före Kirgistan var det ordning och reda. Jag visste vem jag var, vad jag ville och vad jag kunde. Hade en historia och referenspunkter. Jag hade etiketter i form av ”Utbildning: Civilekonom från Handels”, ”Yrke: Marknadsförare på Saab” och ”Boende: 3:a på Kungshöjd”. Jag var självständig, självsäker och kanske till och med lite självgod. Jag var en ganska vanlig svensk i Sverige.
Tre månader efter hemkomsten från Kirgistan sitter jag återigen på Landvetter. Skärmen vid gaten visar ”München” och jag ler för mig själv och skakar lite på huvudet. Jag har fått höra att jag är impulsiv. Att jag borde ta det lite lugnt och vänta. Vänta på vadå? Jag är singel sedan ett år tillbaka och har precis blivit uppsagd från jobbet. Att vänta gör inte livet roligare.
Med berusningen av den kirgisiska vodkan och de bruna italienska ögonen i färskt minne kliver jag på SAS-planet och lämnar mitt hem, mitt land, mitt språk, min kultur och alla männskor som någonsin betytt något för mig. Framme i München kliver jag av som arbetslös invandrare med språkproblem.
Vodka hälls upp i två buckliga tennmuggar som vandrar runt mellan oss. Sergei´s skrapiga stämma formar de ryska orden till en hyllning av dagen som nästan är förbi. Så tystnar han och avslutar med att höja muggen i en skål. Vi lyssnar på vinden igen och hör en häst gnägga i närheten. Så växlar vi till engelska och fortsätter med låga röster prata om vad vi upplevt.
Med helikopter lämnade vi tidigt på morgonen vårt läger uppe på slätten och flög över bergstopparna. Landskapet ändrade karaktär och den kalla morgonluften var bortglömd när vi svängde ner i en grön, mjuk dal och blev avsläppta. En bäck med smältvatten porlade, solskenet fick mig att kisa och bergen väntade stilla och tysta. I ryggsäcken hade jag min sovsäck om vi skulle tvingas övernatta på väg tillbaka. Vi vandrade genom en trång ravin där vatten forsade fram runt vara ben. Stenarna var hala och jag sträckte ut händerna och tog stöd mot bergväggen. Ute ur ravinen blev stigningen brantare och varje steg krävde ett djupare andetag än det förra. Meterhöga snömassor i breda strimmor över berget tog snabbt på krafterna och jag halkade. Satte ner en hand för att stödja mig och märkte att blodet inte orkade hela vägen ut i fingerspetsarna igen, så den förblev kall.
Tennmuggarna har vandrat vidare och Marcos italienska ”Salute!” avslutar hans hyllning till vänskapen och naturen. Dagen är ännu inte riktigt förbi. Nu är det min tur att utbringa en skål. Den svala muggen sätts i min hand och en skvätt vodka slås i. Jag känner mig märkvärdigt rörd och ser mig omkring utan att kunna säga ett ord. I en cirkel, med ansiktena mot varandra, ligger vi alla nerkrupna i våra sovsäckar. Ingen av oss har träffats förut, men någonting binder oss samman. Något har fått oss alla att berätta om livsavgörande ögonblick och minnen vi alltid kommer bära med oss.
Jag harklar mig och börjar berätta vad jag känner. Min svenska låter exotisk och främmande och jag ser hur allas ögon är riktade mot mig i ett försök att förstå vad orden betyder. Min röst darrar lite när jag säger att den här dagen, det här ögonblicket och de är människorna kommer jag aldrig att glömma. Så tystnar jag igen, höjer muggen och säger skål. ”Skål!” upprepar alla, med brytning på nio olika språk.
I själva verket har jag ingen som helst aning om hur mycket den här dagen faktiskt kommer att betyda i mitt liv.
På dagen två år senare hör jag återigen Marcos ”Salute!” och ser honom höja ett vinglas. På den stenlagda innergården sitter 78 personer från tio olika länder. Våra vänner och familjer. Kvinnorna har uppsatt hår och klänningar som glittrar. Männen har tagit av kavajen och lossat på slipsen. Marco är nyklippt och ler hela tiden. På min vänsterhand glänser en ny ring och jag känner mig underligt frånvarande och närvarande på samma gång. Mendehlson klingar fortfarande i öronen och jag skakar bort några risgryn från den vita klänningen. Mamma torkar diskret bort en tår i ögonvrån och pappa läser en sista gång igenom sitt tal innan han ställer sig upp och klingar i glaset.
Sedan kvällen i yurtan delas mitt liv i ”Före Kirgistan” och ”Efter Kirgistan”. Före Kirgistan var det ordning och reda. Jag visste vem jag var, vad jag ville och vad jag kunde. Hade en historia och referenspunkter. Jag hade etiketter i form av ”Utbildning: Civilekonom från Handels”, ”Yrke: Marknadsförare på Saab” och ”Boende: 3:a på Kungshöjd”. Jag var självständig, självsäker och kanske till och med lite självgod. Jag var en ganska vanlig svensk i Sverige.
Tre månader efter hemkomsten från Kirgistan sitter jag återigen på Landvetter. Skärmen vid gaten visar ”München” och jag ler för mig själv och skakar lite på huvudet. Jag har fått höra att jag är impulsiv. Att jag borde ta det lite lugnt och vänta. Vänta på vadå? Jag är singel sedan ett år tillbaka och har precis blivit uppsagd från jobbet. Att vänta gör inte livet roligare.
Med berusningen av den kirgisiska vodkan och de bruna italienska ögonen i färskt minne kliver jag på SAS-planet och lämnar mitt hem, mitt land, mitt språk, min kultur och alla männskor som någonsin betytt något för mig. Framme i München kliver jag av som arbetslös invandrare med språkproblem.
2010-02-05
Lovefilm
Ni känner väl till Lovefilm? Om inte så borde ni! Det är inte någon klubb med Harlekinliknande filmer som namnet antyder. Det är filmuthyrning med ett enormt utbud filmer där man, till ett fast pris, får låna så många man vill. Så här fungerar det:
Du går in på deras site och anmäler dig. Sedan väljer du ut filmer till din lista och därefter skickas första filmen till dig. Nästa dag har du den i brevlådan. När du sett filmen stoppar du ner den i samma kuvert som den kom i och lägger på lådan - utan frimärke och utan att behöva skriva adress. Vips, så har du en ny film två dagar senare. Det innebär att man kan få en ny film var tredje dag om man vill. Det finns ingen begränsad tid hur länge man får behålla en film så man väljer själv hur ofta man vill se en ny. Visst är det praktiskt! Och rätt billigt - beroende på hur mycket du väljer att utnyttja det.
Lovefilm finns i många europeiska länder (bla Tyskland och Sverige), men tyvärr inte i Italien och Schweiz. Italien har kanske ingen tillräckligt tillförlitlig postgång för att det ska fungera, men varför det inte finns i Schweiz vet jag inte.
Testa om ni har lust. http://www.lovefilm.se
Du går in på deras site och anmäler dig. Sedan väljer du ut filmer till din lista och därefter skickas första filmen till dig. Nästa dag har du den i brevlådan. När du sett filmen stoppar du ner den i samma kuvert som den kom i och lägger på lådan - utan frimärke och utan att behöva skriva adress. Vips, så har du en ny film två dagar senare. Det innebär att man kan få en ny film var tredje dag om man vill. Det finns ingen begränsad tid hur länge man får behålla en film så man väljer själv hur ofta man vill se en ny. Visst är det praktiskt! Och rätt billigt - beroende på hur mycket du väljer att utnyttja det.
Lovefilm finns i många europeiska länder (bla Tyskland och Sverige), men tyvärr inte i Italien och Schweiz. Italien har kanske ingen tillräckligt tillförlitlig postgång för att det ska fungera, men varför det inte finns i Schweiz vet jag inte.
