För länge sedan...

Golvet i den runda yurtan glänser av filtar i klara färger. Djurhudar uppspända på en ram av rödmålade vidjor bildar den böjda väggen och genom hålet i taket ser jag stjärnhimmel och känner lukt av nattluft. Jag kurar ihop mig i sovsäcken och betraktar gaslampans sken över de nio ansiktena. Ute blåser den kirgisiska vinden över ett gult, grästäckt våglandskap och den tunna luften på 3.500 meters höjd har gjort min kropp tung.
Vodka hälls upp i två buckliga tennmuggar som vandrar runt mellan oss. Sergei´s skrapiga stämma formar de ryska orden till en hyllning av dagen som nästan är förbi. Så tystnar han och avslutar med att höja muggen i en skål. Vi lyssnar på vinden igen och hör en häst gnägga i närheten. Så växlar vi till engelska och fortsätter med låga röster prata om vad vi upplevt.

Med helikopter lämnade vi tidigt på morgonen vårt läger uppe på slätten och flög över bergstopparna. Landskapet ändrade karaktär och den kalla morgonluften var bortglömd när vi svängde ner i en grön, mjuk dal och blev avsläppta. En bäck med smältvatten porlade, solskenet fick mig att kisa och bergen väntade stilla och tysta. I ryggsäcken hade jag min sovsäck om vi skulle tvingas övernatta på väg tillbaka. Vi vandrade genom en trång ravin där vatten forsade fram runt vara ben. Stenarna var hala och jag sträckte ut händerna och tog stöd mot bergväggen. Ute ur ravinen blev stigningen brantare och varje steg krävde ett djupare andetag än det förra. Meterhöga snömassor i breda strimmor över berget tog snabbt på krafterna och jag halkade. Satte ner en hand för att stödja mig och märkte att blodet inte orkade hela vägen ut i fingerspetsarna igen, så den förblev kall.

Tennmuggarna har vandrat vidare och Marcos italienska ”Salute!” avslutar hans hyllning till vänskapen och naturen. Dagen är ännu inte riktigt förbi. Nu är det min tur att utbringa en skål. Den svala muggen sätts i min hand och en skvätt vodka slås i. Jag känner mig märkvärdigt rörd och ser mig omkring utan att kunna säga ett ord. I en cirkel, med ansiktena mot varandra, ligger vi alla nerkrupna i våra sovsäckar. Ingen av oss har träffats förut, men någonting binder oss samman. Något har fått oss alla att berätta om livsavgörande ögonblick och minnen vi alltid kommer bära med oss.
Jag harklar mig och börjar berätta vad jag känner. Min svenska låter exotisk och främmande och jag ser hur allas ögon är riktade mot mig i ett försök att förstå vad orden betyder. Min röst darrar lite när jag säger att den här dagen, det här ögonblicket och de är människorna kommer jag aldrig att glömma. Så tystnar jag igen, höjer muggen och säger skål. ”Skål!” upprepar alla, med brytning på nio olika språk.
I själva verket har jag ingen som helst aning om hur mycket den här dagen faktiskt kommer att betyda i mitt liv.





På dagen två år senare hör jag återigen Marcos ”Salute!” och ser honom höja ett vinglas. På den stenlagda innergården sitter 78 personer från tio olika länder. Våra vänner och familjer. Kvinnorna har uppsatt hår och klänningar som glittrar. Männen har tagit av kavajen och lossat på slipsen. Marco är nyklippt och ler hela tiden. På min vänsterhand glänser en ny ring och jag känner mig underligt frånvarande och närvarande på samma gång. Mendehlson klingar fortfarande i öronen och jag skakar bort några risgryn från den vita klänningen. Mamma torkar diskret bort en tår i ögonvrån och pappa läser en sista gång igenom sitt tal innan han ställer sig upp och klingar i glaset.

Sedan kvällen i yurtan delas mitt liv i ”Före Kirgistan” och ”Efter Kirgistan”. Före Kirgistan var det ordning och reda. Jag visste vem jag var, vad jag ville och vad jag kunde. Hade en historia och referenspunkter. Jag hade etiketter i form av ”Utbildning: Civilekonom från Handels”, ”Yrke: Marknadsförare på Saab” och ”Boende: 3:a på Kungshöjd”. Jag var självständig, självsäker och kanske till och med lite självgod. Jag var en ganska vanlig svensk i Sverige.

Tre månader efter hemkomsten från Kirgistan sitter jag återigen på Landvetter. Skärmen vid gaten visar ”München” och jag ler för mig själv och skakar lite på huvudet. Jag har fått höra att jag är impulsiv. Att jag borde ta det lite lugnt och vänta. Vänta på vadå? Jag är singel sedan ett år tillbaka och har precis blivit uppsagd från jobbet. Att vänta gör inte livet roligare.
Med berusningen av den kirgisiska vodkan och de bruna italienska ögonen i färskt minne kliver jag på SAS-planet och lämnar mitt hem, mitt land, mitt språk, min kultur och alla männskor som någonsin betytt något för mig. Framme i München kliver jag av som arbetslös invandrare med språkproblem.