Det sitter langt in...

...att skriva ett inlägg när det var tre manader sedan sist. Men nu är det allt dags.

Sommaren som gick var efterlängtad, härlig, underbar - och alldeles för kort. De första tre veckorna pa Axels sommarlov tillbringade vi här i Lugano. Vi var pa stranden, lekte med kompisar, grillade och tog det bara lugnt.
Sedan blev det en tvaveckors Sverigeresa för mig och barnen igen för att fira min mormors 90-arsdag och umgas med vänner och familj. Marco var i Canada samtidigt sa jag fick resa ensam med barnen igen. Den här gangen flög vi dock, vilket jag dock tyckte var nästan jobbigare än att köra.
Tillbaka hemma igen var det mer eller mindre bara att vända i dörren, för redan nästa dag akte vi till Jesolo och stannade drygt tva veckor. Det var underbart! Jag hade gärna stannat nagra veckor till, sa nästa ar far vi boka in en längre resa.
I slutet pa sommaren var vi i Val Maira i tva veckor. Vi hade fatt lana ett gammalt, men nyrenoverat, stenhus högt uppe pa ett berg, mitt ute i ingenstans. Där fanns berg, berg, berg - och en underbar restaurang 20 minuter bort där vi njöt varje kväll.
Sedan tog sommaren slut. Bara sadär. Tur att även hösten är härlig här! Vi har haft sommar ända fram till förra veckan. Men nu. Nu är det nog faktiskt höst.

Clara fyller 2 ar!

Underbara lilla Clara har firat sin tvaarsdag idag!
Axel väckte henne imorse och jag vaknade till konversationen;
-Vet du vad det är för dag idag?
- Nä...?
- Det är din födelsedag!
- ........ TARTA!!!!!!!!!!

Nere i vardagsrummet väntade "ket" och "ba" (paket och ballonger, saklart) och det största och bästa "ketet" innehöll en alldeles egen balanscykel och tillhörande hjälm. Hittills har Clara lanat Axels balanscykel, och det hade hon naturligtvis kunnat fortsätta med, men hon blev väldans glad över att fa en alldeles egen. Det har med andra ord blivit rätt manga rundor i trädgarden idag.

Farmor och farfar kom och hälsade pa, firade och at "TARTA!!!" med oss. Det blev förresten en hallonmoussetarta täckt med massor av bär. Ljuvlig, om jag far säga det själv.

Lilla gumman var sa nöjd med sin dag, och sa trött efter allt cyklande att hon inte kunde halla sig vaken vid kvällsmaten. Ögonen gick igen mellan tuggorna och till slut fick jag bära upp henne i sängen. Efter en liten powernap piggnade hon dock till och kom ner och höll ut nagon timma till.

Denna underbara lilla varelse. Tänk att vi fick henne. Tänk att hon kom just till oss. Tänk att hon har funnnits i tva ar. Hela tva ar. Bara tva ar. Underbara, underbara, underbara...!

1 ar i Lugano!

Idag är det ett ar sedan vi flyttade hit till Lugano och Schweiz! Det känns som att det är längre sedan. Vi har firat med pasticcini (sma minibakelser som man äter flera stycken av istället för en stor) och pratat om att vi är sa nöjda att vi faktiskt flyttade hit efter mycket om och men. Vi är glada att vi inte hamnade i Italien som vi ganska länge planerade. Och vi är oerhört glada att vi inte helt enkelt stannade kvar i Tyskland!
Här är var plats pa jorden. Vi trivs och här kommer vi stanna. Vi tycker om mentaliteten, klimatet, naturen och kanske allra mest det faktum att det är en otroligt internationell miljö. Det är normalt, till och med väldigt vanligt, att vara flersprakig inom familjen, att ha olika religioner och ha olika hemland. Vi har lärt känna människor, som blivit bade vänner och bekanta, fran Sverige, Tyskland, USA, Japan, Frankrike och Schweiz. Det är lätt att lära känna andra efterssom vi är sa manga i samma situation. Vi känner oss sa väl emottagna vart vi än vänder oss och, tja... Vi känner oss hemma! Äntligen........! :-)

Ehrmmm....

Sitter just och ritar fiskar, hajar och bläckfiskar som barnen klipper ut och leker med när Axel med glittrande ögon ber att jg ska rita en pistol som han kan klippa ut och leka med.
Jag tycker inte om leksaksvapen. Jag vägrar köpa plastsvärd eller plastpistoler till mina barn. Det finns visserligen ett piratsvärd i huset, men det trollas bara fram när det är piratkalas (dvs det har hänt tva ganger hittills). Men a andra sidan har playmobilpiraterna och riddarna vapen...
Men hur som helst. Det slutade med att jag ritade en pistol till honom. Och till Clara saklart. Och svärd. Och en lans. Sa nu har vi en hel vapenfabrik här hemma. Nej, det känns inte helt okej. "Men det är bara en lek" sa Marco och Axel fyllde pa; "Jag skjuter ju inte pa riktigt, mamma!" Nej. Visst. Men ända. Är alla lekar okej? Man kan inte hindra, inte förbjuda - men det här var ju i princip en uppmuntran. För nu sitter de sma liven här med varsin papperspistol och latsasskjuter varandra vid köksbordet.

