Dan före dan

I morgon är det dags för Axel att börja på sitt nya dagis. Någonstans i gråzonen mellan "rekommenderat" och "obligatoriskt" vill de att fyraåringarna går 8.30-15.30 fyra dagar i veckan och en halvdag. Jag tycker det är jättelånga dagar (efterssom jag faktiskt är hemma för hans och Claras skull) och ska försöka hålla ner det till 13.00 istället. Vi får väl se om det funkar. Det känns rätt sorgligt ialla fall efterssom jag och Axel haft fyra underbara år i total frihet när vi själva kunnat göra vad vi haft lust med. Det senaste året har han gått i naturdagis tre timmar, tre förmiddagar i veckan. Resten av tiden har tillbringat med kompisar som också var "hemma". Vi har träffats på djurpark, museum, lekplats, badhus osv. Vi har cyklat på cykelturer eller åkt på utflykt. Nu tar den friheten slut. Nu blir de lediga dagarna, de som vi själva kan bestämma över, dagisloven och helgerna. Dvs just de dagar som vi undvikit att göra större aktiviteter efterssom det är fullt av folk överallt just då. Nu blir vi en av de, till synes, trötta barnfamiljerna som ska pressa in allt på kort tid, samtidigt som alla andra är på precis samma ställe. Njäe... Det känns väl inte som något uppköp direkt.

Naturligtvis är det bra att Axel får leka med andra barn, får rutiner osv men det känns som att vår flexibilitet och frihet försvinner. Inställningen på dagiset tycks vara att har man bestämt vilka tider han ska gå så ska det vara så också. Vad de kommer tycka om våra resor (det har onekligen varit rätt många veckor varje år som vi inte varit hemma) har jag inte riktig koll på ännu. Det blir helt enkelt till att "sjukskriva" Axel veckovis om det blir tjafs om det.

Nåja, även om jag inte är helt positiv till den här förändringen av vårt vardagsliv så har jag naturligtvis inte visat tillstymmelsen av det för Axel utan sålt in nya dagiset som en enorm ära och ett spännande äventyr för alla "stora" barn.
Men Axel mår inte alls bra. Ungefär två veckor efter flytten började han bli aggressiv, destruktiv och få rejäla, hysteriska utbrott utan anledning. Han pratar själv om att det gör ont i magen och att det inte går över "ens när vi kramas jättejättelänge och pratar om det" och att han inte vet vad han ska göra åt det eller vad han ska göra med sig själv. Några gånger har han frågat varför vi skulle flytta överhuvudtaget och han verkar vara så djupt och innerligt ledsen. Det gör ont i oss alla.

Han bråkar med sina kompisar som kommer på besök, med främmande barn, med sina mor- och farföräldrar och med oss. Han är ledsen, förtvivlad, frustrerad och arg. Han kan vara nöjd och glad i nuet, men sviktar vårt fokus på honom för ett par minuter går livet i kras igen. Han vill ha vår uppmärksamhet och vårt engagemang från det ögonblick han vaknar tills han somnar på kvällen. Han kan inte längre kompromissa eller ge efter i någon situation. Vi försöker finns där för honom så mycket vi bara kan och ha ett extremt tålamod. Det funkar oftast, men uppträder han likadant på dagis kommer han snabbt göra sig impopulär. Han mår helt enkelt riktigt dåligt.

Morgondagen, första dagisdagen, är alltså rätt viktig. Kommer han tycka om det? Kommer han känna att han får kompisar? Räcker italienskan för att han ska göra sig tillräckligt förstådd eller kommer han känna sig begränsad i en stor barngrupp med lite personal? Kommer han skrika och slåss med de andra barnen när det kommer till en första konflikt?

Den "gamla" Axel var mjuk, socialt kompetent och väldigt omtänksam mot andra barn (enligt hans fröknar och lärare i naturdagiset och svenska skolan). Vi vill ha tillbaka den Axel. Och det vill han ju själv också.

Håll tummarna för morgondagen är ni snälla!

.