Testa om ni har lust. http://www.lovefilm.se
Gloria
Håravfallet efter graviditeten har äntligen minskat. Kanske för att det inte fanns så mycket mer kvar som kunde falla av... Jag tror jag har tappat ungefär 1/3 av det jag hade innan. Det är mycket. Gigantiskt mycket. Nu har håret börjat växa ut igen och ni kan ju tänka er hur det ser ut. Stubb. Jadå. Just nu är det ungefär 3 cm långt och står som en gloria runt hela huvudet. Framförallt i pannan, i hårfästet, ser det inte klokt ut. Som en treåring som klippt sig själv ungefär. Gah. Men om några år är det väl ikapp igen.
2010-02-04
Pocketbyte
Idag har jag bytt bort mina gamla lästa pocketböcker mot lika gamla, men olästa, dito. Visst är det käckt!? Vi träffades några tjejer, hade med oss valfritt antal böcker på svenska, engelska och tyska, la fram alla böcker tillsammans och turades sedan om att välja en "ny" bok tills vi kommit upp i det antal vi hade haft med oss. Så nu har jag en bärkasse med olästa böcker framför mig. Härligt!
Före:
Efter:
Före:
Efter:
2010-02-03
Språkfunderingar
Emmama i Skottland frågade hur vi andra utlandssvenskar upplever våra språk. Om vi känner oss stympade av språket ibland. Min kommentar blev alldeles för lång så jag svarar här istället.
När jag kom till Tyskland för sju år sedan kunde jag tyska. I teorin. Jo, för jag hade ju läst tyska i skolan och hade dessutom 40 poäng tyska från universitetet. Att de där universitetspoängen handlade om fonetik, språkhistoria, litteraturhistoria etc och inte en gnutta om att verkligen kunna prata visade sig ju ganska snabbt. Jag och Marco pratade engelska med varandra när vi träffades, men efter ett halvår bytte vi till tyska för att jag skulle lära mig. Min åsikt (som jag återkommer till längre ner) är att man bör anstränga sig för att lära sig landets språk. För sin egen del. Ingen annan bryr sig ju om den där invandraren inte kan göra sig förstådd.
I början hade vi reglerna; Ingen tyska i telefon, inte när det handlade om viktiga saker och inte i sängen. Jag led när jag tvingades ringa samtal på tyska eller besöka någon myndighet av något slag.
Nu, sju år senare, är min tyska flytande. Då och då lär jag mig något nytt ord som jag inte hört förut och visst snubblar jag på artiklar i dativ någon gång. Men ofta får jag underbara komplimanger om hur otroligt bra min tyska är och att man ibland glömmer bort att jag inte har tyska som modersmål. Det värmer såklart att äntligen ha nått dit!
Min engelska däremot är helt förfärlig nu för tiden! Innan jag flyttade till Tyskland, var engelska mitt jobbspråk som jag ofta höll presentationer på och pratade i de flesta jobbsamtal. Men nu... Jag har tappat både ord, grammatik och uttal och tycker det är rätt obehagligt att prata engelska. För jag HÖR ju hur det låter. Jag tror tom att jag bryter på tyska!
Att prata ett andra språk med sin partner är ju också rätt intressant. Dels för att man egentligen inte vet om man uppfattar varandra rätt. Och del för att man, åtminstone vi, skapar ett eget språk. Jo, för båda har ju tyska som andra- eller, egentligen, tredjespråk. En sådan sak som att kommunicera till varandra att barnet har bajsat i blöjan. Vad heter det på tyska? Det är inget man slår upp i ordboken, lär sig från nyheterna eller hör andra prata om. På italienska heter det "fa la cacca" och i en tysk, ironisk, TV-reklam säger en kvinna i aftonklänning "Ich gehe kurz kacken..." Alltså borde bajsa heta "kacken". "Er hat gekackt." Den slutsatsen drog ialla fall vi. Det var inte så bra. Kacken är nämligen vansinnigt vulgärt och inte ett ord som man bör använda, definitivt inte i samband med söta små bebisar. Våra kompisar, som råkade höra oss, spärrade först upp ögonen och vred sig sedan av skratt. Inget lämpligt ordval alltså. Men hur skulle vi kunna veta det?!
Jag vill gärna att mina barn pratar svenska och känner sig bekväma i det. Inte bara svenska förstås, efterssom de behöver tyska och italienska i sin vardag också. Men jag skulle gärna vilja hålla balansen mellan de olika språken. Så jag läser, sjunger, ramsar, pratar i all evinnerlighet. Och hoppas att det ger utdelning framöver. Än så länge är Axels första språk svenska med italienskan hack i häl och tyskan en bit efter. Men när vi flyttat till Lugano blir det ju annorlunda. Då kommer italienskan bli dominerande och svenskan och tyskan halka efter. Och det gör mig livrädd.
Det där med att lära sig språket i landet där man bor skulle jag ju återkomma till. Jo, det tycker jag att man ska. Såklart. Men än så länge verkar det som att man klarar sig utmärkt på tyska i Lugano. Alla vi träffat hittills (mäklare, myndigheter, hussäljare, affärsbiträden) byter lätt mellan italienska, tyska och franska och är naturligt trespråkiga. Otroligt!
Men om jag lär mig italienska och börjar prata det hemma kommer barnen snabbt lägga av med både tyska och svenska. Men jag kan ju prata lite i smyyyyyg, när de inte hör. När jag väl lärt mig. Om sju år eller så.
När jag kom till Tyskland för sju år sedan kunde jag tyska. I teorin. Jo, för jag hade ju läst tyska i skolan och hade dessutom 40 poäng tyska från universitetet. Att de där universitetspoängen handlade om fonetik, språkhistoria, litteraturhistoria etc och inte en gnutta om att verkligen kunna prata visade sig ju ganska snabbt. Jag och Marco pratade engelska med varandra när vi träffades, men efter ett halvår bytte vi till tyska för att jag skulle lära mig. Min åsikt (som jag återkommer till längre ner) är att man bör anstränga sig för att lära sig landets språk. För sin egen del. Ingen annan bryr sig ju om den där invandraren inte kan göra sig förstådd.
I början hade vi reglerna; Ingen tyska i telefon, inte när det handlade om viktiga saker och inte i sängen. Jag led när jag tvingades ringa samtal på tyska eller besöka någon myndighet av något slag.
Nu, sju år senare, är min tyska flytande. Då och då lär jag mig något nytt ord som jag inte hört förut och visst snubblar jag på artiklar i dativ någon gång. Men ofta får jag underbara komplimanger om hur otroligt bra min tyska är och att man ibland glömmer bort att jag inte har tyska som modersmål. Det värmer såklart att äntligen ha nått dit!
Min engelska däremot är helt förfärlig nu för tiden! Innan jag flyttade till Tyskland, var engelska mitt jobbspråk som jag ofta höll presentationer på och pratade i de flesta jobbsamtal. Men nu... Jag har tappat både ord, grammatik och uttal och tycker det är rätt obehagligt att prata engelska. För jag HÖR ju hur det låter. Jag tror tom att jag bryter på tyska!
Att prata ett andra språk med sin partner är ju också rätt intressant. Dels för att man egentligen inte vet om man uppfattar varandra rätt. Och del för att man, åtminstone vi, skapar ett eget språk. Jo, för båda har ju tyska som andra- eller, egentligen, tredjespråk. En sådan sak som att kommunicera till varandra att barnet har bajsat i blöjan. Vad heter det på tyska? Det är inget man slår upp i ordboken, lär sig från nyheterna eller hör andra prata om. På italienska heter det "fa la cacca" och i en tysk, ironisk, TV-reklam säger en kvinna i aftonklänning "Ich gehe kurz kacken..." Alltså borde bajsa heta "kacken". "Er hat gekackt." Den slutsatsen drog ialla fall vi. Det var inte så bra. Kacken är nämligen vansinnigt vulgärt och inte ett ord som man bör använda, definitivt inte i samband med söta små bebisar. Våra kompisar, som råkade höra oss, spärrade först upp ögonen och vred sig sedan av skratt. Inget lämpligt ordval alltså. Men hur skulle vi kunna veta det?!