PS. Att pistolerna sedan mest liknar manliga könsorgan är ju en helt annan historia.

Mammaskryt

Här kommer lite mammaskryt:
Clara är i princip blöjfri. Knappt tva ar gammal! Hur gick det till??? Pottan har statt framme länge för att hon hittade den nagon gang och ville sitta där själv när dockorna satt pa sin potta. Och sa plötsligt, för nagon dryg vecka sedan, ville hon inte längre ha blöja utan bara ga pa pottan. Och det funkar! Inte en endaste olycka hittills! Fast jag sätter pa henne blöja när vi ska aka nagonstans efterssom hon naturligtvis inte kan vänta och halla sig särskilt länge medan vi letar toalett. Men hemma och pa standen har hon faktiskt helkoll.
Slut pa mammaskrytet.

Stora händelser

Det händer stora saker i den lilla världen nu.
Oscar har börjat äta puré efter drygt sex manaders amning. Han har dessutom just börjat vända sig i bada riktningarna.
Clara har börjat kissa och bajsa pa pottan, fast hon egentligen är lite för liten för det. Gar hon naken fixar hon det utan problem, men har hon byxor pa sig känns det nog som att ha blöja sa da kissar hon i dem.
Axel har fattat grejen med att "räkna plus" och vill göra matteuppgifter hela tiden.

Duktiga barn, men det är rätt intensivt just nu. Matintroduktion för en och blöjavvänjning för en annan gör liksom tillvaron lite - kladdig... ;-/

Import, export

Jag har en turkisk kompis i München som brukar hävda att på frågan vad de sysslar med svarar alla hennes landsmän: "Import, export..." Jag förstår precis vad de menar. För oavsett var vi bor tycks jag sakna något som jag bara måste ha! Eller rätt mycket egentligen. När vi bodde i Tyskland var vi periodvis riktigt ofta i Italien och hade då alltid med oss bärkassar fyllda med persikojuice, taleggio, ostbågar, karljohansvampsbuljong för risotto och mandelbiscotti. Här i Schweiz köper vi fortfarande detsamma i Italien (gränsen är bara 20 minuter härifrån så vi handlar ofta där). Men vi måste handla här också, för här köper vi saft, chips, rösti och yoghurt. Och när vi är i Sverige fylls packningen med fiskbullar, välling (250 liter nu vid senaste resan...), barnböcker, djungelvrål, smågodis, mariekex (även om jag nyss fick veta att det finns samma här), ballerinakex med allsköns smaker (wow, det finns med lakrits!), kläder, bilbarnstolar (bakåtvända finns bara i Sverige och Holland tror jag) och andra nödvändigheter. När vi åker till Tyskland bunkrar vi nu Knorrs salladsdressing i påsar, kryddmixer och d-droppar från apoteket (Jodå, det fins här ocksa - men de är antingen beska eller ska blandas med modersmjölk. De tyska blandas med vatten på en sked och är mer praktiska) .

Men det värsta är att listan växer. Jag pratade med Marlene om detta häromkvällen och vi jämförde inköpslistor. Då inser man ju plötsligt att det finns fler saker som man bara måste, eller ialla fall bör, ha. Som pulvermix till våfflor, nyponsoppa, fiskbuljong och havregryn. Som jag hittills inte saknat, men nog ändå kommer börja vilja ha nu när jag fått veta att det inte finns här.

Som sagt; Import, export...

