Luciafirande

Som utlandssvensk (eller skyller jag kanske bara ifrån mig?) blir Luciafirande plötsligt jätteviktigt. Och emotionellt. Vi började dagen med lussekatter och pepparkakor i soffan medan vi tittade på Trolltider. Hade vi haft lite snabbare internet hade vi tittat på SVT´s luciafirande, men det funkar tyvärr inte här.
Axel ringde till mormor & morfar och sjöng Blinka lilla stjärna, som är enda sången han kan från början till slut. Mormor blev så rörd att hon fick överlåta pratandet till morfar efter en stund. Barnbarn ska vara nära på Lucia var budskapet - och jag fick naturligtvis dåligt samvete.
Även gamlamormor blev uppvaktad med Axels vackra sång. (Och jodå, hon spädde på det dåliga samvetet för att jag bor så långt bort.)

Efter lunch åkte vi iväg för att fira Lucia med Svenska skolan. Axel hade övat på sångerna och längtat efter sin stjärngosseutstyrsel i flera veckor. Han var minsta, och naturligtvis sötaste, stjärngossen och när han kom in med resten av luciatåget fick jag tårar i ögonen. Jag är blödig, jag vet. Jag snyftar när barbapappa och barbamamma får barn. Under graviditeterna grät jag när jag såg fågelungar och till tvättmedelsreklam för de blev så lyckliga när tvätten blev så vit. Så vem kan begära att jag inte ska snyfta när min son går sitt livs fösta luciatåg? Och sista också kanske, för i Lugano finns det inte så många svenskar att göra sådant med.
Nåja. Efter att ha övat Blinka lilla stjärna i flera veckors tid valde Axel att stå helt tyst, längst fram i mitten, med ena handen i munnen och bara se sig omkring. Inte en ton tog han. Efter ett par sånger tröttnade han och kom och satte sig hos oss och åt skumtomtar. Uttåget var han med på igen och jag fick filmat lite, mellan snyftningarna.
Efter dans kring granen och besök av jultomten var det slut och vi åkte hem igen. Axel var nöjd, jag var rörd, Marco var uttråkad och Clara var övertrött. Så hade vi det.