Clara är pappas flicka. Det bara är så. Jag tyckte allltid att det var ett rätt löjligt begrepp, men OJ, vad det är så här hemma! Redan under amningstiden kunde Clara äta sig mätt i sängen på natten - bara för att sedan direkt vända ryggen till mig och larva iväg till pappas sida av sängen. Och så har det fortsatt. Mamma är en utmärkt serviceperson, men pappa är den stora kärleken. Går Marco utanför dörren trillar tårarna, åker han iväg med bilen gråter hon som om hon blivit övergiven för alltid. Hör hon att han kommer i dörren lyser hon upp med hela ansiktet och viskar; "Pappa...!" innan hon börjar jubla av glädje. Hon strålar av kärlek när hon tittar på honom och hon kan krama och pussa honom i evigheter. Om jag är avundsjuk...? Tja... ;-)
Men inte nog med det. Efter pappa på tio-i-topp-listan kommer Axel. Okej, det kan jag köpa. Han är urgullig mot henne och dyrkar henne fullständigt. Men sedan borde det ju ända vara jag? Nope. Sedan kommer Jennifer, den tyskspråkiga tjejen som kommer till oss fyra timmar i veckan för att leka med barnen på tyska. När hon kommer skrattar Clara glatt och sträcker sig mot henne, vinkar till mig och går! Lilla skitunge!
Jo, men sedan, på fjärde plats, där kommer faktiskt jag! :-)
3 kommentarer:
Grattis! Du är ju nästan på podiet! :)
Och snart far du mer konkurrens...
En till som har en pappas flicka och mammas pojke!
Skicka en kommentar