Jag vill gärna att mina barn pratar svenska och känner sig bekväma i det. Inte bara svenska förstås, efterssom de behöver tyska och italienska i sin vardag också. Men jag skulle gärna vilja hålla balansen mellan de olika språken. Så jag läser, sjunger, ramsar, pratar i all evinnerlighet. Och hoppas att det ger utdelning framöver. Än så länge är Axels första språk svenska med italienskan hack i häl och tyskan en bit efter. Men när vi flyttat till Lugano blir det ju annorlunda. Då kommer italienskan bli dominerande och svenskan och tyskan halka efter. Och det gör mig livrädd.
Det där med att lära sig språket i landet där man bor skulle jag ju återkomma till. Jo, det tycker jag att man ska. Såklart. Men än så länge verkar det som att man klarar sig utmärkt på tyska i Lugano. Alla vi träffat hittills (mäklare, myndigheter, hussäljare, affärsbiträden) byter lätt mellan italienska, tyska och franska och är naturligt trespråkiga. Otroligt!
Men om jag lär mig italienska och börjar prata det hemma kommer barnen snabbt lägga av med både tyska och svenska. Men jag kan ju prata lite i smyyyyyg, när de inte hör. När jag väl lärt mig. Om sju år eller så.
2010-02-02
Ett litet steg...
...närmare flytten är vi nu. Jo, för nu har vi ialla fall ett telefonnummer. Till den separata kontorsdelen av huset. Det är nämligen så att för att husköpet ska registreras hos "notaio" måste vi bo där. Men vi kan inte bo där förrän vi registrerats. Och flytten sker inte förrän i juli - om husköpet gått igenom, dvs registrerats hos notaio. Krångligt? Jovars. Men nu finns det ett hyresavtal där det står att vi hyr kontorsdelen av huset (kostnadsfritt) och därmed anses vi bo där. Och för att bevisa att hela familjen på fyra personer visst bor i ett kontor på 20 m2 har vi nu alltså slutit avtal med telefonbolaget och har ett telefonnummer.
Jag trodde den här typen av byråkrati höll till på andra sidan gränsen till Italien, men vi lär få en släng av den inne på schweiziska sidan också tycks det.
Jag trodde den här typen av byråkrati höll till på andra sidan gränsen till Italien, men vi lär få en släng av den inne på schweiziska sidan också tycks det.
Dykpremiär!
Idag var jag och Clara på babysim igen, för andra gången. Hon älskar vattnet och viftar, plaskar och babblar hela tiden. Aterigen fick vi kommentarer om hur aktiv och fysisk hon är.
Nu fick hon för första gången prova på att dyka. När Axel gick på babysim gjorde vi aldrig det, men med Clara kändes det helt rätt. Helcool var hon också. Inte ett pip utan tittade sig bara omkring efteråt och jagade vidare efter en kul boll. Sicken tjej!
Nu fick hon för första gången prova på att dyka. När Axel gick på babysim gjorde vi aldrig det, men med Clara kändes det helt rätt. Helcool var hon också. Inte ett pip utan tittade sig bara omkring efteråt och jagade vidare efter en kul boll. Sicken tjej!
2010-01-31
Snöstorm
Snön vräker ner medan vi sitter inne vid en brasa och tittar ut på den gamla bayerska gården mitt emot. Det här kommer jag sakna när vi flyttat härifrån.
Hästkalas
Axel och Clara (jo, jag och Marco också) var på barnkalas igår. Axels bästa kompis Kate fyllde fyra år och hennes lillebror Jack fyllde två. Efterssom Kate är i häståldern gick kalaset av stapeln i ett stall - eller snarare utanför stallet. 15 lyckliga barn red en lång runda på små falabellor, åt kladdkaka och pannkakstårta i en pytteliten stuga och fiskade godispåsar ur fiskdamm. Alla barn var lyckliga och alla föräldrar likaså. Sedan tog snöstormen ordentlig fart och kalaset tog slut.
2010-01-30
Sagt av Axel
Med stort allvar till gamlamormor, 89 år:
Gamlamormor, du är GAMMAL! Snart FINNS inte du mer!
Ehrm........
Gamlamormor, du är GAMMAL! Snart FINNS inte du mer!
Ehrm........
2010-01-29
Retro
Jag tittade igenom kläderna från när jag var nyfödd och hittade den här klänningen till Clara. Retro minsann.
Sagt av Axel
- Morfar, vad ska du göra?
- Jag ska gå på toaletten.
- Jag kommer med.
- Nej, jag går själv.
- Nej, jag följer med! Jag måste se om du är DUKTIG.
- ???
- Jag ska gå på toaletten.
- Jag kommer med.
- Nej, jag går själv.
- Nej, jag följer med! Jag måste se om du är DUKTIG.
- ???
2010-01-28
Vår?
Igår köpte jag årets första tulpaner och tyckte det började kännas som vår. Idag är det snöstorm. Det dröjer nog ett tag till innan våren verkligen kommer.
Lugn och ro
Clara sover med nallen i famn och Axel sitter i sitt rum och läser böcker för sig själv. Samtidigt. Har aldrig hänt förut.
2010-01-18
Delmål uppnått
Hurra! Jag är tillbaka på vikten innan Claragraviditeten! Flera dagar i rad har vågen visat på 62 kg. Ett halvår tog det. Trots all choklad. :-)
Nu har jag ytterligare två kilo kvar till vikten innan Axelgraviditeten.
Nu har jag ytterligare två kilo kvar till vikten innan Axelgraviditeten.
2010-01-17
Syskonspråk
Ni andra utlandssvenska familjer; Pratar era barn svenska med varandra? Eller har de valt landets språk? Eller kanske pappans om han har ett annat?
Axel pratar svenska till Clara när det bara är vi tre, italienska när det är barnen och pappa och blandar när vi är hela familjen. Jag vill naturligtvis att de ska välja att ha svenska som sitt språk framöver, men när vi bor i italiensktalande delen av Schweiz kan det kanske lätt tendera att luta över åt italienska istället.
Hur har ni andra gjort?
Axel pratar svenska till Clara när det bara är vi tre, italienska när det är barnen och pappa och blandar när vi är hela familjen. Jag vill naturligtvis att de ska välja att ha svenska som sitt språk framöver, men när vi bor i italiensktalande delen av Schweiz kan det kanske lätt tendera att luta över åt italienska istället.
Hur har ni andra gjort?
2010-01-15
Preliminär bokning
Jag ringde kurhotellet idag och frågade om det fortfarande finns plats i mars när Dani ska åka. Det fanns det. Så nu har jag bokat in mig och barnen på tre veckors kur. Jag måste få godkännt från försäkringsbolaget först, men sedan är det fritt fram. Om jag verkligen vill. Jag har inte bestämt mig. Tre veckor är långt. Jättelångt. Framförallt är det jättelångt att vara ifrån Marco. Det är vi ju så det räcker ändå genom alla hans jobbresor. Jag får fundera helt enkelt.
Halvårskontroll
Idag har Clara varit på U5, dvs halvårskontroll. Hon fick godkännt. Rör sig ordentligt, "pratar" och är rejält aktiv och nyfiken. Som vanligt fick hon kommentarer om hur livlig hon är och att det kommer bli full fart hos oss. Jo, jag har förstått det nu.
En liten plutta är hon dock fortfarande för hon väger 6480 gram och är 65 cm lång.
En liten plutta är hon dock fortfarande för hon väger 6480 gram och är 65 cm lång.
Djurparksdag
Djurparksdag med Petra och alla barnen igen. Som vanligt var det inte djuren som var roligast utan bästa kompisen Kate, hennes lillebror Jack och lekplatserna.
2010-01-13
Kur?
