Tack snälla småbarnsguden för hormonerna!
Clara äter ett antal (3? 4? 5?) gånger varje natt. Vid 5-tiden vakanar hon och börjar prata. Långa ramsor av "guuu-gääääää-gaaaaa!" som pågår en stund (halvtimma? timma?) varje morgon.
Axel kommer in någon gång under natten och vill sova hos oss. Är det tänt i hallen (som det är när Marco är bortrest, för att jag är så mörkrädd...) kommer han in själv. Är det däremot släckt ropar han på mig för att jag ska komma och hämta honom. Går istället Marco och hämtar honom vrålar han att mamma ska komma istället. Om Marco helt enkelt lyfter upp honom och bär in honom till oss, rusar han in till sitt rum igen och fortsätter ropa att mamma ska hämta honom. Sedan ligger han nära, nära resten av natten.
Den senaste veckan har båda barnen varit förkylda. Dvs ett antal näsdroppar, hostmedicin och vatten ska delas ut under natten. Dessutom har Marco varit borta på jobbresa.
Och vet ni vad? Jag är inte ens trött!!! Jag menar, jag borde ju vara helt slut. Men det är jag inte. Jag går glatt upp strax efter 7, behöver varken sömn eller kaffe under dagen och håller mig utan problem vaken till 23-tiden. Det måste ju vara hormoner som gör det!?! Tack gode gud för dem!!!
1 kommentar:
Det är nog så...här är det ungefär likadant på nätterna (förutom att Erik och Alice sover gott) hade man inte haft en bäbis hade man förmodligen rasat ihop efter en vecka !!
Skicka en kommentar