Sverigeresa

Nu har jag varit på en riktig äventyrsresa.
Till Sverige! ;-) Äventyret bestod väl mest i att resa ensam med tre barn - med bil, tåg, bil igen, färja och slutligen bil igen. Det tog några dagar... Första dagen körde jag från Lugano till Lörrach. Där lastade vi bilen på Autozug, packade in barnen och mig själv i en sovkupé stor som en sardinburk, vaknade (sista gången av hundra) i Hamburg vid 8-tiden nästa morgon. Sedan körde vi av bilen och tog oss, via i stort sett varenda rastplats samt Puttgardenfärjan, till Malmö. Det tog evinnerligt lång tid. Jo, det gör det när det går till så här:
Mamma! Jag måste kissa! Ja, självklart mitt lilla hjärta. Av på bästa möjliga avfart, parkera, ut med barnet, in med barnet, på med bältet och iväg igen. Knappt en minut senare: "Mamma! Baaaaajs!" "Jajamensan, lilla gumman! Mamma stannar och byter blöja!" Av från motorvägen, ut med barnet, av med blöja, på med blöja, in med barnet, på med bältet och iväg igen. "Mamma, Clara har tagit av sig bältet!" Gah! Av vid nästa avfart, ut ur bilen, fast med bältet (hårt, hårt, hårt!) "Inte ta loss bältet! Det är farligt!" Iväg igen. Aterigen en minut senare: >"Uäääääääääääää....." (=Jag vill ha maaaaaaaaat!). Av på nästa avfart, ut med barnet, fram med bröstet, ät, ät, ät, rapa barnet, på med bältet, iväg. Och så fortsatte det med; Mamma, filmen är slut! Mamma, jag vill ha en överraskning! Mamma, jag tappade playmobilpiraten på golvet och jag vill ha den NUUU! Mamma, jag är hungrig! Mamma, jag tror jag måste kissa igen! Mamma, är vi framme snart?! Mamma....!!!
Jo, det finns sisådär hundra anledningar till att stanna på rastplatserna. Jag lovar. Men till slut kom vi fram till Skåne ialla fall där vi stannade två dygn och umgicks med trevliga vänner.

Därifrån åkte vi direkt till Göteborg och överraskningskalas för finaste Liselotte som fyllde "tjugo någonting". (Ni vet väl att efter tjugonio kommer tjugotio, tjugoelva osv?)

Vi var rätt möra allihop nu, men hade en sista timma bilkörning till mina föräldrar i Borås innan vi äntligen var framme. De följande två veckorna åkte vi mellan Borås, Göteborg och Skaftö och träffade vänner och fyllde dagarna med äventyr för barnen. De har onekligen en rätt positiv bild av Sverige. Illa vore väl annars med tanke på att de har gått på djurpark, lekt på lekland, byggt flotte med morfar, gått på ett lekland till, åkt gummibåt, grillat korv, provsuttit traktorer och skördetröska, kört lådbil, fiskat krabbor, gått till leksaksaffären med mormor och morfar och fått välja precis vad de ville, fått åka alldeles riktig lastbil, följt med mormor och morfar till deras jobb, ätit en väldig massa godis och glass, lekt med alla svenska kompisar, varit på lekplatser osv, osv, osv. På hemvägen frågade jag vad som varit bäst och Axel svarade att det var att de fått nya tandborstar med Bamse på.... Hrm... Tja. Nästa gång koncentrerar vi oss på tandborstarna.

Själv var jag helnöjd och jag fick tom lite egentid (eller, "nästan-egentid" ialla fall för Oscar fick ju följa med mig) som jag förvaltade väl. Allra lyxigste stunden var en fika i solen med fina vänner och en sovande Oscar. Lyx, lyx, lyx!!!

Nåja, efter två veckor körde vi samma race tillbaka. Men utan två dagars paus i Skåne, så det blev tre jobbiga resdagar innan vi äntligen var hemma igen. I en ideal värld hade då Marco mött oss i dörren och maten stått på bordet. Eller ialla fall i kylskåpet. Nu var det inte så, efterssom Marco var i Bolivia. Så det var bara att packa in allt som fanns i den helt fyllda bilen (tur att vi köpt ny, större bil innan jag åkte!) - bara för att sedan sätta sig i bilen IGEN och åka och köpa mat till det helt tomma kylskåpet. Då var min energi slut. Helt slut. Gotthardtunneln tog liksom musten ur mig och det flimrade mest för ögonen efter den. Men ändå. Det var en riktigt, riktigt bra resa! Även om vi naturligtvis aldrig hinner göra allt och träffa alla vi skulle vilja. Nästa gång...

En svensk, en tysk och en italienare...

Nej, det är ingen Bellmanhistoria. Det är nationaliteterna pa mina barn.
Axel är den enda av dem som har ett svenskt pass. Clara har bara ett tyskt och idag var jag och hämtade ut Oscars pass - som är italienskt.
Undrar om de tar mig för kidnappare eller människorsmugglare när jag visar upp den samlingen i passkontrollen...?

Stor och liten

Vita lögner

Axel: Mamma, jag tycker inte om potatismoset...!
Jag: Potatismos? Det är ju Batmanmos! Om du äter riktigt, riktigt mycket kan du kanske klättra uppför husväggarna som Batman!

Jo, det gick hem. Han at som aldrig förr...
Far man ljuga för sitt barn?

Piff och puff

Sagt av Clara

Sagt av Clara, medan hon lyckligt sprang omkring i trädgarden med en stor vit sten;

- Tooooo mant! Tooooo mant! Toooo mant!

Yes, tjejen vet att uppskatta en stor diamant. Det var för övrigt de första tva orden hon satte ihop. Innan har hon pratat med enstaka ord. Hon lär väl bli dyr i drift... ;-)

Nu

Jag tränar pa att njuta av nuet. Ibland gar det bra. Som nu tex. En islatte, en mokkayoghurt, färdigköpta laxsmörgasar, förmiddagssovande barn och min laptop i knät. Det är njutning pa riktigt.