Tyskarna har någonting som de kallar "Kur" som de är helt till sig över. Det innebär att slitna mammor tar med sina barn och åker till ett kurhotell i tre veckor. Där får de maten serverad, sängen bäddad, rummet städat, barnen passade och "behandlingar" av olika slag. Det kan handla om allt från massage till konstterapi och kostrådgivning. Och allt betalas av sjukförsäkringen.
En av mina tyska vänner har nu precis bokat en sådan Kur. Tre veckor i Bayrischer Wald i mars. Utan maken, med barnen. Hon ser det som en enooooorm avlastning. En annan bekant var på annan kur i sex (!) veckor med sin treåring och sina ettåriga tvillingar.
Jag är förundrad. Och nyfiken. Kanske borde jag testa innan vi flyttar härifrån?
En av mina tyska vänner har nu precis bokat en sådan Kur. Tre veckor i Bayrischer Wald i mars. Utan maken, med barnen. Hon ser det som en enooooorm avlastning. En annan bekant var på annan kur i sex (!) veckor med sin treåring och sina ettåriga tvillingar.
Jag är förundrad. Och nyfiken. Kanske borde jag testa innan vi flyttar härifrån?
Så dumt!
Det var verkligen ett alldeles osedvanligt dumt nyårslöfte jag gav! Inte äta choklad? Så fånigt! Choklad som är så gott. Som man blir glad av. Och som är en sådan fantastisk njutning. Jag erkänner att jag inte höll löftet särskilt länge (en vecka kanske?) och just idag har jag köpt mig en fin liten ask med Lindts praliner som jag tänkte unna mig en om dagen till morgonkaffet. Idag blev det visst tre. Och nu sitter jag med en öppnad bit kardemummachoklad som är sååå god!
Idiotiskt att avstå choklad ju!
Jag lovar härmed istället att hela året avstå.... rättika. Och surströmming.
Idiotiskt att avstå choklad ju!
Jag lovar härmed istället att hela året avstå.... rättika. Och surströmming.
2010-01-12
Hon sover!!!
Efter att ha velat äta 10, 50, 100 gånger varje natt sooooover Clara äntligen. Hurra! En enda gång åt hon i natt. Hemligheten? Mat i mängd. Grönsakspuré till lunch, frukpuré till mellanmål och gröt till kvällsmat. Lilla tjejen börjar bli stor. Hon tycker tom om att äta. Det gjorde aldrig Axel i den åldern. I bästa fall öppnade han munnen, andades djupt och sprutade sedan ut maten igen. Clara, däremot, gapar och kastar sig fram mot skeden. Duktig tjej.
2010-01-10
Ett halvår
Vår underbara Clara fyller ett halvår idag. Ett helt halvår! Inte mer än ett halvår!
Som om hon nyss kom till oss, men ändå alltid varit här.
Det är en kärlek fullständigt obeskrivbar. Denna lilla, fantastiskt, underbara varelse som skrattar så fort jag ser på henne. Som dyrkar sin storebror och följer honom med blicken varje sekund. Som fnissar högt när Marco busar med henne. Denna lilla prinsessa som gör oss alla lyckliga varje dag.
Jag tror, vet, att det aldrig funnits, aldrig kommer finnas någon så underbar som hon. Förutom Axel. Ingen annan. Någonsin.
En sådan kärlek, en sådan lycka. Ett helt halvår. Bara ett halvår.
Som om hon nyss kom till oss, men ändå alltid varit här.
Det är en kärlek fullständigt obeskrivbar. Denna lilla, fantastiskt, underbara varelse som skrattar så fort jag ser på henne. Som dyrkar sin storebror och följer honom med blicken varje sekund. Som fnissar högt när Marco busar med henne. Denna lilla prinsessa som gör oss alla lyckliga varje dag.
Jag tror, vet, att det aldrig funnits, aldrig kommer finnas någon så underbar som hon. Förutom Axel. Ingen annan. Någonsin.
En sådan kärlek, en sådan lycka. Ett helt halvår. Bara ett halvår.
2010-01-07
De senaste tio åren
Någon som jag inte träffat på väldigt länge frågade vad jag gjort de senaste tio åren. Inget särskilt, tänkte jag. Men sedan tänkte jag en gång till. Det har faktiskt varit tio fantastiska år. Helvete ibland, men klart mest himmel.
Här kommer det:
Firat milleniumskiftet i Göteborg med dåvarande sambo och gemensamma vänner. Jobbat som Exhibition Director på ExpoNova och ansvarat för Stockholm Marketing Week. Rest till HongKong, Indonesien, Thailand, Malaysia. Bytt till Saab och ansvarat för de internationella bilsalongerna runt om i världen. Rest till Detroit, Frankfurt, Amsterdam, Paris, London, Geneve och Detroit igen, Separerat. Sett allt i svart. Bytt jobb inom Saab och arbetat med sponsringsavtal, sports marketing och event marketing. Rest lika mycket, men bytt storstäderna mot skidorter. Gjort flying fox, lärt mig klättra, paddlat kajak. Träffat och lärt känna finaste vännerna som finns! Ramlat ihop på gatan i mitt livs enda (hoppas jag!) epilepsianfall och fått genomgå undersökningar för att leta hjärntumör. Lyckligtvis var jag alldeles frisk. Gjort ett nytt försök med förhållandet. Separerat igen. Sett allt ännu svartare. Rest med tåg genom Sydafrika och Swaziland. Levt singelliv. Rest till Egypten, Frankrike, Skottland, Österrike, England - Kirgistan. Träffat Marco. Hört till de 3000 som blev uppsagda från Saab. Haft mitt livs roligaste sommar med multisport i Frankrike, surfning på Korsika, mountainbike i Dolomiterna, fina vänner och ny kärlek. Flyttat till München efter att ha träffat Marco tre gånger... Pluggat tyska. Lärt mig åka skidor offpist. Rest till Usa, Canada, Italien, Österrike, La Palma. Haft en alpstuga mitt på ett berg med utedass och vedeldad spis. Startat eget företag inom marknadsföring. Slitit hårt för lite pengar men lärt mig mycket tyska på kuppen. Korsat Island på cykel och förlovat mig där. Tillbringat en månad på Kuba. Cyklat uppför och nerför väldans många berg. Gift mig borgeligt i München och kyrkligt med 80 gäster vid Gardasjön (med samma man, ja). Bröllopsrest till Sardinien. Varit på bröllop i Italien och Indien. Flyttat från München till ett 300 år gammalt hus utanför stan. Kräkts mig igenom en hel graviditet. Konstant. Verkligen konstant. Verkligen, verkligen konstant. Fått underbara Axel. Svävat på rosa moln och njutit babylycka. Malta, Italien, Tjeckien, Canada. Blivit faster. Flyttat till Reichersbeuern. Italien, italien, italien. Levt småbarnsliv. Viiiilat mig genom en graviditet pga preklampsie. Sjukhusvistelser och konstanta läkarkontroller. Fått underbara Clara. Svävat på rosa moln och njutit babylycka igen. Köpt hus i Lugano.
