Dagiseffekten

Efter att i fyra år ha vägrat smaka på sallad kom Axel igår hem och sa att han ätit sallad - och det var gott! Han ville ha sallad även till kvällsmat så vi såg med egna ögon att det slank ner, med vinäger och allt. Heja dagis! ;-)

Tjejresa

Varje år arrangerar jag och några av mina kompisar en tjejresa (än så länge även med barn). Två av oss är ansvariga för att fixa allt och resmålet hålls hemligt fram till avresa. Minst.
I år var vi här hos mig och det blev av olika anledningar (läs graviditeter och nyfödda) bara halva truppen. Men trevligt var det!

Lena, Oscar, Anna och David var här i fem dagar. Med tanke på att vi hade fyra barn mellan 1 och 4 år tycker jag vi höll ett rätt bra tempo. Vi hann med en heldag inne i Lugano med picknick och lekplats, en båttur till Morcote i 25-gradig värme där vi åt glass och strosade runt några timmar samt en tågtur till Bellinzona där vi bla tittade på borgarna (Axel hävdade att det hade bott rövare där medan David sa att det var en drakborg).

Vissa av oss lyckades tom hålla oss vakna halva nätterna och ta igen förlorad prattid. Andra somnade när de nattade barnen och tog sig inte upp förrän tre timmar senare...

Ser redan fram emot nästa år!

Fyraårsdag

Idag fyller Axel fyra år. Min lilla, stora pojke!
För fyra år sedan låg han brevid mig i sängen på Harlaching Krankenhaus i München och var så liten och ömtålig, så den enda beröring som kändes mjuk nog var mina läppar mot hans panna.
Idag är han en stor kille, men fortfarande min lilla pojke, som naturligtvis fortfarande är underbarast i världen!

Vi har firat med presenter i mängd, bästa kompisen Kate på besök från München, tårta och fiskdamm. En dag som avslutades med en nattning där han somnade med mina läppar mot sin panna. Igen. Underbara, underbara Axel!

Ljud då och nu

När vi bodde i Reichersbeuern var de enda nattliga ljuden det stillsamma klingandet från skällorna på de två fåren som bodde i hagen på andra sidan vägen, samt kyrkklockan som slog varje kvart. Det var riktigt trevliga nattliga ljud som jag uppskattade då.
Men nu ligger jag i sängen och lyssnar på musik, glada skratt och prat från någon grannträdgård. Det är bättre! Det var precis det här jag längtade efter när vi bodde i Reichersbeuern - lite LIV omkring mig!

Sagt av Axel

Sagt av Axel:

- Mammaaaaaaa...! Kan du hjälpa mig att plocka undan i mitt rum?!?!
- Nej, inte nu. Nu får du plocka undan.
- Men mamma, så kan man väl ändå inte göööra mot sitt egna barn!?!?!

Skräp

När vi bodde i Tyskland sorterade vi vårt skräp. Vi hade sju olika kärl och säckar hemma för biologiskt nedbrytbart, papper, plast, glas, aluminium, kartong och övrigt. Fem av dem skulle köras till återvinningsstationen och där delas upp i ytterligare ett antal olika plaster, kartonger osv. Det tog naturligtvis rätt mycket tid att sortera så, men kändes ganska rätt ändå.
Här slänger vi allt, ALLT, i en och samma soppåse och kastar den i ett stort återvinningskärl på en tvärgata. Det känns nästan straffbart.

Gladskryt

Man kan inte med den allra bästa vilja i världen påstå att jag pratar italienska. Grammatiken är uppåt väggarna fel, jag har ingen koll alls på prepositionerna och kan bara prata i presens. Men jag klarar mig faktiskt! Jag kan tillräckligt många ord för att kunna föra något som liknar samtal, eller åtminstone enklare informationsutbyte, med dagisfröken, mammorna till de andra barnen, barnläkaren osv. Det funkar! Och det är så oerhört skönt! Min första mening behöver inte längre vara att jag inte pratar italienska. (Det märker de ju liksom ändå...) Och funkar det inte så tar jag till tyskan. Då brukar den andra be om ursäkt för att deras tyska inte är så bra!? DE ber om ursäkt? När det är JAG som inte kan det officiella språket!? Här råder definitivt annan inställning till språk och språkförbistringar än i Bayern...

Anpassa sig?

I går gick jag och Axel till dagis iförda regnjackor, regnbyxor (för Axel) och gummistövlar. Vi var såååå fel! Det ösregnade visserligen och flöt floder på gatan, så det kändes rätt logiskt. Men här är det annan klädkod som gäller. De vuxna har sina vanliga kläder på sig, även om det så råkar innebära tygskor, definitivt ingen regnjacka och med ett paraply som enda tillägg. Barnen har gummistövlar, regnjacka (i bästa fall) och ett litet puttinuttparaply. Inte ett enda par regnbyxor så långt ögat kunde nå. Till och med dagisfröken såg tydligen galonbyxor för första gången igår, för hon sa att hon inte visste vad det var eller hur de skulle sitta.
Naturligtvis har de vuxna plaskblöta fötter och barnen plaskblöta byxben. Men det ska tydligen vara så.

