Svenska skolan

Igår var det dags för svenska skolan igen. Efterssom det gick så bra sist, när Axel skickade iväg mig på promenad efter ett par minuter, hade jag räknat med att det skulle gå likadant den här gången. Det var 18 grader, sol och lite höst i luften och jag hade tänkt gå till Schloß Nymphenburg som ligger tre km bort. Där finns en stor slottspark och ett litet café på en innergård där jag tänkt ta fram min stickning och njuta av lugnet...




Tja, drömma kan man ju. Axel ville inte alls vara kvar ensam kvar den här gången så det blev skola för min del också. Igår skulle de pyssla en humla. Det låg liiite över kompetensområdet för treåringarna. Lärarna är jättegulliga, men de tycks inte riktigt ha koll på vad åldersgruppen klarar. Första gången vi var där började fröken med att säga att alla skulle presentera sig själva. "Vem vill börja?" Ni kan tänka er tystnaden hos en grupp med 12 treåringar som för första gången befinner sig i en skolsal. Och så säger fröken att de ska "presentera" sig. Vad är det? Hur gör man det?
Nästa övning var att måla. Fröken gav uppdraget att de skulle rita sitt finaste sommarminne... Hrm... Kankse andra treåringar kan det, men Axel målar och ritar ialla fall mest streck och krumelurer. "Minne" vet han nog inte vad det är och "sommar" är nog ganska abstrakt.
Men som sagt, fröknarna är gulliga ändå. Och huvudsaken är ju att han får prata svenska och leka med andra barn som också gör det.