PS. Tur att "nu" är kort, för redan innan jag skrivit färdigt inlägget visade det sig saklart att de sovande barnen inte alls ville sova... Men det var tva bra minuter ialla fall. :-)


PS 2. Ja, men nu menade jag naturligtvis inte att jag inte njuter när mina barn är vakna! Det är bara en annan slags njutning. Lite fler riktigt djupa andetag och egoistiska sysslor när de sover bara.

Kan man...

...sätta in en födelseannons i tidningen ett knappt halvar efter att barnet i fraga fötts? Det känns ju lite futtigt att Axel och Clara fatt sina egna födelseanonser och inte Oscar. Ännu.

Skön helg!

Vi har haft en sa skön helg!

Igar var vi och vandrade pa Monte Bar igen. Förra helgen var vi ute en hel dag och barnen gick och gick och gick. Till och med Clara tog sig ju uppför berget. Men igar var vi alla lite slöa sa det blev mest nagra timmars promenad med manga stop. Men att studera myrstackar och mata dem med kex, hitta en slänt full med smultron, leta efter fina pinnar (tja, eller riddarsvärd da'ra...) och plocka blommor är ju ocksa värt en utflykt.
Pa kvällen satt jag och Marco ute i trädgarden och at fondue och drack gott vin. I shorts...! Härliga sommarvärme!

Idag är det mors dag här, sa jag firades med vackert halsband fran Axel och chokladtarta till frukost. Sedan hade vi en slö förmiddag i trädgarden och slutligen var vi pa trevligt barnkalas hos Lucas som fyller tre ar. Glada, nöjda barn och väldans trevliga föräldrar. :-)

Påskharen

Jag plockade just fram det som påskharen tänker gömma i trädgården imorgon och inser att det mer liknar julfton. Det är samling om två 30 cm höga chokladägg med present i, två stora Lindtkaniner i choklad, ett stort påskägg med godis, playmobil, lego, målarattiraljer, Hello Kittyprylar, picknicklådor och slutligen en liten kaffeservis. Och då har vi inte ens kommit till svärföräldrarnas påskhare som vi ska besöka på söndag.
Hur blev det såhär!?!?

Hopplöst

Jag har länge försökt ta några bilder på alla tre barnen tillsammans, men det är ju helt hopplöst! Tre barn som samtidigt är glada, rena, samarbetsvilliga, sitter stilla, ser sympatiska ut och tittar in i kameran... Nä, det blev inte riktigt den där bilden jag tänkte mig. Men de är de vackraste ungarna pa jorden ända! :-)

Mamma hobbypysslar...

...med barnens leksaker. :-o
En klassisk gunghäst fick ny färg och en luddig sits. Lyckligtvis blev Clara helnöjd!

Monte Bar

I söndags var vi ute och vandrade på Monte Bar. Jag bar Oscar i Babybjörnen, Clara satt delvis i bärryggan och Axel gick såklart själv. Det var ganska brant och långt, åtminstone för små fyraåringsben, men Axel pinnade på riktigt bra. Vi stannade för picknick när vi kom upp och barnen lekte och sprang som om de inte alls just hade knallat upp för ett berg. Till slut somnade de minsta. En i bärryggan och en i Babybjörnen. De vaknade inte ens när vi satte ner dem på marken. Bergsluften tar på krafterna! :-)

Sommar!

Det är visserligen bara april, men det räknas väl ändå som sommar när temperaturen håller sig runt 28-29 grader i närmare två veckors tid?

Besök från Sverige

Förrförra veckan hade vi besök av finaste Liselotte och hennes två söner. Vi hade inte träffats på tio månader, så det var härligt att få lite tid att umgås och att prata på riktigt. Även om vildarna gjorde sitt bästa för att vi inte skulle få prata till punkt alltför ofta. Tur att de sov gott på kvällarna.
Clara förälskade sig lite i Benjamin och det blev en annan puss och kram där under veckan.


Clara och Benjamin



Oscar och Alexander



Clara och Benjamin igen



Axel på borggården på Castel Grande

Hela familjen

Det har varit få inlägg och ännu färre bilder här den senaste tiden, så här kommer lite uppdatering.
Här kommer först en av de få bilderna som finns på hela familjen, än så länge. Den togs när vi firade Marcos födelsedag vid Comosjön för några veckor sedan.

Piratkalas med skattjakt

Vi har en svensk lekgrupp här i Lugano som träffas varje vecka. Just nu är det nio barn mellan 4 månader och 4 år som är med. Idag har vi, till Axels och Claras stora förtjusning, haft piratkalas med skattjakt.

