Det är nästan ett halvår kvar innan vi flyttar, men det har redan börjat bli "sista". Sista vintern i Bayern, sista julen, sista nyårsfirandet osv. Ikväll är det sista kvällen med sista julgranen. Ja, ni hör. En julgran. Hur stort kan det vara.
Jag är inte bra på att ta avsked. Jag tycker inte om att säga hej då. Inte ens till julgranar tydligen. Och inte heller till livs levande människor till vardags. Jag smiter om jag kan. Jag kan tom tycka det är jobbigt att resa ifrån ett anonymt hotellrum efter en lyckad vistelse.
Gissa då hur det känns att ta avsked från den platsen som mina barn ser som sitt hem. Huset där Axel tillbringat den enda tid han minns. En plats där vi varit lyckliga och dit vi aldrig kommer tillbaka.
Skit. Varför kan det inte få vara BARA lätt. Det här kommer bli ett lååångt halvår.
1 kommentar:
Hear ya. Sonen ser sig verkligen som hemma här - vi får nog verkligen hitta på nåt pedagogisk när det blir dags. Vi har ju oxå ett halvår kvar så vi pratar inte så mkt om det alls med honom än. Det blir för abstrakt. Ochjag känner igen det du säger. Jag har redan planer på att fota omgovningarna, utsikten från huset, närområdet och göra en fotobok. Barnens första hem. Buhu. Vi har ju liksom bott här rätt länge.
Skicka en kommentar