Här kommer det:
Firat milleniumskiftet i Göteborg med dåvarande sambo och gemensamma vänner. Jobbat som Exhibition Director på ExpoNova och ansvarat för Stockholm Marketing Week. Rest till HongKong, Indonesien, Thailand, Malaysia. Bytt till Saab och ansvarat för de internationella bilsalongerna runt om i världen. Rest till Detroit, Frankfurt, Amsterdam, Paris, London, Geneve och Detroit igen, Separerat. Sett allt i svart. Bytt jobb inom Saab och arbetat med sponsringsavtal, sports marketing och event marketing. Rest lika mycket, men bytt storstäderna mot skidorter. Gjort flying fox, lärt mig klättra, paddlat kajak. Träffat och lärt känna finaste vännerna som finns! Ramlat ihop på gatan i mitt livs enda (hoppas jag!) epilepsianfall och fått genomgå undersökningar för att leta hjärntumör. Lyckligtvis var jag alldeles frisk. Gjort ett nytt försök med förhållandet. Separerat igen. Sett allt ännu svartare. Rest med tåg genom Sydafrika och Swaziland. Levt singelliv. Rest till Egypten, Frankrike, Skottland, Österrike, England - Kirgistan. Träffat Marco. Hört till de 3000 som blev uppsagda från Saab. Haft mitt livs roligaste sommar med multisport i Frankrike, surfning på Korsika, mountainbike i Dolomiterna, fina vänner och ny kärlek. Flyttat till München efter att ha träffat Marco tre gånger... Pluggat tyska. Lärt mig åka skidor offpist. Rest till Usa, Canada, Italien, Österrike, La Palma. Haft en alpstuga mitt på ett berg med utedass och vedeldad spis. Startat eget företag inom marknadsföring. Slitit hårt för lite pengar men lärt mig mycket tyska på kuppen. Korsat Island på cykel och förlovat mig där. Tillbringat en månad på Kuba. Cyklat uppför och nerför väldans många berg. Gift mig borgeligt i München och kyrkligt med 80 gäster vid Gardasjön (med samma man, ja). Bröllopsrest till Sardinien. Varit på bröllop i Italien och Indien. Flyttat från München till ett 300 år gammalt hus utanför stan. Kräkts mig igenom en hel graviditet. Konstant. Verkligen konstant. Verkligen, verkligen konstant. Fått underbara Axel. Svävat på rosa moln och njutit babylycka. Malta, Italien, Tjeckien, Canada. Blivit faster. Flyttat till Reichersbeuern. Italien, italien, italien. Levt småbarnsliv. Viiiilat mig genom en graviditet pga preklampsie. Sjukhusvistelser och konstanta läkarkontroller. Fått underbara Clara. Svävat på rosa moln och njutit babylycka igen. Köpt hus i Lugano.
2010-01-06
Sista
Det är nästan ett halvår kvar innan vi flyttar, men det har redan börjat bli "sista". Sista vintern i Bayern, sista julen, sista nyårsfirandet osv. Ikväll är det sista kvällen med sista julgranen. Ja, ni hör. En julgran. Hur stort kan det vara.
Jag är inte bra på att ta avsked. Jag tycker inte om att säga hej då. Inte ens till julgranar tydligen. Och inte heller till livs levande människor till vardags. Jag smiter om jag kan. Jag kan tom tycka det är jobbigt att resa ifrån ett anonymt hotellrum efter en lyckad vistelse.
Gissa då hur det känns att ta avsked från den platsen som mina barn ser som sitt hem. Huset där Axel tillbringat den enda tid han minns. En plats där vi varit lyckliga och dit vi aldrig kommer tillbaka.
Skit. Varför kan det inte få vara BARA lätt. Det här kommer bli ett lååångt halvår.
Jag är inte bra på att ta avsked. Jag tycker inte om att säga hej då. Inte ens till julgranar tydligen. Och inte heller till livs levande människor till vardags. Jag smiter om jag kan. Jag kan tom tycka det är jobbigt att resa ifrån ett anonymt hotellrum efter en lyckad vistelse.
Gissa då hur det känns att ta avsked från den platsen som mina barn ser som sitt hem. Huset där Axel tillbringat den enda tid han minns. En plats där vi varit lyckliga och dit vi aldrig kommer tillbaka.
Skit. Varför kan det inte få vara BARA lätt. Det här kommer bli ett lååångt halvår.
2010-01-05
Skidbacke och våfflor
I morse åkte vi till skidbacken igen. Axel och kompisen Finn skulle få sin första skidlektion. Aldrig har jag hört så många gråtande, gnällande barn och så många irriterade, uppgivna, ilskna föräldrar som i barnbacken! "Jag vill inte åka mer! Det gör ont! Jag fryser! Pjäxorna skaver! Jag kan inte! Jag är hungrig! Jag vill inte! Vill inte, vill inte, vill inte!" Föräldrarna svarade med "Vi har ju just kommit hit! Du sa ju i affären att pjäxorna satt bra! Vi ska äta lunch om en timma! Nu har vi köpt ett liftkort för dyra pengar, nu åker du! Rör på dig så fryser du inte! Du kan visst! Nej, nu åker vi HEM!"
Själva var vi inte så mycket bättre... Finn var nämligen rädd och Axel var trött i benen så även vi fick fjäska, uppmuntra och slutligen muta med gummibärchen för att de skulle fortsätta hela timman. Men sedan, när skidskolan väl var slut, ville ingen av dem sluta åka. Det fick bli ytterligare några åk i den större backen innan de båda tyckte att det räckte för dagen.
På eftermiddagen åt vi våffelbuffé hemma hos oss med Dani, Nicko, Finn och Jonna. Marco gjorde belgiska våfflor och vi hade olika sorters sylt, glass, grädde, choklad och frukt till. Inte tokigt alls, fast det rimmar ju lite illa med min önskade viktnedgång. Men å andra sidan - det lilla extrakilot kan jag ju göra mig av med en annan dag...
Själva var vi inte så mycket bättre... Finn var nämligen rädd och Axel var trött i benen så även vi fick fjäska, uppmuntra och slutligen muta med gummibärchen för att de skulle fortsätta hela timman. Men sedan, när skidskolan väl var slut, ville ingen av dem sluta åka. Det fick bli ytterligare några åk i den större backen innan de båda tyckte att det räckte för dagen.
På eftermiddagen åt vi våffelbuffé hemma hos oss med Dani, Nicko, Finn och Jonna. Marco gjorde belgiska våfflor och vi hade olika sorters sylt, glass, grädde, choklad och frukt till. Inte tokigt alls, fast det rimmar ju lite illa med min önskade viktnedgång. Men å andra sidan - det lilla extrakilot kan jag ju göra mig av med en annan dag...
2010-01-04
Idag
Dagen idag började med att Marco hade tänt i öppna spisen och varit i bageriet och köpt croissants - innan vi andra ens hade vaknat. Lägg till blå himmel, strålande solsken, massor av snö och vackra berg. Så här får gärna varje dag börja!
Slalompremiär
Axel har provat sina slalomskidor för första gången.
Han hade i flera dagar sagt att han var för trött, att han ville stanna hemma osv. I bilen på väg till skidbacken sa han, vilket vi naturligtvis redan förstått, att han tyckte det var "lite läskigt". Väl på plats i barnbacken hade han fullständigt glömt det.
Och här kommer mammaskrytet: Han är jätteduktig! Han åker utan problem själv nerför backen. Vi får visserligen springa i förväg och fånga honom för han kan inte stanna och vi får lyfta upp honom till barnliften, men åkandet klarade han själv från första stund. Ploga var han inte så intresserad av och det är nog rätt tungt för de små benen, men ändå lyckas han svänga på något sätt. "Bewegungstalent!" jublade Marco. "Bald ist er schneller als du!"
Jo, det stämmer nog. Han är otrolig på fysiska aktiviteter och kommer mycket riktigt snart vara bättre än mig även på skidåkning. Slut på mammaskrytet.
Han hade i flera dagar sagt att han var för trött, att han ville stanna hemma osv. I bilen på väg till skidbacken sa han, vilket vi naturligtvis redan förstått, att han tyckte det var "lite läskigt". Väl på plats i barnbacken hade han fullständigt glömt det.
Och här kommer mammaskrytet: Han är jätteduktig! Han åker utan problem själv nerför backen. Vi får visserligen springa i förväg och fånga honom för han kan inte stanna och vi får lyfta upp honom till barnliften, men åkandet klarade han själv från första stund. Ploga var han inte så intresserad av och det är nog rätt tungt för de små benen, men ändå lyckas han svänga på något sätt. "Bewegungstalent!" jublade Marco. "Bald ist er schneller als du!"