Bayernvecka

Nu har jag varit i Bayern en vecka med barnen. Ensam med barnen. Utan Marco. Det gick! Och jag är jättestolt att det gick så bra. Vi körde från Lugano i lördags morse och kom fram till München någon gång på eftermiddagen. Det är fem timmars körtid, men med paus för kissning, ätning, amning, filmbyte, tankning och ytterligare några anledningar tog det lite längre tid.

I München bodde vi hos Petra, Matt, Kate och Jack i fyra dagar.
På söndagen var vi på Kind- und Jugendmuseum där de hade en utställning om rörelse. Axel gjorde sig ett par egna sandaler som han sedan hade på sig hela dagen, byggde en raket som man kunde pumpa luft i så den flög ända upp i taket och pysslade sig en ring (som väl kanske låg något utanför temat, men ändå...).
På måndagen var vi på Deutsche Museum som bla har en barnavdelning med brandbil, musikinstrument, vattenlek (jodå, vi fick använda torktumlaren efteråt) samt stora avdelningar med skepp, flygplan osv. Egentligen hade man nog kunnat tillbringa en hel vecka bara där, för det är gigantiskt!
På tisdagen var vi i djurparken hela dagen. Tigrarna, aporna och den stora gungan var Claras favoriter. Axel kom ihåg det mesta sedan sist vi var där och var inte lika lättimponerad, men ändå nöjd med att vara där igen.
På onsdagen lämnade vi famljen Wolf och fortsatte söderut. Vi stannade till på Kölles stora inomhuslekplats där vi träffade Anki, Emma och Elvira och stannade i många timmar. Både Axel och Clara var helt slut efteråt och höll sig knappt vakna tills vi kom fram till Lenggries och Dani, Niko, Finn och Jonna.
Torsdag förmiddag tillbringade vi hos Andrea, Leo och Luis med prosecco för mig och Andrea och lek och pizzabakning för barnen.
På fredagen åkte vi till Reichersbeuern, där vi bodde tidigare, och tittade på huset, hälsade på grannen och åkte fram och tillbaka genom byn otaliga gånger. Axel var lite ledsen när vi var vid huset, men lycklig över allt han kände igen i byn.
Sista dagen träffade vi alla gamla kompisar och fröknar från Pusteblume (utomhusdagiset) innan vi avslutade dagen, och veckan, med att grilla pinnbröd ute i trädgården.
Igår packade vi slutligen in oss och alla prylar i bilen igen och åkte tillbaka hem. Även den här gången gick resan bra, förutom att det var rätt segt på slutet med alla tunnlar, serpentinvägar och nu även dimma som var så tjock så man knappt såg vägen framför sig.

På det stora hela; Vi har gjort ALLT och träffat ALLA som vi ville. Vi är jättenöjda allihop! Det har gått utmärkt att resa ensam med tre barn och nu vet jag att det går. I maj gör vi om det igen - fast till Sverige. :-)

Friska!

Det är väl att tigga om det, men just nu är vi faktiskt friska. Allihop. Samtidigt!
Sedan nyar har vi hunnit med förkylningar, influensa, bihaleinflammation, rs-virus och magsjuka. I skift naturligtvis sa det är lätträknat antal dagar som hela familjen varit frisk samtidigt. Närmare bestämt tre. Tre dagar pa tva manader. Gah!
Men nu, idag, räknar vi till dag nummer fyra. Fast dagen är ju inte slut än förstas... :-/

Sagt av Axel

Sagt av Axel till barnflickan:
- Jennifer, du maste äta upp ALLA äpplebitarna, för de maste vara slut innan jag far äta kexen.

Hrm... Jag far visst vara tydligare i mitt ordval i fortsättningen. ;-)

Sagt av Axel

Sagt av Axel, till Marcos stora glädje:
- Mamma, pappa gör ALLT här i huset! Det är väl snällt av honom?!

Skitunge!!!


.

Sagt av Axel

Sagt av Axel med förhoppningsfull blick:
- Mamma, finns det principessor och skattkistor och drakar pa riktigt?!

Fyraaringarnas värld är underbar! Fast ja, monstren som tydligen ocksa är ytterst verkliga är ju mindre underbara. Särskilt mitt i natten när de dyker upp i drömmarna.

Mer av samma sak...

Nästa sjukrapport: Oscar har RS-virus. Jaha. Det ocksa. Saklart.
Igar hade vi en dag som var... Sadär.
Det började med att jag fick en ny tid hos barnläkaren för Oscar. Han har helt enkelt inte blivit bättre. Där fick jag veta att han har RS-virus och blev skickad till sjukhuset. Pa vägen dit fick jag hämta Axel fran dagis och ta med mig alla tre, (inkl syskonvagnen för Clara hade inte sovit pa förmiddagen och vem vet när vi skulle bli utsläppta fran sjukhuset alt. Marco skulle komma tillbaka och hämta Axel och Clara om Oscar skulle fa stanna kvar?). Den utflykten var väl sadär kul, men det funkade. (Check, nu vet jag att jag kan aka till sjukhuset ensam med tre barn om det skulle behövas.) Pa sjukhuset undersöktes han av tre olika läkare (samma som vi var hos när han föddes) och de konstaterade till slut att vi far välja själva om han ska bli inlagd eller om vi ska aka hem och komma in pa kontroller. Det valet var inte svart. HEM!

