Klockan är halv fem på morgonen och jag kan inte sova. Jag har varit vaken sedan kl 3 och ligger och funderar, eller snarare grubblar och möjligen oroar mig, över hur det ska bli i Lugano.
För det mesta känns det helt rätt att flytta. Men ibland får jag fullständig panik av blotta tanken. Det som skrämmer mig mest är tanken på att mina barn aldrig kommer bli svenska. De får gärna vara schweiziska och italienska, men jag vill att de ska vara svenska också. Mest svenska. Fånigt? Ja, kanske det. Men det är oerhört viktigt för mig att de pratar svenska, känner sig hemma i Sverige och känner en naturligthet i de svenska traditionerna. Jag är livrädd att det inte blir så.
Just i natt grubblar jag över Axels kommande dagis. Det ligger ett dagis 100 m från vårt hus. Efterssom det är statligt är det gratis. Det ligger alltså rätt nära till hands att välja det dagiset. Nackdelarna är dels att det är grupper om 20-25 barn på EN vuxen och dels att dagiset är kl 9-16. Take it or leave it. Man kan tydligen inte välja att hämta barnet tidigare på dagarna utan har vi anmält honom så är det de tiderna som gäller. Sju timmars "arbetsdag" i ett kaos alltså. Känns inte alls bra.
Alternativ finns. Man kan välja ett privat dagis. Då får man naturligtvis betala och det är dyrt. Upp till 10.000 svenska kronor skulle det kosta - för att ha honom FÄRRE timmar på dagis. Dessutom måste vi antagligen ta bil/buss dit. Och vi kommer då inte lära känna kompisar i omgivningen utan i andra delar av Lugano. Vad gör vi?
Vi är vana att kunna bestämma själva över vår tid. Att kunna åka iväg och göra saker ihop när vi vill. Om Axel är på dagis till 16.00 är det slut med den friheten. Han kommer vara helt slut efter sådana dagar. Dessutom har jag ju valt att vara hemma med mina barn just för att jag vill vara tillsammans med dem när de är små. Jag vill vara den som uppfostrar mina barn. Jag vill inte att han ska vara 1 barn av 25 i en grupp med en vuxen. Vad är det för kvalitet? Hur mycket uppmärksamhet får han? Hur lär EN vuxen 25 barn att umgås i grupp på ett socialt kvalitativt sätt? När kommer denna vuxna ha tid att besvara Axels frågor, läsa en bok som han valt, överhuvudtaget se hur han har det och hur han mår? Sju timmar om dagen....
Nu, här i Tyskland, är Axel på ett naturdagis tre förmiddagar i veckan. Det är strålande, men hade gärna fått vara ytterligare en eller två dagar i veckan. Jag har finkammat internet efter något liknande i Lugano, men det finns inget naturdagis i hela Tessin. Inte ens en naturlekgrupp. På det aktuella dagiset verkar det inte som att de ens går ut särskilt ofta under vinterhalvåret. Nä, det kan jag också förstå om man har 25 barn som man ska klä på och klä av. Det innebär alltså att de dessutom är INNE större delen av de där sju timmarna.
Jag har ont i magen så jag mår illa när jag tänker på det. :-(