I morse halvtrotsade vi klädkoden och lät Axels regnbyxor stanna i väskan. När jag hämtade honom efteråt kände jag mig som en riktig Luganese och gick helt enkelt till dagis i stickad kofta och med paraply. I ösregn. Jag var HELT rätt! Eller nja, jag hade fortfarande gummiskor, så nästan rätt bara. Axel kom ut från dagiset iförd samma stass som de andra barnen. Dvs inga regnbyxor. Vi knallade hem under vårt paraply, vilket tar ungefär 3 minuter, och kom hem dygnsura. Såklart. "De är allt lite knasiga här..." konstaterade Axel. Ja, eller vi är idioter som struntar i att ta på oss ordentligt? Ska man anpassa sig och ta seden dit man kommer, tro...?

Nu förstår jag ialla fall varför min svärmor alltid envisats med att kalla min tunna vårjacka för "regnjacka"...

Skor

Clara är galen i skor. Sina egna och andras. Hon knycker alla hon får tag på, pekar och ropar så fort hon får syn på några hon tycker extra mycket om och när vi går på stan slänger hon sig runt i vagnen för att titta på skorna i hyllorna och vill haaaaaaaaaa!
Just nu trippar hon omkring i fyra skor. Sina egna (som tom börjar lukta av små bebisfötter vid det här laget) och utanpå dem har hon Axels gympaskor. En sådan fullständig lycka!

Underbara höstmorgon!

Jag vaknade alldeles för tidigt. Så tidigt så jag kunde ligga vaken och lyssna på Claras andetag brevid mig en bra stund. Så tidigt så att jag, i lugn och ro och utan ett knyst i huset, kunde göra mig i ordning på badrummet, klä mig, plocka fram frukost, koka en kopp kaffe och tända några ljus. Så härligt!!!

Ute regnade det och det kändes alldeles rätt och riktigt. Ibland när jag längtar hem till Göteborg så längtar jag just efter att gå genom stan en regning kväll när gatlampornas sken glittrar i regndropparna och spårvagnarna gnisslar i Brunnsparken. Här var det visserligen morgon och det saknades gnisslande spårvagnar. Men ändå, skön känsla på något sätt.

Vid halvåttatiden fick jag väcka Axel (i den här familjen använder vi i princip aldrig väckarklockor, men det får vi ju vänja oss vid nu när vi har en dagistid som ska passas) och sedan åt han och jag frukost tillsammans i lugn och ro medan Marco och Clara sov vidare.

Det här känns som en bra dag!

.

Ooooorättvist!

Marco var bortrest hela förra veckan. Som vanligt var det en massa mat som skulle lagas, barn som skulle nattas, tårar som skulle torkas, böcker som skulle läsas, välling som skulle fixas och lekar som skulle lekas. Och tusen saker till. Man kan tycka att Axel och Clara skulle vara grymt tacksamma! Istället kastar de små skitungarna sig över Marco när han kommer tillbaka och dyrkar HONOM! Som inte lyft ett finger för deras välmående på en hel vecka! (Ja, okej, han arbetade ju så det kanske räknas också. Men ändå.) Sedan i fredags kväll är han den stora hjälten och båda barnen gråter förtvivlat om pappa så mycket som går utanför dörren. Som sagt; Skitungar! ;-)
Jag borde nog resa bort en vecka. Bara för att få all kärlek och alla pussar när jag kommer hem igen!

Bara sådär...!?!?

Dagisstarten gick jättebra!!! Axel knallade in, hejade på fröken Benedetta, fortsatte till dinosaurierna och sa "Hej då, mamma! Vi syns sedan! Puss!" och så var det klart med det.
Han hade varit nöjd hela tiden, inte haft några problem med språket, inte bråkat med någon och slutligen meddelat Benedetta att han ämnar komma tillbaka. :-)

Själv meddelade jag Benedetta att det passar oss bra att han går till 13.00 på dagarna (idag gick han dock bara till 11.30) och hon protesterade inte.