Sa nu ligger han här. För tillfället rätt nöjd efter näsdroppar, paracetamol och luftrörsvidgande i inhalatorn.

Jag vill ha VARDAG! Vanlig vardag, utan sjuka barn!

Läkarbesök

Resultatet av läkarbesöket:

Axel fick antibiotika. Clara fick slemlösande. Oscar fick en inhalator.
Tid bokad för kompletterande pneumekockvaccin för Axel coh Clara.
Tid bokad för första vaccineringen för Oscar.

Axel är nu 104 cm och väger 16,5 kg.
Clara är 79 cm och väger 9,5 kg.
Oscar väger nästan 4,5 kg.

Dagens trebarnsmamma

Alla barnen är sjuka.
Axel har varit hemma från dagis i en vecka med hosta och feber. När vi trodde att det var över vaknade han på natten och skrek och grät och smärta i öronen. Det blev akuten mitt i natten för honom och Marco.
Clara är dunderförkyld och man hinner inte torka näsan och ögonen innan de rinner igen och hon snabbt kletar ut den i ansiktet, på tröjan och i håret.
Oscar är alldeles för förkyld för att vara så liten. Han kan knappt andas och gråter förtvivlat av frustration (och för att det kanske gör ont någonstans?). I natt satt jag upp med honom, hela natten, så att han skulle kunna sova. Underligt nog mår han mycket bättre på dagen. Varför? Han är ju inte direkt uppe och går på dagen.

I eftermiddag har vi en tid hos barnläkaren för allihop. Måtte han ha någon mirakelkur på lut.


.

Sagt av Axel

Sagt pa svenska sa att jag skulle första, men vänd till pappa, under en strid om vem som skulle fa sitta pa favoritstolen:
- Hon är ingen bra mamma! Hon är inte snäll mot barn! Du skulle gift dig med nagon annan!!!

Dagens trebarnsmamma

Morgonens sminkning: Clara körde dockvagn inne pa den knappt 2 m2 stora gästtoaletten. Pa golvet befann sig även en potta, en dockpotta, en barnsittring och en toalettpall. Trebarnsmamman stod utanför med öppen dörr och insyn till spegeln - pa ett ben. Med den andra foten gungade hon en gratande Oscar i babysittern medan Axel satt i köket, tittade pa Buskul pa datorn och skrek högt för att han inte förstod buset.

Pyjamasparty

Ikväll var det dags för pyjamasparty pa dagis. Iklädd pyjamas och med mysfilt, kudde och nalle studsade Axel hela vägen till dagis. De andra barnen var pa liknande humör och de kunde inte komma in snabbt nog. Väl inne blev det sagoberättande, kex och the. Sicket party! :-D

Underbara Clara

Vi dricker kaffe ihop varje dag, jag och Clara. Kaffe till mig och mjölkskum till Clara. Hon sitter pa köksbänken och stoppar i kaffekapseln och trycker pa rätt knappar. Sedan far hon en liten kopp med skum och sitter nöjt och dricker sitt "kaffe".

Effektivt

Igar tog jag kort och lämnade in ansökan om schweiziskt körkort. IDAG kom det pa posten!!!

Nä, inte alls okey

Det räckte med en halvtimma för att fastställa att det blev alldeles för kort. Håret når inte ens bakom öronen, så det hänger hår i hela ansiktet. Får väl låna Claras hårspännen...

Underbara Clara

Efter veckan på sjukhuset när Oscar föddes har jag lyckats ta tillbaka förstaplatsen hos Clara. Jag har minsann klassat ut inte bara Axel och Jennifer utan även Marco. Nu är mamma bäst! :-) Och Clara gör allt som mamma gör. Just nu ammar hon för jämnan. Hon drar upp tröjan, säger "Mat!" och låtsas att hon matar dockorna, nallarna - och dinosaurierna... :-D Underbara unge!

Okey

Jag har inte klippt mig på ett halvår. Det var en av de sista sakerna jag gjorde innan vi flyttade hit för jag misstänkte att det skulle ta lååång tid innan det blev av igen. Och mycket riktigt blev det så. En flytt, en graviditet och omöjligheten att på italienska kunna förklara hur jag vill ha håret gjorde att det drog ut på tiden. Men nu är det åtgärdat. På "Salong Okey". Varför, varför, varför kallar man sin verksamhet för "Okey". Varför inte fantastico, bellissimo eller något annat som kligar lite mer positivt och förtroendeingivande?! Men jag får halla med. Det blev faktiskt bara "okey". Tror jag. Vi får väl se när jag dragit lite i det själv. Kort känns det ialla fall. Läskigt. Men det växer väl ut...