Jo, det stämmer nog. Han är otrolig på fysiska aktiviteter och kommer mycket riktigt snart vara bättre än mig även på skidåkning. Slut på mammaskrytet.
2010-01-01
Nyårslöfte
Jo, det finns ett nyårsöfte: Jag lovar härmed dyrt och heligt att (om jag inte slinter och glömmer bort det eller helt enkelt ångrar mig) att inte äta någon choklad förrän det där enda sista förargliga graviditetskilot är borta.
Nyårsfirande
Vi tillbringade nyårsdygnet hemma hos kompisarna Dani & Nicko och deras barn Finn och Jonna. Firandet innehöll allt som ett bra nyårsfirande ska: God mat, mycket mat, gott vin, tomtebloss, raketer, glada och uppspelta barn, trevligt sällskap och för lite sömn.
Vi smälte bly, vilket jag aldrig gjort förut, som vi sedan hällde i en skål med kallt vatten. Det stelnade i alla möjliga konstiga former och skulle tolkas som ett tecken på vad som kommer hända under året. Har vi nu gjort en korrekt tydning kommer Marco börja spela golf (moahahhahahaa!) och jag och Dani kommer få väldigt mycket pengar. Vi får väl se...
Axel vaknade igen vid 12-slaget och kom upp med tårar i hela ansiktet - skräckslagen över alla raketer. Även Clara höll sig vaken och det var mysigt att hela familjen kunde kramas och önska varandra gott nytt år. Som en klassisk barnfamilj gick vi alla och la oss redan vid halvtvåtiden.
Idag har vi gått en långpromenad i skogen. Axel och Finn är ju båda vana att vara ute och röra mycket på sig så de klarade utan problem en tretimmarspromenad, trots sömnbrist. Tuffa killar.
Vi smälte bly, vilket jag aldrig gjort förut, som vi sedan hällde i en skål med kallt vatten. Det stelnade i alla möjliga konstiga former och skulle tolkas som ett tecken på vad som kommer hända under året. Har vi nu gjort en korrekt tydning kommer Marco börja spela golf (moahahhahahaa!) och jag och Dani kommer få väldigt mycket pengar. Vi får väl se...
Axel vaknade igen vid 12-slaget och kom upp med tårar i hela ansiktet - skräckslagen över alla raketer. Även Clara höll sig vaken och det var mysigt att hela familjen kunde kramas och önska varandra gott nytt år. Som en klassisk barnfamilj gick vi alla och la oss redan vid halvtvåtiden.
Idag har vi gått en långpromenad i skogen. Axel och Finn är ju båda vana att vara ute och röra mycket på sig så de klarade utan problem en tretimmarspromenad, trots sömnbrist. Tuffa killar.
2009-12-31
Matstart
Clara har fått smaka mat för första gången. Efter att ha ammat dygnet runt i några veckors tid är det bara att inse att tjejen behöver lite mer mat. Hon är ju faktiskt ett halvår om två veckor så det är ju inte så konstigt. Fast jag vill att hon ska vara min LILLA flicka, så det sitter rätt långt in att ge henne fast föda. Eller fast och fast förresten - palsternackpuré är väl inte direkt fast föda. Men ändå.
Clara tyckte förresten det var rätt äckligt och gjorde sitt bästa för att få ut det ur munnen omedelbart. Bra. Det innebär ju att hon fortfarande behöver mig och och inte är helt självständig och vuxen. ;-)
Äckligt, var ordet.
Clara tyckte förresten det var rätt äckligt och gjorde sitt bästa för att få ut det ur munnen omedelbart. Bra. Det innebär ju att hon fortfarande behöver mig och och inte är helt självständig och vuxen. ;-)
Äckligt, var ordet.
2009-12-30
2009-12-27
Jul i Wiesbaden
I år blev det julfirande hos Marcos föräldrar i Wiesbaden. Vi, svärföräldrarna och svägerskan med familj. Tja, vad ska man säga... Det blir liksom ingen riktig jul utan skinka och julmust. Och de egna föräldrarna. Och Kalle Anka. Men det kan bli rätt bra ändå.
Vi är ju en internationell familj med inslag av Sverige, Tyskland, Italien, Belgien, Indien och Luxemburg så jularna blir rätt... blandade. Både språkligt och matigt. Det finns inget språk som vi alla har gemensamt så det mixas friskt mellan sisådär fem språk. Maten varierar mellan gåslever och champagne ena dagen och sill och snaps andra dagen.
Den här gången hann vi med Weihnachtsmarkt inne i Wiesbaden. Tyskarna ÄR verkligen bra på sådant. Axel åkte karuseller tills han höll på att storkna, jag fick en varm choklad och det fanns tom rätt snygga saker att shoppa i de små julstugorna. Och hela stan var smyckad med stjärnor, julgranar och vacker belysning.
Axel och kusinen Alex (ja, så stor var fantasin hos svågern och svägerskan när de fick barn ett år efter oss...) tyckte att tomten var jättespännande och fick naturligtvis mängder med paket. Axel var mest nöjd med sin hett önskade trumpet och på delad andraplats kom poliströjan och den stora brandbilen. Själv är jag mäkta nöjd med min De Longhi Nespressomaskin. Jag har testat den för första gången idag och det blev utmärkt. Nu ska jag prova mig genom sortimentet av olika kaffesorter så jag hittar den jag tycker mest om.
Vi är ju en internationell familj med inslag av Sverige, Tyskland, Italien, Belgien, Indien och Luxemburg så jularna blir rätt... blandade. Både språkligt och matigt. Det finns inget språk som vi alla har gemensamt så det mixas friskt mellan sisådär fem språk. Maten varierar mellan gåslever och champagne ena dagen och sill och snaps andra dagen.
Den här gången hann vi med Weihnachtsmarkt inne i Wiesbaden. Tyskarna ÄR verkligen bra på sådant. Axel åkte karuseller tills han höll på att storkna, jag fick en varm choklad och det fanns tom rätt snygga saker att shoppa i de små julstugorna. Och hela stan var smyckad med stjärnor, julgranar och vacker belysning.
Axel och kusinen Alex (ja, så stor var fantasin hos svågern och svägerskan när de fick barn ett år efter oss...) tyckte att tomten var jättespännande och fick naturligtvis mängder med paket. Axel var mest nöjd med sin hett önskade trumpet och på delad andraplats kom poliströjan och den stora brandbilen. Själv är jag mäkta nöjd med min De Longhi Nespressomaskin. Jag har testat den för första gången idag och det blev utmärkt. Nu ska jag prova mig genom sortimentet av olika kaffesorter så jag hittar den jag tycker mest om.
2009-12-21
Axels axel och Claras ....?
Ja, men det är ju självklart. Om Axel har en kroppsdel som heter "axel" måste ju mostsvarande kroppsdel på Clara heta... "clara"? Det tycker ialla fall Axel och blir jättearg när vi försöker förklara att det heter axel även på Clara.
Det är mycket språkfunderingar just nu. Bla frågan om att vara klara (som i färdiga). "Neeeeeej, JAG är Axel, där är Clara!" :-)
Han har börjat skapa nya ord på de olika språken utifrån vad han kan på de andra. Dorabella i Trolltider måste ju tex heta "Dorafina" på svenska och hans lilla vägarbetsfigur är en "jobber".
Han testar de olika språken med oss och tycker det är vansinnigt roligt när Marco försöker prata svenska och vill gärna att jag leker med honom på tyska.
Kul att följa den här utvecklingen.
Det är mycket språkfunderingar just nu. Bla frågan om att vara klara (som i färdiga). "Neeeeeej, JAG är Axel, där är Clara!" :-)
Han har börjat skapa nya ord på de olika språken utifrån vad han kan på de andra. Dorabella i Trolltider måste ju tex heta "Dorafina" på svenska och hans lilla vägarbetsfigur är en "jobber".
Han testar de olika språken med oss och tycker det är vansinnigt roligt när Marco försöker prata svenska och vill gärna att jag leker med honom på tyska.