Var det så lätt alltså? :-O

Dan före dan

I morgon är det dags för Axel att börja på sitt nya dagis. Någonstans i gråzonen mellan "rekommenderat" och "obligatoriskt" vill de att fyraåringarna går 8.30-15.30 fyra dagar i veckan och en halvdag. Jag tycker det är jättelånga dagar (efterssom jag faktiskt är hemma för hans och Claras skull) och ska försöka hålla ner det till 13.00 istället. Vi får väl se om det funkar. Det känns rätt sorgligt ialla fall efterssom jag och Axel haft fyra underbara år i total frihet när vi själva kunnat göra vad vi haft lust med. Det senaste året har han gått i naturdagis tre timmar, tre förmiddagar i veckan. Resten av tiden har tillbringat med kompisar som också var "hemma". Vi har träffats på djurpark, museum, lekplats, badhus osv. Vi har cyklat på cykelturer eller åkt på utflykt. Nu tar den friheten slut. Nu blir de lediga dagarna, de som vi själva kan bestämma över, dagisloven och helgerna. Dvs just de dagar som vi undvikit att göra större aktiviteter efterssom det är fullt av folk överallt just då. Nu blir vi en av de, till synes, trötta barnfamiljerna som ska pressa in allt på kort tid, samtidigt som alla andra är på precis samma ställe. Njäe... Det känns väl inte som något uppköp direkt.

Naturligtvis är det bra att Axel får leka med andra barn, får rutiner osv men det känns som att vår flexibilitet och frihet försvinner. Inställningen på dagiset tycks vara att har man bestämt vilka tider han ska gå så ska det vara så också. Vad de kommer tycka om våra resor (det har onekligen varit rätt många veckor varje år som vi inte varit hemma) har jag inte riktig koll på ännu. Det blir helt enkelt till att "sjukskriva" Axel veckovis om det blir tjafs om det.

Nåja, även om jag inte är helt positiv till den här förändringen av vårt vardagsliv så har jag naturligtvis inte visat tillstymmelsen av det för Axel utan sålt in nya dagiset som en enorm ära och ett spännande äventyr för alla "stora" barn.
Men Axel mår inte alls bra. Ungefär två veckor efter flytten började han bli aggressiv, destruktiv och få rejäla, hysteriska utbrott utan anledning. Han pratar själv om att det gör ont i magen och att det inte går över "ens när vi kramas jättejättelänge och pratar om det" och att han inte vet vad han ska göra åt det eller vad han ska göra med sig själv. Några gånger har han frågat varför vi skulle flytta överhuvudtaget och han verkar vara så djupt och innerligt ledsen. Det gör ont i oss alla.

Han bråkar med sina kompisar som kommer på besök, med främmande barn, med sina mor- och farföräldrar och med oss. Han är ledsen, förtvivlad, frustrerad och arg. Han kan vara nöjd och glad i nuet, men sviktar vårt fokus på honom för ett par minuter går livet i kras igen. Han vill ha vår uppmärksamhet och vårt engagemang från det ögonblick han vaknar tills han somnar på kvällen. Han kan inte längre kompromissa eller ge efter i någon situation. Vi försöker finns där för honom så mycket vi bara kan och ha ett extremt tålamod. Det funkar oftast, men uppträder han likadant på dagis kommer han snabbt göra sig impopulär. Han mår helt enkelt riktigt dåligt.

Morgondagen, första dagisdagen, är alltså rätt viktig. Kommer han tycka om det? Kommer han känna att han får kompisar? Räcker italienskan för att han ska göra sig tillräckligt förstådd eller kommer han känna sig begränsad i en stor barngrupp med lite personal? Kommer han skrika och slåss med de andra barnen när det kommer till en första konflikt?

Den "gamla" Axel var mjuk, socialt kompetent och väldigt omtänksam mot andra barn (enligt hans fröknar och lärare i naturdagiset och svenska skolan). Vi vill ha tillbaka den Axel. Och det vill han ju själv också.

Håll tummarna för morgondagen är ni snälla!

.

Svenskt, svenskare, svenskast

Mormor och morfar är på besök. De hade, med stor möda, lyckats forsla med sig frysta havskräftor och en hel uppsättning hattar, månar och partyset för kräftskiva. De tyckte väl att det kändes aningen snopet när de såg att man faktiskt kan köpa havskräftor i affärerna här också - och tom billigare än dem som de mödosamt förpackat och forslat med sig från Sverige...
Axel och Clara tyckte ialla fall att det var helkul! Axel äter visserligen inga kräftor, men Clara tyckte det var helt okej. Men bäst var ändå månen som mormor hängde upp och snapsvisorna som morfar sjöng. Axel kan numera "Helan går" och Clara sjöng högt och lyckligt med sitt eget lallande hela måltiden igenom. Grannarna har vi väl skrämt slag på för alltid...

Sagt av Axel

Sagt av Axel efter att han sett filmen om Emil i Lönneberga:

- Mamma, vad är en piga egentligen?
- En piga är någon som jobbar med att hjälpa till på gården med att laga mat och städa och mjölka korna.
- Jaha! ...... Mamma....?
- Ja?
- Är du en piga?