Sagt av Axel

Sagt av Axel, när vi träffade pa tre vitklädda nunnor pa trottoaren:
- Titta, mamma! De ska nog gifta sig!

Sagt av Axel

Mamma, vem är smartast? Skalman eller Einstein?

6-veckorskontroll

Oscar är 6 veckor nu och har haft sitt premiärbesök hos vanliga barnläkaren. 3.980 gram och en friskhetsstämpel blev resultatet. Liten plutt, men med normal tillväxt. Hurra! Mjölkpumpandet, sprutmatningen och det eviga kämpandet med amningen har alltsa gett resultat. Sa himla skönt!

Men nu kanske...

...vi kan få lite vanlig vardag här igen?

Efter influensan kom en bihåleinflammation som hette duga. Jag trodde bihåleinflammation betydde "lite mer snuva", men fick lära mig den hårda vägen att så var det tydligen inte. JÄKLAR, vad ont det gjorde. Jag som inte behövde en enda liten paracetamol efter kejsarsnittet har istället gnytt och gnällt över detta i all evinnerlighet. Till slut fick jag antibiotika och smärtstillande och nu är det bättre. Men det gör faktiskt fortfarande ont. Risken att det behövs ytterligare en kur känns rätt överhängande. Men ändå, sååå mycket bättre nu!

Mina föräldrar har varit här en knapp vecka och vi har åkt på utflykter, shoppat (mest till Clara) och blivit uppassade med mat och hjälp. Trevligt såklart, men det känns trist nu när de åker hem igen och jag vet att vi inte ses på åtminstone tre månader.

Oscar har nu, efter precis 6 veckor, äntligen haft sitt första dygn som helammad. Jag hoppas att vi är färdiga med mjölkpumpning och matning med spruta nu. Det skulle göra allt betydligt enklare och ge mig ett antal extra timmar varje dygn.

Så, vardag - here we come! :-)

Läget

Influensa för hela familjen. Länge. Häftigt. Fortfarande.
En nyföding som fortfarande sprutmatas pa nätterna, vill bäras horisontellt dag och natt och avskyr spjälsängen.
En 1,5-aring som slutat sova middag och besvarar varje fraga med "Näääää!" och ett stort, illmarigt leende.
En fyraaring som är ledsen för att vi inte bor kvar i Tyskland för där fanns det mycket fler roliga saker att göra.
Nätter med hela famljen i samma rum när i ingen sover tillräckligt.
Och regnar gör det ocksa.
Sa har vi det. Är det sommar snart, eller...?

Lite sent...

...men här är ialla fall bild pa världens vackraste luciatag.

Jul

Jorå, vi har firat jul vi också. Med tomte, paket, gran, julmat, lusekatter, pepparkakshus och allt annat som hör till. Höjdpunkten var naturligtvis jultomten. Axel och Clara stod länge vid glasdörren ut till trädgården och spanade, för Axel hade minsann sett jultomten ute på gatan. Sa han. Troligen var det grannens tomte, för vår hade ännu inte lämnat bygnaden... När han väl kom var både Axel och Clara alldeles storögda och allvarliga. Axel viskade till mig: "Mamma, jag tror tomten har likadana skor som pappa!". Hrm, ja. Minsann... Clara sa högtidligt "Tack, tack!" varje gång hon fick ett paket och svarade tomten att hon heter "Jajja" när han frågade. Söta, underbara, fantastiska små ungar vi har!

Axels favoritjulklapp var den hett efterlängtade jättedinosaurien. Clara blev överlycklig för sin dockvagn och har kört omkring med den sedan dess.
Sämsta julklappen (i mina ögon) var den STORA dockan som graåter när man tar ur nappen. Det var svärföräldrarna som köpt den. HUR tänkte de då? Att vi nog vill ha lite mer skrik och gråt här i huset? Att Camilla säkert inte får en hjärtattack när det plötsligt ligger en bebisstor figur UNDER dubbelsängen och gråter förtvivlat? Aha... Nappfan sitter dessutom precis så hårt fast så att barnen lyckas dra ur den - men inte sätta tillbaka den igen. Gissa om den dockan kommer försvinna/bli av med sina batterier/få nappen fastlimmad...

Nåja, annars var det bra. :-)

Sagt av Axel

Sagt av Axel:

Jag ska gifta mig med Clara och Oscar. Clara ska vara mamma, Oscar ska vara pappa och jag ska vara farfar...

Oscar är här!

För precis 14 dagar sedan föddes vår Oscar!

