Vänligt, igen!

Ännu en snälla-hjälpsamma-människor-upplevelse: Jag var en sväng i stan och skulle korsa en rätt trafikerad gata. Pa trottoaren var det ett vägarbete, sa jag kom precis upp pa trottoaren med vagnen och ställde mig för att vänta pa grön gubbe. Snabbt som ögat kommer en av arbetarna fram till mig, undrar om jag vill ga över och tar sig sedan genom hela byggarbetsplatsen för att trycka pa den där knappen som gör sa att det blir grön gubbe. Bara sadär!
"Trevlig dag!" Ehh... Tack detsamma! :-)

Storebror och lillebror

Jag var hos barnläkaren med Axel och Oscar. Båda skulle vaccineras och Oscar skulle även på 1-årskontroll. Axel var först ut och blev lite förnärmad över att det gick så fort så han inte ens hann hålla mig i handen. Oscar mättes till 77,5 cm och vägdes till 9,2 kilo. Därefter var det dags för två sprutor och slutligen ett blodprov i fingret för att kontrollera järn etc. Nu hade Oscar dock fått nog och började gråta hejdlöst, som man väl kanske kan räkna med. Men plötsligt ser jag att Axel, en bit bort i rummet, blir alldeles röd om kinderna och blank i ögonen innan han slänger sig fram över en stol och börjar gråta! DET ÄR JU MIN LILLEBROR! INGEN FAR GÖRA ILLA MIN LILLEBROR! grät han. Sötaste, söta! Jag blev alldeles tårögd själv och till och med de två sköterskorna blev blanka i ögonen. Vår lilla storebror. Så full av kärlek.

Finaste luciatåget!

Det är bara så. Gårdagens luciatåg på Piazza Riforma mitt i Lugano var det vackraste luciatåg jag någonsin sett! Jag må vara partisk - men ändå... Hela stan var så fint smyckad med vackra julgranar och belysning i träden och på de gamla ståtliga byggnaderna. Luciatåget, med en kör från Sverige och våra svenska barn här i Lugano, kom gående genom rådhusets pelargång ut på piazzan och till mitten av torget. Där stod de och sjöng och allt var bara alldeles, alldeles... Ja, ni vet. Sådär så vi svenska föräldrar står där med gåshud och snyftar lite och försöker diskret torka tårarna.

Clara stod längst fram tillsammans med några större lucior. Av någon anledning hade hon fått för sig att kronan skulle ramla ner, så hon höll stadigt fast den i 20 minuter. Sötaste söta!

Axel var längre bak med stjärngossarna och varje gång han fick syn på mig eller Marco i publiken visade han "tummen upp" för att meddela att läget var under kontroll. :-)

Tack!

Jag älskar mentaliteten här och tycker många människor jag träffar på är så fantastiskt vänliga. Men ibland blir jag ändå så positivt överraskad. Som idag.
Jag var och handlade i en stor mataffär och skulle köpa alla igredienter för att baka svenska pepparkakor. Snälla Marlene hade skrivit upp hela receptet på italienska så jag skulle hitta rätt och allt gick bra. Förutom den där melassen som skulle ersätta sirap. Jag hittade ingen och personalen som jag frågade trodde att det inte fanns. Nåja, inte mycket att göra åt det alltså. Jag fortsatte genom affären, köpte kryddor och tog kanske ytterligare tio minuter på mig innan jag kom fram till kassorna. Precis när jag skulle betala kommer en kvinna springande mot mig med en burk i handen. "Visst var det den här melassen ni letade efter?!" frågade hon och gav mig den. Ja, visst var det! Jag hade inte sett henne tidigare i affären, men tydligen hade hon hört när jag frågade efter den, hittat den på någon annan hylla, tagit med den hela vägen genom affären och letat upp mig. Underbara fantastiska människa! TACK!!

Att tiga vore kanske guld...?

Jag pratar fortfarande inte italienska. Det kan man absolut inte påstå. Men jag kan en del ord och dem brukar jag bunta ihop och leverera. Med en grammatik och ett uttal som naturligtvis är helt upp åt väggarna fel. Men ändå, det blir någon slags konversation av det ibland. Som idag med städerskan till exempel. Hon har inte heller italienska som modersmål, men ligger ändå hästlängder före mig. Vi hade ett långt, ingående och mycket intressant samtal. Vi pratade nämligen om att hennes man låtit sterilisera sig. Eller... det var åtminstone det jag pratade om. Att hennes man låtit sterilisera sig, alltså. Hon kanske pratade om något helt annat...?! I så fall blev hon nog fundersam över mina kommentarer...

Sagt av Axel

I boken som vi läser just nu, Stora Sparveln (som jag för övrigt censurerar kraftigt när jag läser...) säger Sparveln att även om hon är ledsen sa är hon nästan alltid glad längst inne ända.

- Ja, det är man ju, sa Axel.
- Jasa? Är du ocksa det?
- Ja, saklart! För man har ju alltid sin familj.

Min lilla fina, kärleksfulla pojke!

Ny kusin!

I natt föddes min brors lilla son Jacob och mina barn har därmed fyra kusiner. Tva i Sverige och tva i Luxemburg. Clara tog emot beskedet genom att stämma upp i "Ja, ma han leva, ja ma han leva, ja ma han leva uti hundrade ar... Hurra, hurra, hurra!"
Om ett par veckor aker vi hem och träffar Jacob och resten av släkten. :-)