Dagisbesök och andra besök

Idag har vi besökt Axels dagis tillsammans med de andra barnen som är nya i gruppen. Totalt var det fem nya barn, men tre av dem har inte fyllt 3 år ännu, så de får vänta några månader innan de börjar. Alltså blir det bara 18 barn i gruppen, varav två nya och bara en treåring om jag förstått saken rätt. Ett gäng 4-5-åringar alltså. Kan ju bli kalas!

Fröken Benedetta verkade urgullig och Axel tyckte om henne. Det verkade heller inte vara några problem att välja kortare dagar eller några korta och några långa, så länge det var regelbundet och inte lite hipp som happ. Skönt! Där föll en sten från mitt hjärta! Flera barn var också, liksom Axel, flerspråkiga så han är "normal" här. Till skillnad mot hur det var i vår lilla by i Bayern.

Han fick välja en symbol som han ska ha på sin handduk, skyddsrock, gymnastikpåse etc. Utan att tveka valde han en kastanj. Va? Varför då liksom? En kastanj är brun och ser ut som en... Hmm... nåja. Det fanns ju ialla fall andra alternativ, men han visste ju vad han ville så det blir säkert bra. Imorgon ska jag införskaffa det han behöver i textilväg och brodera - just det BRODERA små kastanjer på alla grejerna. När broderade jag senast? I trean när fröken Ulla tvingade oss antar jag...? Men ska ungen gå på dagis där andra barn har broderade figurer ska han minsann också få en liten broderad brun lort.... ehhh... kastanj.


Andra aktuella besök är det nyligen avslutade från bayerska kompisar som stannade fem dygn och det annalkande från mina föräldrar som stannar en vecka. Och sedan rullar det på med ännu fler besök under september. Härligt!

Lyx

Man måste nog nästan vara utlandssvensk för att förstå hur oerhört lyxigt det är att kunna köpa kräftor på Ikeas svenska butik. Titta så vackert! Förstår ni hur gott det luktade!?!? Och vet ni, de var BARA till mig! Förr om åren brukade Marco tappert äta några kräftor med mig innan han försiktigt frågade om det var okej att han gick och kokade sig lite pasta... Nu för tiden slösar jag inga kräftor på honom. De är mina! Allihop!

Jag tänkte måla...

Barnrummen har snedtak, rätt låga sådana i ett hörn av varje rum, så jag tänkte ha randiga väggar där för en högre känsla. Tyvärr hittade jag inga snygga tapeter, så jag bestämde mig för att måla ränder istället. Igår var jag och köpte färg, maskeringstejp, roller osv. För en liten stund sedan började jag energiskt tejpa ränder på väggarna. Efter en liten stund skulle jag lossna på en remsa för den hade kommit lite snett. Då lossnar färgen. Den vita färgen. Den som skulle sitta mellan mina målade ränder. Skit, skit, skit. Snabbt bort med allt jag tejpat! Och visst försvann det mer färg. Jaha. Vad gör jag nu då? Maskeringstejpen skulle man kunna ta bort enkelt och utan problem i upp till 12 timmar. Det dröjde inte fem minuter innan den plockade med sig färgen! Kan man använda schabloner som är randiga tro? Som inte sitter lika hårt fast som tejp? Finns det sådana som räcker till stora väggpartier?
Gah! Jag som var så sugen på att måla lite... :-(

Sexuellt provocerande ost?

Har ni sett den här artikeln i aftonbladet?

Jag har inte sett reklamfilmen själv, men HUR är man funtad om man ser en osthål som en sexuell provokation? :-D "Mycket obehagligt, tycker en konsument." Jaaaaa... Oj, då...

Sagt av Axel

Sagt av Axel, när Clara just ramlat:
"Mamma, det var inte jag. Jag gick bara förbi Clara. Kanske var det tyngdlagen...?"

Ryggsäckspremiär och björnbär

Igår gjorde vi en utflykt i närheten. Uppför ett berg, nerför ett berg och fram till en flod - med bil alltså. Sedan fick Clara sitta i ryggsäcken för första gången medan vi promenerade en bit förbi vacka gamla stenhus och stora trädgårdar. Vi hittade en liten strandremsa nere vid floden där vi hade picknick och Marco och Axel byggde en fördämning. På andra sidan floden fanns det mängder med björnbär, så jag vadade över och fyllde en burk som vi sedan satt och mumsade på vid strandkanten. Skön eftermiddag!

Sagt av Axel

Sagt av Axel, med lite bekymrad min;
"Mamma, jag kan prata svenska och italienska och tyska och engelska, men INGEN kinesiska!?"

(Det är lite lögn. Han pratar inte engelska. Men han hävdar det varje gång han får en chans. Och på kinesiska kan han räkna till fem.)

