Skidbacke och våfflor

I morse åkte vi till skidbacken igen. Axel och kompisen Finn skulle få sin första skidlektion. Aldrig har jag hört så många gråtande, gnällande barn och så många irriterade, uppgivna, ilskna föräldrar som i barnbacken! "Jag vill inte åka mer! Det gör ont! Jag fryser! Pjäxorna skaver! Jag kan inte! Jag är hungrig! Jag vill inte! Vill inte, vill inte, vill inte!" Föräldrarna svarade med "Vi har ju just kommit hit! Du sa ju i affären att pjäxorna satt bra! Vi ska äta lunch om en timma! Nu har vi köpt ett liftkort för dyra pengar, nu åker du! Rör på dig så fryser du inte! Du kan visst! Nej, nu åker vi HEM!"

Själva var vi inte så mycket bättre... Finn var nämligen rädd och Axel var trött i benen så även vi fick fjäska, uppmuntra och slutligen muta med gummibärchen för att de skulle fortsätta hela timman. Men sedan, när skidskolan väl var slut, ville ingen av dem sluta åka. Det fick bli ytterligare några åk i den större backen innan de båda tyckte att det räckte för dagen.

På eftermiddagen åt vi våffelbuffé hemma hos oss med Dani, Nicko, Finn och Jonna. Marco gjorde belgiska våfflor och vi hade olika sorters sylt, glass, grädde, choklad och frukt till. Inte tokigt alls, fast det rimmar ju lite illa med min önskade viktnedgång. Men å andra sidan - det lilla extrakilot kan jag ju göra mig av med en annan dag...