Ännu några månader...

...har gått sedan jag skrev här sist. Jag saknar fortfarande bloggandet, men tiden räcker inte.


Allt är bra här ialla fall. :-)

Axel har snart, om en vecka, klarat av sitt allra första skolår. Han har varit jätteduktig och tycks vara omtyckt både av fröken och klasskompisarna. Om en vecka får han sina första sifferbetyg... 
I Svenska skolan har han också gjort bra ifrån sig, om än med lite mindre motivation av någon anledning. Hans lärare skrev i "Föräldrabrevet" att det märks tydligt på hans motivation och koncentration om han tycker att övningarna är roliga eller inte. Lyckligtvis tycker han att det är roligt att läsa och gör det nu riktigt flytande utan att staka sig. Under året har han läst 15 böcker och fått alla tre av de åtråvärda läsborgarmärkena. 
Förutom schweiziska och svenska skolan spelar han fortfarande fotboll och simmar en gång i veckan. Idag fick han en förfrågan om han ville vara med i simföreningens satsning på talanger och blev naturligtvis jätteglad. Tyvärr visade det sig att träningen är just de dagar som vi har annat inbokat. Dessa andra aktiviteter involverar även Clara och Oscar, så det kommer nog inte funka att han kan gå på den träningen. Inget simkarriär för grabben alltså.

Clara fyller snart 4 år och är nog världens mest positiva unge. Hon tycker allt är härligt, underbart och roligt! Jag är väldigt glad att hon inte började på dagis i höstas som var tänkt, utan att vi har fått ännu ett år att njuta av. Det har varit helt sagolikt!!  Hon går ju också i svenska skolan, på svenska lekgruppen, på simning och konståkning och vaknar varje morgon med ett leende och frågar; Vad ska vi göra idag?! :-) Just nu håller hon på att lära sig alla bokstäverna för det är det "sommarprojekt" hon valt i svenska skolan. Hon vill väldigt gärna kunna allt som Axel kan, så att lära sig läsa och kunna räkna större mattetal står högt på önskelistan. 

Oscar var ju så väldigt lugn, jämfört med Axel och Clara, fram till han fyllde ett år. Jag funderade mycket på hur jag skulle kunna stimulera honom så att han började ta för sig lite mer. Man skulle väl kunna säga att han kom på själv hur man gör... Han är nu den klart vildaste av dem! Att han inte kan prata särskilt bra kompenserar han med att skrika högt. Väldigt högt. Jag har aldrig hört ett barn med sådan stämma. Är han på det humöret går han också väldigt gärna och klappar till främmande kvinnor i baken eller hugger tag i en tröjärm på någon som råkar komma för nära. Eller skriker helt enkelt till dem. Men alla bebisar får pussar och om någon gjort sig illa är medlidandet enormt.  Han älskar bebisar, bilar, mest "bambrum" (brandbil), cyklar (tette) och kor (buuuu!) Och välling. Och sina syskon. 

Jag ägnar mesta delen av tiden åt barnen, så klart. Jag tycker också det är väldigt kul att driva Svenska skolan och arbeta med att planera undervisningen där, så det får ta mycket tid. Och jag har börjat åka konståkning igen, efter 20 år!!!! Så fantastiskt roligt! Jag var orolig att jag inte skulle kunna stå på fötterna efter så lång tid, men väldigt snart kunde jag både börja hoppa och göra piruetter igen. Sådan lycka!!! Det bästa jag gjort för mig själv på länge! :-)
Nu väntar en lång sommar med resa till Sverige, strandliv i Jesolo och vandring och cykling i Livigno. En vecka kvar bara.....