Regnkläder

Idag har vi för första gångens ett regn här. På dagtid, ska tilläggs. För på denna knappa månad har vi nog haft tio ENORMA åskoväder på natten. Men idag fortsatte regnandet även på förmiddagen. Och det regnade i massor! Ösregn uppifrån och floder på gatan. Jag, Axel och Clara var tvugna att åka in en sväng till stan för ett par ärenden. Enda chansen var att utrusta sig med gummistövlar, regnjackor med huva och heltäckande regnskydd till vagnen. Men det var bara vi i hela Lugano som hade regnkläder! Varför??? Alla andra gick i sina sommarkläder, tygskor och ett litet ynka paraply. De måste ju blivit fullständigt dygnsura! Tom barnen gick i sommarkläder och med ett litet paraply. Axel däremot hade jeans, långärmad tröja, regnjacka, gummistövlar och sa att han frös ändå.
Vi måste ha bott för länge i Bayern. Där har man regnkläder när det regnar.

Det vackraste

Det vackraste som finns måste vara Clara som naken, endast iförd sina älskade skor, tultar runt i trädgården på ännu ganska vingliga ben! Hon har helt slutat krypa och blir allt stabilare på fötterna. Nu klarar hon små avsatser och vill helst klättra, klättra, klättra... Underbara unge!

Nationaldag

Idag är det 1 augusti och Schweiz nationaldag.
Vi har ätit lunch i en "Grotto" där det serveras rejäl och traditionell mat. Tänk er mängder av fat med kallskuret, ostar och vin...!
Ikväll kommer det tydligen att bli ett enormt fyrverkeri över sjön. Egentligen borde vi väl åka ner till stan för att titta på det, men efterssom fyrverkeriet börjar 22.30 blir det för sent för Axel och Clara. Förhopningsvis kan vi se det hemifrån trädgården istället.

Bellinzona

Idag åkte vi en tur till Bellinzona, en liten vacker stad med gammal stadskärna, flera enorma borgar, tinnar och torn. Vi åt lunch på en liten uteserveringoch gick en sväng på lördagsmarknaden och tittade på allt från gamla serietidningar till härliga grönsaksstånd.

Besöket avslutades rätt abrupt när Axel bestämde sig för att tvätta händerna i en fontän och flög på huvudet ner i plurret... Det var rätt kallt vatten och desutom blev han nog ganska förskräckt, så det var en inte helt nöjd kille som fick gå i plaskblöta shorts genom stan till parkeringen. Elaka föräldrarna hade svårt att hålla sig för skratt för det är så typiskt Axel och var bara en tidsfråga innan det skulle hända.

Samtal med Axel

När jag nattade Axel låg vi hans säng och hade ett långt samtal. Det började med att han berättade att han vill vara flicka för han vill ha en bebis i magen. Han var riktigt upprörd och ledsen för han vill VERKLIGEN ha en egen bebis. Det gick inte att villa bort det här samtalet så det var bara att ta tjuren vid hornen. Tydligen var det dags för ett första blommor-och-bin-samtal, så jag förklarade att när han blir stor och träffar en flicka som han tycker mycket om kan han lägga ett litet frö i hennes mage och så kan de få en bebis tillsammans. Det dög inte. "Jag vill ha en EGEN bebis! Som bara är MIN! Jag vill ha en bebis i MIN mage!"
Hrm... Ja... Det är ju mest flickor som har bebisar i magen. "Jag vill vara flicka då!"
Ehh... jaha. "Tja, om du fortfarande vill bli flicka när du är så stor som mamma och pappa är, så kan du faktiskt gå till doktorn och så kan doktorn göra dig till en flicka." Det här möttes med stor förtjusning och han undrade hur det gick till. Vad svarar man!?!?! Jo, doktorn tar bort snoppen och sätter dit ett par bröst. Fortfarande stor förtjusning. "Men gör det inte ont då?" Jo, det gör det nog. "Jag viiiiiiiill inte det! Jag vill bara ha en bebis i min mage!"
Här någonstans, med vissa omvägar kring hur det skulle gå till att få in fröet i magen på den ev flicka som skulle få äran att bära hans barn samt exakt hur det går till att ta bort snoppen, gav jag upp och sa; "Vem vet du kanske kan ha en bebis i magen när du blir stor."
Puh. Fortplantning och könsbyte i ett och samma samtal, innan han ens fyllt fyra! ;-)

Modern Bamse

Bamse har utvecklats sedan jag läste den senast (för 30 år sedan eller så...). I ett av de senaste numren har Lille Skutts bror en manlig sambo som han sedan blir förälder tillsammans med. Visst är det fint!