På morgonen den sjätte december lämnade jag och Marco barnen hemma med svärmor och åkte in till sjukhuset. Dagen innan hade vi fått veta att operationen flyttats fram några timmar och planerades till kl 14.00. Det var fem evighetslånga timmar vi fick väääänta innan det var dags och jag rullades iväg. Ryggmärgsbedövningen gick bra den här gången (de andra två gångerna har de fått lägga den två gånger för det är tydligen ont om plats mellan mina ryggkotor). Väl på plats på operationsbordet fick jag häftigt blodtrycksfall (som jag upplevde även förra gången så jag visste vad det var) och kände att jag höll på att svimma. Omkring mig var naturligtvis en massa grönklädda människor, men ingen tycktes reagera när jag upprepade om och om igen, högre och högre, på både italienska och tyska, att jag inte mådde bra. Jag såg bara ryggar vända från mig och kände mig ett ögonblick som någon i film som låg och dog på operationsbordet utan att någon brydde sig. Senare visade det sig att de visst hade reagerat direkt och gett mig något (vad det nu var) för att jag snabbt skulle få upp blodtrycket. Det förstod jag aldrig, antagligen för att de pratat italienska med varandra. Otäcka ögonblick var det ialla fall.

En stund senare fick Marco komma in och sitta brevid mig och operationen påbörjades. Allt gick som det skulle och efter en stund hörde vi ett skrik och Oscar lyftes upp över skynket så vi fick se honom. Han undersöktes direkt och fick tummen upp. Trots det slutade han inte skrika utan fortsatte utan upphåll tills barnläkaren tillkallades. Hennes första misstanke var att Oscar hade ett hjärtfel, så de tog med sig honom upp till neonatal och undersökte närmare. Lyckligtvis visade han sig istället ha problem med syresättningen. Han hade helt enkelt skrikit för att kunna fylla lungorna med luft. Oscar fick stanna på neonatal och ligga i kuvös med sondmatning en vecka. Både för problemet med syresättningen och pga gulsot.

Själv fick jag högt blodtryck vid operationen och med min historia med preeklampsi var det naturligtvis allvarligt. Efter fyra dygn av täta kontroller och olika blodtryckspreparat fungerade äntligen den fjärde medicinen och trycket gick ner och stannade på 140/90. Jag medicinerar fortfarande och vet ännu inte om jag kommer få fortsätta med det eller ej.

Efterssom jag var sängliggande och Oscar låg i kuvösen såg jag honom bara en gång de första fyra dagarna. Därefter fick jag åka upp och hälsa på honom när mitt blodtryck tillät. Efter precis en vecka fick jag, efter mycket om och men, äntligen åka hem och dessutom ta med Oscar från neonatal.


Sedan vi kom hem har vi fått väcka Oscar med jämna mellanrum dygnet runt och mata honom med en mjölkspruta, för han har inte orkat äta själv. Nu har han äntligen börjat gå upp i vikt, men har ännu inte nått upp till sin födelsevikt. Men vi är på rätt väg.

Axel och Clara är helt förälskade i sin lillebror. Han får hundratals pussar varje dag och de vill klappa, krama och hålla honom hela tiden. fantastiska syskon, helt enkelt. Clara, som tidigare vaknat och ropat "Mamma!" på nätterna, ropar nu istället "Bäbi!" när hon vaknar. Axel viskar hemlisar till Oscar och lovar honom att de ska leka sjörövare tillsammans när han blir lite större.

Tja, där är vi nu. Vi mår rätt bra. Allt är som det ska. Vi är i form. Nu ska bara matningen lösa sig på något sätt så jag slipper pumpa mjölk och mata med spruta. Men sedan är vi på topp!

Oscar har förresten redan gjort sin första utlandsresa. Vi tog en trebarnstur till Como igår. Oscar i bärsjal, Clara i vagn och Axel i handen. Det funkade. Vi fixar tre barn! :-) Och jo, viktigt, viktigt: Jag har redan fått på mig mina gamla jeans! Hurra för det!

Iiiiiiiiii....!

Igar fick jag veta att det blir kejsarsnitt redan pa mandag. Iiiiiiii! Sa snart! Det fanns lediga operationstider 6:e eller 17:e december och läkaren hade en magkänsla som sa att vi inte skulle vänta till 17:e om jag inte vill riskera ett akutsnitt igen. Jag tycker viserligen att det är bra att lillebror slipper fylla ar dagarna precis före julafton, men a andra sidan är "beräknat förlossningsdatum" fortfarande lite oklart. Tyska läkarna menar att det är 4 januari och de schweiziska läkarna att det är 27 december. Ska man ga efter tyskarna blir det ju alltsa snitt nästan en manaad för tidigt. Inte sa bra egentligen, men jag protesterade inte mot det föreslagna datumet sa nu är det sa. Fem dagar kvar! Oj!