Igår var Clara hos osteopaten för första gången. Själva behandlingen gick ut på att osteopaten höll händerna helt stilla under Claras bäcken, ryggrad och slutligen nacke och huvud. I början låg hon helt stilla och var nöjd och glad, men när han kom till nacke och huvud blev hon ledsen och grät förtvivlat. Länge, väldigt länge, satt vi där. Clara på rygg på en brits, osteopaten bakom henne med huvudet i sina kupade händer och jag framför henne - klappandes, pratandes och tröstandes. I hundra år. Eller åtminstone en kvart. Clara grät och grät, osteopaten satt tyst och stilla och jag mässade; "Såja, min älskling, såja..." Det var bara hemskt.
Osteopaten var en man i 60-årsåldern med svåra sociala problem. När vi ställde frågor om vad som egentligen försiggick och vad behandlingen gick ut på fick vi ett vresigt "Ska vi behandla eller prata?!" till svar. När Axel frågade varför Clara grät och ville trösta henne kom ett: "Han är svartsjuk!" Och när Axel slutligen tröttnade och gick ut i väntrummet fick vi veta att han störde hela mottagningen om han öppnade dörren. Och det när vi hade sista tiden på lördag eftermiddag, de andra två osteopaterna också hade barn som patienter och Clara dessutom var den som gråtit i en kvart. Och så skäller gubben på AXEL!?! Socialt inkompetent - men förhoppningsvis medicinskt desto bättre?
Han förklarade ialla fall, motvilligt, att det handlade om spänningar i nacken och att hon därför har svårt att vrida huvudet. Av den anledningen har hon alltså legat snett och bara vänt huvudet åt ena sidan och därmed fått ett deformerat huvud. (Jag kan inte riktigt sluta använda ordet "deformerat" för det låter så EXTREMT groteskt så det nästan är lite kul. Sååå deformerad är hon ju inte!) Genom behandlingen (hålla huvudet i kupade händer?) släpper de spänningarna sakteliga och då blir hon rädd och gråter.
Hrm... Nåja. Denna osteopat har ialla fall fått goda vitsord från människor jag har förtroende för, så vi får väl gå dit ett par gånger till och se vad som händer. Men faktum är att redan idag har Clara för första gången sovit med huvudet åt det andra hållet. Kanske funkar det verkligen?
2 kommentarer:
Låter flummigt det där! I sverige går man på sjukgymnastik ;-) Vi fick remiss dit med Tim men vi lyckades vara envisa själva och lägga huvudet åt annat håll. Frans var vi noga med att han låg åt alla håll så han inte fick tillplattat (deformerat :-D) huvud. Stackars Clara, hoppas hon står ut med gringubben så hon blir bättre! kramar Elin
Det går alltså inte att vända hennes huvud åt andra hållet när hon sover. Hon är för stel i nacken och det är anledningen att hon blivit platt. Inte tvärtom.
Skicka en kommentar