Fint besök

Igår kväll hörde vi ett skrapande ljud i närheten av sofforna. Efterssom vi just höll på att ställa in nya TV-boxen så trodde vi att det var den som lät. En stund senare hörde vi det igen. Och igen. TV-boxen var nu avstängd, så den kunde det inte vara. Marco tittade ner bakom ena soffan och får se den här lilla igelkotten kika fram! Vad gjorde den INNE?!? I efterhand inser jag att jag hört ljudet (av taggar som skrapade mot sofftyg) redan mitt på dagen, så den måste ha varit där åtskilliga timmar. Vi motade ut den i trädgården, gav den en tallrik mjölk och sa god natt.
Även i Reichersbeuern hade vi en "tam" igelkott i trädgården så det känns rätt mysigt att ha en här också.

Sagt av Axel

Sagt av Axel, i telefon till mormor: Vet du, mormor, jag och pappa bajsar VARJE morgon. Gör du det?


Sagt av Axel, med förklarande stämma, till Clara: När jag fyller fyra år då är jag så stor så då är jag nästan en riktig MÄNNISKA!

Sagt av Axel

Sagt av Axel, helt naken och med streck fran kulspetspenna över hela kroppen:
- Mamma, mamma, vet du vad!?!?! Det kom in människor här och MALADE pa mig! Titta!


Sagt av Axel:
- Mamma, du är allt min tjej, du!


Sagt av Axel, med sorgsen blick:
- Mamma, jag vill vara en flicka istället...
- Jaha. Varför da?
- För jag vill sitta ner och kissa...

Första tio dagarna

Första morgonen lämnade vi hotellrummet och åkte till huset för att vänta på flyttbilen. De hade inte fått med sig allt som var i gamla huset utan det saknades både en del möbler och ett antal flyttlådor. Någon hade uppenbarligen gjort en missbedömning, så när vi börjat rota i kartongerna insåg vi att det bla saknades alla skruvar till alla hyllor. De hyllorna som skulle fyllas med alla prylar i flyttlådorna... I gamla huset fanns det mängder av inbyggda skåp och garderober. Här finns det inget sådant alls. Vi ligger alltså back på förvaringsplats redan utan de där hyllorna. Effekten blev att vi stängde in alla kartonger i gästrummet i källaren och helt enkelt struntade i dem. Vi har packat upp en del till köket och en gnutta kläder. Allt annat ligger kvar i väntan på nästa lass som kommer i övermorgon.

De här tio dagarna har vi ägnat åt olika bankbesök, telefon- och internetuppkopplingar, nya mobiltelefonavtal, anmälan till olika myndigheter osv.

Här är hett, hett, hett just nu så krafterna är begränsade hos oss allihop. Det är svårt att sova, jobbigt att röra på sig och lilla Clara har fått värmeutslag över hela kroppen. Barnpoolen blev naturligtvis kvar i Reichersbeuern, så de fick vi snabbt köpa en ny. Vi har hunnit med att bada i Caslano, Lido di Lugano och Lago Maggiore också. Men annars tar vi det så lugnt det bara går.

Dagisplatsen på Waldorfdagiset som jag trodde jag anmält Axel till, finns plötsligt inte. De har missat anmälan och nu är det fullt. Det innebär att han måste gå på det allmänna dagiset med sjutimmarsdagar. Jag vill verkligen inte det, men det tycks vara enda alternativet. Resten av familjen ska få vara hemma, göra utflykter och ha vår frihet, men han ska vara på ett dagis med stora barngrupper och lite personal hela dagarna!? Samtidigt måste han ju få leka med andra barn, så vi kan ju inte bara låta bli att anmäla honom till något dagis alls. Vi får väl prata med personalen och höra om vi kan få hämta honom tidigare, men det tycks inte vara så populärt. Det känns verkligen inte bra!

Nu har Marco varit bortrest i två dagar. Jag och barnen har slöat hemma i trädgården. Plaskat, lekt och suttit i skuggan och läst högvis med böcker.
I övermorgon kommer reten av flyttlasset så då ska vi väl få lite i ordning.

Ettårsfirande

Idag fyller vår underbara Clara ett år!
Det är stort. Väldigt, väldigt stort. Min lilla flicka...

Avsked

I onsdags var sista dagen. Sista dagen pa Pusteblume (Axels utomhusdagis som vi alla tyckt sa mycket om). Sista dagen som vi träffade Dani, Finn och Jonna. Sista dagen som vi var inne i Tölz och at glass. Sista dagen med kvällsmat i trädgarden. Sista natten i huset där vara barn tillbringat sina första ar. Sista dagen av en massa olika saker.

Axel hade med sig chokladtarta till Pusteblume och alla hade fatt ballonger. När de kom tillbaka vid lunchtid fick alla barnen presentpasar fran Axel och fröknarna fick blommor. Axel fick ett stort paket som han ville öppna med en gang. Inuti lag ett album, fyllt med bilder fran Axel tid pa Pusteblume och väldigt fina brev fran fröknarna. Da brast det för mig och tararna steg i ögonen. Sorgligt, sorgligt, sorgligt...