Kul att följa den här utvecklingen.
2009-12-20
Skadeglädje
En god vän, Andrea, har hånat mig hela hösten för att vi valt att vaccinera oss mot svininfluensan. Här i Tyskland är det inte så många som gjort det och det anses allmänt inte vara så farligt.
Idag fick jag sms om att hon fått svininfluensan. Behöver jag säga att jag, elaka människa, skrattade högt och nu bombarderar henne med sms i stil med "Äh, det är inte så farligt. Går över på 3-4 veckor. Om ni inte dör av det, alltså. Vi ses i februari! Trevlig jul!" :-D
Hon svarar med diverse svordommar och försöker FORTFARANDE rättfärdiga valet att avstå vaccin. :-) Det här ska hon få höra lääääänge! Moahahhaha!
PS. Jo, jag har medlidande. Också. Fast inte så mycket. *skrattar fortfarande*
Idag fick jag sms om att hon fått svininfluensan. Behöver jag säga att jag, elaka människa, skrattade högt och nu bombarderar henne med sms i stil med "Äh, det är inte så farligt. Går över på 3-4 veckor. Om ni inte dör av det, alltså. Vi ses i februari! Trevlig jul!" :-D
Hon svarar med diverse svordommar och försöker FORTFARANDE rättfärdiga valet att avstå vaccin. :-) Det här ska hon få höra lääääänge! Moahahhaha!
PS. Jo, jag har medlidande. Också. Fast inte så mycket. *skrattar fortfarande*
2009-12-18
Dilemma
Jag har fått gråa hår. Inte många, kanske ett 20-tal. De kom efter första graviditeten och tycks inte ha blivit fler sedan dess. Oche syns bara när jag har hästsvans för de sitter på ena sidan. I vanliga fall plockar jag bort dem, men nu tvekar jag. Jag har tappat sådana enorma mängder hår de senaste månaderna, så jag borde väl vara rädd om vartenda strå. Även de grå...?
"Var rädd om dig!" eller "Ha det så roligt!"?
Vad säger ni till era nära och kära när ni skiljs åt för kortare eller längre tid?
Mina föräldrar säger alltid "Var rädd om dig!" vilket känns olycksbringande på något sätt. Själv säger jag "Ha det så roligt!". Jag TÄNKER "Var rädd om dig!", men jag säger det ytterst sällan. "Kör försiktigt!" eller "Hör av dig när du kommer ner (från berget)!" händer dock att jag säger till Marco. Det är ju lika illa egentligen. Signalerar FARA och dämpar glädjen helt enkelt.
Vad säger ni?
Mina föräldrar säger alltid "Var rädd om dig!" vilket känns olycksbringande på något sätt. Själv säger jag "Ha det så roligt!". Jag TÄNKER "Var rädd om dig!", men jag säger det ytterst sällan. "Kör försiktigt!" eller "Hör av dig när du kommer ner (från berget)!" händer dock att jag säger till Marco. Det är ju lika illa egentligen. Signalerar FARA och dämpar glädjen helt enkelt.
Vad säger ni?
2009-12-16
Sverigeresa bokad
Nu har jag bokat Sverigeresa för mig och barnen. Marco stannar hemma och jobbar. Borås i januari står inte riktigt på hans önskelista när det gäller resmål. Det kan jag nästan förstå.
18-25 januari kommer vi. Vem vill träffa oss då?
18-25 januari kommer vi. Vem vill träffa oss då?
Förlossningsförberedelse...
Jag har haft ont i mina händer och handleder i ungefär en månads tid. Och efterssom vi har ärftlig artros i släkten och efterssom tyskarna dessutom går till läkare om de så bara får ett myggbett - och möjligen även efterssom jag är något hypokondrisk var jag hos ortopeden idag. Jodå, mina leder, senor, ligament (eller vad det nu kan tänkas heta på svenska) är inflammerade. Anledningen? Jo, kroppen förbereder sig för förlossning genom att luckra upp sig. Ni vet, foglossning och sådant. Det är ju bara det att det är HÄNDERNA som håller på att förbereda sig - och det sisådär ett halvår försent...
Läkaren uttryckte det så vackert; "Det finns både positiva och negativa effekter av hormoner." Nähä?
Nåja, det blir paus från klättringen ett tag och lite försiktigare rörelser överlag så blir det snart bättre.
Läkaren uttryckte det så vackert; "Det finns både positiva och negativa effekter av hormoner." Nähä?
Nåja, det blir paus från klättringen ett tag och lite försiktigare rörelser överlag så blir det snart bättre.
2009-12-15
Osteopat igen
Idag var jag med Clara hos osteopaten igen. Hon är verkligen som en modern häxa. Hon "känner" och "upplever" saker hos Clara och det hela verkar lite flummigt.
Idag nämnde jag att amningen fortfarande gör ont ibland. Hon kände då i gommen och hittade en benknota som bildat en "tröskel" vilket gör att Clara inte kan dricka ordentligt. "Den måste bort." sa hon och började behandla genom att hålla ett pekfinger i munnen på Clara en stund. Sedan övergick hon till att hålla om Claras huvud medan jag ammade henne. "Nu släpper spänningen." sa hon plötsligt. "Nu kan det hända att hon börjar gråta lite." Clara, som annars är utsträckt och ganska spänd i kroppen, kröp ihop till en liten boll och snyftade i min famn i fem minuter eller så. "Det är minnen från förlossningen som kommer ut." förklarade hon. Ehh... Jaha.....
Hon sa att nu har vi klarat av ett stort steg och Clara såg redan mycket mer avslappnad ut och blicken var mycket lugnare. Efteråt sov Clara i flera timmar och sedan dess har hon faktiskt varit betydligt mjukare och mer avslappnad i kroppen.
Tja, modern häxa som sagt.
Idag nämnde jag att amningen fortfarande gör ont ibland. Hon kände då i gommen och hittade en benknota som bildat en "tröskel" vilket gör att Clara inte kan dricka ordentligt. "Den måste bort." sa hon och började behandla genom att hålla ett pekfinger i munnen på Clara en stund. Sedan övergick hon till att hålla om Claras huvud medan jag ammade henne. "Nu släpper spänningen." sa hon plötsligt. "Nu kan det hända att hon börjar gråta lite." Clara, som annars är utsträckt och ganska spänd i kroppen, kröp ihop till en liten boll och snyftade i min famn i fem minuter eller så. "Det är minnen från förlossningen som kommer ut." förklarade hon. Ehh... Jaha.....
Hon sa att nu har vi klarat av ett stort steg och Clara såg redan mycket mer avslappnad ut och blicken var mycket lugnare. Efteråt sov Clara i flera timmar och sedan dess har hon faktiskt varit betydligt mjukare och mer avslappnad i kroppen.
Tja, modern häxa som sagt.
Magsjuka
Axel väckte oss vid 6-tiden genom att kräkas i dubbelsängen. Upp och byta sängkläder. En gång. Två gånger. Tre gånger... Han har fortsatt hela dagen och får inte ens behålla vatten. Lilla stackaren. Nu har han precis slocknat i soffan. Hoppas han får sova några timmar.
2009-12-14
Luciafirande
Som utlandssvensk (eller skyller jag kanske bara ifrån mig?) blir Luciafirande plötsligt jätteviktigt. Och emotionellt. Vi började dagen med lussekatter och pepparkakor i soffan medan vi tittade på Trolltider. Hade vi haft lite snabbare internet hade vi tittat på SVT´s luciafirande, men det funkar tyvärr inte här.
Axel ringde till mormor & morfar och sjöng Blinka lilla stjärna, som är enda sången han kan från början till slut. Mormor blev så rörd att hon fick överlåta pratandet till morfar efter en stund. Barnbarn ska vara nära på Lucia var budskapet - och jag fick naturligtvis dåligt samvete.
