Anpassa sig?

I går gick jag och Axel till dagis iförda regnjackor, regnbyxor (för Axel) och gummistövlar. Vi var såååå fel! Det ösregnade visserligen och flöt floder på gatan, så det kändes rätt logiskt. Men här är det annan klädkod som gäller. De vuxna har sina vanliga kläder på sig, även om det så råkar innebära tygskor, definitivt ingen regnjacka och med ett paraply som enda tillägg. Barnen har gummistövlar, regnjacka (i bästa fall) och ett litet puttinuttparaply. Inte ett enda par regnbyxor så långt ögat kunde nå. Till och med dagisfröken såg tydligen galonbyxor för första gången igår, för hon sa att hon inte visste vad det var eller hur de skulle sitta.
Naturligtvis har de vuxna plaskblöta fötter och barnen plaskblöta byxben. Men det ska tydligen vara så.

I morse halvtrotsade vi klädkoden och lät Axels regnbyxor stanna i väskan. När jag hämtade honom efteråt kände jag mig som en riktig Luganese och gick helt enkelt till dagis i stickad kofta och med paraply. I ösregn. Jag var HELT rätt! Eller nja, jag hade fortfarande gummiskor, så nästan rätt bara. Axel kom ut från dagiset iförd samma stass som de andra barnen. Dvs inga regnbyxor. Vi knallade hem under vårt paraply, vilket tar ungefär 3 minuter, och kom hem dygnsura. Såklart. "De är allt lite knasiga här..." konstaterade Axel. Ja, eller vi är idioter som struntar i att ta på oss ordentligt? Ska man anpassa sig och ta seden dit man kommer, tro...?

Nu förstår jag ialla fall varför min svärmor alltid envisats med att kalla min tunna vårjacka för "regnjacka"...