Pa torsdag förmiddag packade vi ner det sista innan flyttbilen kom vid 11-tiden. Vi sa hej da till Frau Harrer som började grata och kramade om oss allihop. När vi gick över pa andra sidan gatan för att säga hej da till Frau Niggl öppnades plötsligt fönstret hos Frau Harrer och hon tack ut huvudet och började spela en avskedssang pa munspel. Lilla söta tanten! Där satt hon, inramad av fönsterluckor och blommor, och spelade munspel för oss!

Sedan akte jag, Axel och Clara. Marco fick stanna kvar tills flyttbilen akte.
Det är fem timmars effektiv körtid fran Reichersbeuern till Lugano. Med ett antal toalettbesök, matpauser och filmbytestopp tog det betydligt längre tid än sa. Men vi hade ju inte brattom. Vi akte via München, ner mot Lindau, genom Österrike, genom San Bernardinotunneln och slutligen nerför bergen till Lugano. Väl framme vid hotellet väntade farmor och farfar. Nagon gang efter midnatt kom Marco.
Nu börjar dtt nytt avsnitt av livet!

Sagt av Axel

Sagt av Axel till en get på "Barnens zoo": Kom här lilla geting!

Frau Harrer

Det här är Frau Harrer. Hon bor granne med oss, delar trädgård med oss, bjuder alla barn på kex, agerar både påskhare och St. Nicolaus, tar hand om våra rabatter när vi försummar dem, släpar fram vår soptunna till vägen varje vecka och är en alldeles fantastiskt liten tant. Hon är 84 år och sitter inte still en sekund. Om hon inte rensar ogräs, planterar blommor eller tar hand om något annat i trädgården brukar hon ta sig en tur på sin cykel. På vintrarna har hon den mest som stöd om det skulle vara halt, men nu på sommaren cyklar hon varje dag. Sicken kruttant!
(Jo, vi tar så klart hand om henne också! Med gräsklippning, snöskottning och sådant där. Och hon får blommor och nybakade kakor av oss ibland. Och champagne på nyår.) Vi kommer sakna Frau Harrer. Kanske kommer hon sakna oss också.

Tysk logik

Här i Bayern är det förbud mot att ha affärerna öppna på söndagarna. Alla ska vara hemma, gå i kyrkan och ägna sig åt familjen. Bara bagerier, restauranger och biografer har öppet. Men efterssom ingen ändå vill jobba på söndagarna får man ju försöka bli av med kunderna på något sätt. Man kan ju göra som i bageriet här - de dubblar priset på söndagarna helt enkelt. Smart. Då försvinner kunderna och man behöver inte jobba mer. Heja Tyskland.

Första stegen!

Idag har Clara tagit sina första steg utan att hålla i sig! Länge, länge stod hon på gräsmattan, alldeles naken i kvällssolen och fullständigt koncentrerad, innan hon tog ett enda steg och sedan satte sig igen. En liten stund senare tog hon två till. Vår lilla flicka börjar bli stor!

Bondeskrock hos frisören

Nu har jag hunnit med ett sista besök hos bayerska byfrisören. Jag tyckte det var bäst att göra det innan flytten. Inte för att hon klipper så fantastiskt vackert utan för att det är sista gången på länge som jag kommer kunna komunicera med en frisör. Inte för att det tycks hjälpa mycket här...

Hon berättade att en stor del av hennes kundkrets (läs; bönderna i byn) endast klipper sig när månen står i lejonets tecken (heter det så på svenska?). Är månen i tilltagande växer nämligen håret mycket fortare och är den i avtagande växer det mycket tjockare. Absolut sämst är tydligen att gå till frisören när månen står i ett vattentecken. Aha...

Hitzefrei!

"Hitzefrei! Hitzefrei! Hitzefrei!" ropade skolbarnen här när du cyklade hem vid lunchtid igår. Ja, här i Bayern får barnen vara lediga från skolan om det är för varmt ute. Jag vet inte riktigt var gränsen går, men det inträffar ialla fall några dagar varje år. Just idag ska det tydligen bli 36 grader. Jag skulle också behöva ha "hitzefrei" idag...

Coola tjejer...

...kör traktor!

Jag har hittat en skatt!