Även gamlamormor blev uppvaktad med Axels vackra sång. (Och jodå, hon spädde på det dåliga samvetet för att jag bor så långt bort.)
Efter lunch åkte vi iväg för att fira Lucia med Svenska skolan. Axel hade övat på sångerna och längtat efter sin stjärngosseutstyrsel i flera veckor. Han var minsta, och naturligtvis sötaste, stjärngossen och när han kom in med resten av luciatåget fick jag tårar i ögonen. Jag är blödig, jag vet. Jag snyftar när barbapappa och barbamamma får barn. Under graviditeterna grät jag när jag såg fågelungar och till tvättmedelsreklam för de blev så lyckliga när tvätten blev så vit. Så vem kan begära att jag inte ska snyfta när min son går sitt livs fösta luciatåg? Och sista också kanske, för i Lugano finns det inte så många svenskar att göra sådant med.
Nåja. Efter att ha övat Blinka lilla stjärna i flera veckors tid valde Axel att stå helt tyst, längst fram i mitten, med ena handen i munnen och bara se sig omkring. Inte en ton tog han. Efter ett par sånger tröttnade han och kom och satte sig hos oss och åt skumtomtar. Uttåget var han med på igen och jag fick filmat lite, mellan snyftningarna.
Efter dans kring granen och besök av jultomten var det slut och vi åkte hem igen. Axel var nöjd, jag var rörd, Marco var uttråkad och Clara var övertrött. Så hade vi det.
Axel ringde till mormor & morfar och sjöng Blinka lilla stjärna, som är enda sången han kan från början till slut. Mormor blev så rörd att hon fick överlåta pratandet till morfar efter en stund. Barnbarn ska vara nära på Lucia var budskapet - och jag fick naturligtvis dåligt samvete.
Även gamlamormor blev uppvaktad med Axels vackra sång. (Och jodå, hon spädde på det dåliga samvetet för att jag bor så långt bort.)
Efter lunch åkte vi iväg för att fira Lucia med Svenska skolan. Axel hade övat på sångerna och längtat efter sin stjärngosseutstyrsel i flera veckor. Han var minsta, och naturligtvis sötaste, stjärngossen och när han kom in med resten av luciatåget fick jag tårar i ögonen. Jag är blödig, jag vet. Jag snyftar när barbapappa och barbamamma får barn. Under graviditeterna grät jag när jag såg fågelungar och till tvättmedelsreklam för de blev så lyckliga när tvätten blev så vit. Så vem kan begära att jag inte ska snyfta när min son går sitt livs fösta luciatåg? Och sista också kanske, för i Lugano finns det inte så många svenskar att göra sådant med.
Nåja. Efter att ha övat Blinka lilla stjärna i flera veckors tid valde Axel att stå helt tyst, längst fram i mitten, med ena handen i munnen och bara se sig omkring. Inte en ton tog han. Efter ett par sånger tröttnade han och kom och satte sig hos oss och åt skumtomtar. Uttåget var han med på igen och jag fick filmat lite, mellan snyftningarna.
Efter dans kring granen och besök av jultomten var det slut och vi åkte hem igen. Axel var nöjd, jag var rörd, Marco var uttråkad och Clara var övertrött. Så hade vi det.
2009-12-13
2009-12-12
Fotoboken färdig
Så var årets fotobok färdig. 42 sidor julklapp till Axels och Claras fan club, dvs mormor & morfar, farmor & farfar, gamlamormor och gamlafarfar. Är det någon som alldeles väldigt gärna vill se den på nätet får ni hojta så får ni adress och kod.
Osteopatbesök nr 2
Första osteopaten som vi tog med Clara till var ju helt vrickad. Nu har vi hittat en annan som Clara var hos igår. Denna var helt strålande på alla sätt! Hon var trevlig, mjuk, kompetent, fin mot Clara och... tja, oerhört empatisk helt enkelt.
Hon förklarade bla annat att Clara är ett "typiskt kejsarsnittsbarn "och det är det som påverkat hennes rörelsemönster och gjort så att det uppstår spänningar i kroppen och hon har blivit sned. I flera andra länder behandlar man tydligen alla kejsarsnittsbarn direkt efter födseln för att förhindra detta. Men inte här. Och definitivt inte i Sverige (skattepengar, skattepengar...). För att komma till rätta med det har vi fått tips på hur vi ska bära, lyfta, lägga, hålla osv samt att vi ska komma till ett antal behandlingar framöver. Känns så otroligt bra!
Förutom de rent medicinska observationerna och undersökningen berättade hon att Clara är extremt motoriskt utvecklad. "Aussergewöhlich!" Flera gånger påpekade hon det, skakade på huvudet och sa att här kommer vi få fullt upp. Det har vi ju hört ända sedan jag var gravid med henne och vi skulle göra ctg och ultraljud vareviga vecka. Samt av barnläkaren vid ett flertal besök. Och nu alltså.
Tja, om man känner storebror är det kanske inte direkt förvånande. Det lär alltså bli livat här framöver. Bra så. :-)
Hon förklarade bla annat att Clara är ett "typiskt kejsarsnittsbarn "och det är det som påverkat hennes rörelsemönster och gjort så att det uppstår spänningar i kroppen och hon har blivit sned. I flera andra länder behandlar man tydligen alla kejsarsnittsbarn direkt efter födseln för att förhindra detta. Men inte här. Och definitivt inte i Sverige (skattepengar, skattepengar...). För att komma till rätta med det har vi fått tips på hur vi ska bära, lyfta, lägga, hålla osv samt att vi ska komma till ett antal behandlingar framöver. Känns så otroligt bra!
Förutom de rent medicinska observationerna och undersökningen berättade hon att Clara är extremt motoriskt utvecklad. "Aussergewöhlich!" Flera gånger påpekade hon det, skakade på huvudet och sa att här kommer vi få fullt upp. Det har vi ju hört ända sedan jag var gravid med henne och vi skulle göra ctg och ultraljud vareviga vecka. Samt av barnläkaren vid ett flertal besök. Och nu alltså.
Tja, om man känner storebror är det kanske inte direkt förvånande. Det lär alltså bli livat här framöver. Bra så. :-)
Svenskt julbord
Idag har vi haft familjen Duffy (Petra, Matt, Kate och Jack) här och ätit årets troligen enda svenska julmat. Eller försök till, ialla fall. Tack vare Ikeas Schwedenladen fanns det sill, lax, janssons frestelse, köttbullar, prinskorv, pepparkakor, glögg och lite annat smått och gott. Deras "Svenska julskinka" var slutsåld så Marco lovade att fixa julskinka på något sätt. Kött är inte hans expertområde. Inte heller svensk julmat. Alltså kom han hem med RÖKT skinka i skivor. Hmm, tja. Den var kanske inte så julig. Men vad gör man inte av ren desperation...
NÄSTA år blir det definitivt julfirande i Sverige.
NÄSTA år blir det definitivt julfirande i Sverige.
2009-12-06
Julmarknad och St Nikolaus
Igår var vi på julmarknad i Bad Tölz. Bayern är bra på sånt. Glühwein, bratwurst, karuseller, ompaompa - och St Nikolaus som delade ut äpplen till alla barn. Axel blev jätteglad över sitt äpple. Lite förvånande kanske... Ännu gladare var han ialla fall för karusellåkandet. Själv drack jag en himmelskt god varm choklad som tillagades av en dam som är pralinör och bla ger kurser i hur man gör sina egna praliner. Vore kanske något att önska sig i julklapp.
Idag är det andra advent och även 6:e december, vilket innebär att här firas St Nikolaus. Han (dvs rara granntanten) hade lämnat en hel liten säck med choklad, gummibärchen och klementiner ute på trappan). Gulligt gjort!
Idag är det andra advent och även 6:e december, vilket innebär att här firas St Nikolaus. Han (dvs rara granntanten) hade lämnat en hel liten säck med choklad, gummibärchen och klementiner ute på trappan). Gulligt gjort!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
