Språkfunderingar

Emmama i Skottland frågade hur vi andra utlandssvenskar upplever våra språk. Om vi känner oss stympade av språket ibland. Min kommentar blev alldeles för lång så jag svarar här istället.

När jag kom till Tyskland för sju år sedan kunde jag tyska. I teorin. Jo, för jag hade ju läst tyska i skolan och hade dessutom 40 poäng tyska från universitetet. Att de där universitetspoängen handlade om fonetik, språkhistoria, litteraturhistoria etc och inte en gnutta om att verkligen kunna prata visade sig ju ganska snabbt. Jag och Marco pratade engelska med varandra när vi träffades, men efter ett halvår bytte vi till tyska för att jag skulle lära mig. Min åsikt (som jag återkommer till längre ner) är att man bör anstränga sig för att lära sig landets språk. För sin egen del. Ingen annan bryr sig ju om den där invandraren inte kan göra sig förstådd.
I början hade vi reglerna; Ingen tyska i telefon, inte när det handlade om viktiga saker och inte i sängen. Jag led när jag tvingades ringa samtal på tyska eller besöka någon myndighet av något slag.
Nu, sju år senare, är min tyska flytande. Då och då lär jag mig något nytt ord som jag inte hört förut och visst snubblar jag på artiklar i dativ någon gång. Men ofta får jag underbara komplimanger om hur otroligt bra min tyska är och att man ibland glömmer bort att jag inte har tyska som modersmål. Det värmer såklart att äntligen ha nått dit!

Min engelska däremot är helt förfärlig nu för tiden! Innan jag flyttade till Tyskland, var engelska mitt jobbspråk som jag ofta höll presentationer på och pratade i de flesta jobbsamtal. Men nu... Jag har tappat både ord, grammatik och uttal och tycker det är rätt obehagligt att prata engelska. För jag HÖR ju hur det låter. Jag tror tom att jag bryter på tyska!

Att prata ett andra språk med sin partner är ju också rätt intressant. Dels för att man egentligen inte vet om man uppfattar varandra rätt. Och del för att man, åtminstone vi, skapar ett eget språk. Jo, för båda har ju tyska som andra- eller, egentligen, tredjespråk. En sådan sak som att kommunicera till varandra att barnet har bajsat i blöjan. Vad heter det på tyska? Det är inget man slår upp i ordboken, lär sig från nyheterna eller hör andra prata om. På italienska heter det "fa la cacca" och i en tysk, ironisk, TV-reklam säger en kvinna i aftonklänning "Ich gehe kurz kacken..." Alltså borde bajsa heta "kacken". "Er hat gekackt." Den slutsatsen drog ialla fall vi. Det var inte så bra. Kacken är nämligen vansinnigt vulgärt och inte ett ord som man bör använda, definitivt inte i samband med söta små bebisar. Våra kompisar, som råkade höra oss, spärrade först upp ögonen och vred sig sedan av skratt. Inget lämpligt ordval alltså. Men hur skulle vi kunna veta det?!

Jag vill gärna att mina barn pratar svenska och känner sig bekväma i det. Inte bara svenska förstås, efterssom de behöver tyska och italienska i sin vardag också. Men jag skulle gärna vilja hålla balansen mellan de olika språken. Så jag läser, sjunger, ramsar, pratar i all evinnerlighet. Och hoppas att det ger utdelning framöver. Än så länge är Axels första språk svenska med italienskan hack i häl och tyskan en bit efter. Men när vi flyttat till Lugano blir det ju annorlunda. Då kommer italienskan bli dominerande och svenskan och tyskan halka efter. Och det gör mig livrädd.

Det där med att lära sig språket i landet där man bor skulle jag ju återkomma till. Jo, det tycker jag att man ska. Såklart. Men än så länge verkar det som att man klarar sig utmärkt på tyska i Lugano. Alla vi träffat hittills (mäklare, myndigheter, hussäljare, affärsbiträden) byter lätt mellan italienska, tyska och franska och är naturligt trespråkiga. Otroligt!
Men om jag lär mig italienska och börjar prata det hemma kommer barnen snabbt lägga av med både tyska och svenska. Men jag kan ju prata lite i smyyyyyg, när de inte hör. När jag väl lärt mig. Om sju år eller så.