Det lönar sig att städa ordentligt i alla hyllor när man flyttpackar. Man kan tex hitta en sådan här skatt. Eller hållhake... ;-)
Ni minns väl "Mina vänner" från lågstadiet? Där man skulle fylla i sitt drömyrke, sin bästis osv? Det här är vuxenvarianten. Jag fick den när jag fyllde 30 och några vänner fyllde i sina svar redan då, på 30-årsfesten. Andra har skrivit i den senare. Här finns (rätt onyktra) svar på frågor om pinsamma minnen, saker man är stolt och mindre stolt över, vad man gör om fem år osv. Nu är frågan hur jag på bästa sätt ska förvalta denna skatt? Utpressning kanske? :-)

U6 och U8

U6 och U8, eller 1-årskontroll och 4-årskontroll som det väl heter i Sverige, är nu avklarade.

Clara är 72 cm lång och väger 8,4 kg. En liten plutta fortfarande alltså. Hon är alldeles frisk och precis som hon ska - och extremt aktiv. "Storebror lär inte få det lätt med en så vild lillasyster" var läkarens kommentar. (Och storebror är inte direkt lugn...)

Axel är 101 cm och väger 15 kg. Ännu en smalis. Han fick pluspoäng för att han klär på sig själv, för sin motorik och för sin trespråkighet. En antydan till minuspoäng fick jag för att vi låter honom titta på film varje dag. Jag skarvade sanningen och sa att det var lite färre minuter/dag än vad som verkligen var fallet. En halvtimmas film/dag var tydligen ok. Inte mer. Och inte TV. Tydligen finns det en ny stor undersökning som bevisat att skolbetygen sänks med 10% för varje tv-timma/dag. Aj, då. Här är det nog en halvtimma på morgonen och en halvtimma på kvällen. Betygssänkning med 10% alltså.

Vi har ialla fall tur...

...med vädret. Det har regnat i flera veckor nu. Det är grått, grått, grått och blött, blött, blött. Fortsätter det i ytterligare två veckor kommer det inte kännas lika sorgligt att åka härifrån. Det vore ju bra.
18 dagar kvar till flytt.

Galning!

Ni måste se vad Marco filmade och fotade i Peru för några veckor sedan. Galningen överlevde, men jag är väldigt glad att Marco är den som är bakom kameran och inte framför!

Här ligger filmen (hoppet kommer i slutet) och här är bilden:

Lämplig barnbok?

Axel har en ny bok som heter Örnis bilar. Den är illustrerad av Jan Lööf och så här ser det ut i verkstan där en del av boken utspelar sig:



Vaaa??? Är det verkligen så man bör gestalta en arbetsplats i en barnbok?!? Än har Axel inte frågat varför det finns nakna kvinnor på bilder i en verkstad. Men den frågan lär komma...

Rosa sandaler

Idag har Axel för första gången, med sprutande tårar, skrikit "JAG-VILL-HAAAAAAA!!!" i en affär. Det gällde rosa, glittriga sandaler med prinsessor på - precis som bästa kompisen Kate just hade fått. Snacka om inre mamma-konflikt. Lösningen var dock enkel: De fanns inte i hans storlek. På riktigt. Hade de funnits hade jag kanske köpt dem och väl valt när de kunde användas. Kanske...

Femårig bröllopsdag!

Idag är det fem år sedan jag och Marco gifte oss!
Så idag har vi firat med fantastisk middag, champagne i mängd och.... Nej, just det. Så var det inte. För Marco är på jobbresa i Cortina ett par dagar. Men det känns inte särskilt sorgligt. Vi har så många härliga och fina dagar, så just den här dagen måste vi faktiskt inte fira. Vi tar det en annan dag.

Så här såg det ialla fall ut för fem år sedan:

En sådan helg!!!

I lördags var det ostfestival i Bad Tölz. För ynka 3 euro blev man insläppt på festivalområdet där man fick prova ostar och viner i vartenda stånd. På bayerska ostfronten handlar det mest om olika sorters Almkäse och Bergkäse. Gott, men det hade varit trevligt med lite fler riktigt mögliga och krämiga varianter också. Det blev en rejäl bayersk "Käsespätzle" till lunch och vi fick även med oss några fina getostar och en rejäl parmesan hem. Lyckat alltså.

Sedan köpte vi jordgubbar, körsbär och vindruvor på torget och hade picknick på lekplatsen innan vi åkte hem. Marco stack ut på en cykelrunda medan jag, Axel och Clara gick på "cykelpromenad". Vår vana trogen hade vi fruktpicknick vid tågstationen i byn innan vi fortsatte och tittade på hönor och hästar.

På kvällen blev det grillpremiär. Fläskfilé som marinerats i soja, honung, vitlök och örtkryddor. Foliegrillad getost med soltorkade tomater och timjan. Fruktsallad med jordgubbar, körsbär och mango. Nu är det äntligen sommar!

På söndagmorgon visade det sig att hela byn firar Frohleichnam. Ur alla fönster hängde välstrukna röda fanor med guldband och madonnabilder. Framför en del hus stod små altare med vit duk, blommor och statyer. Och en lång procession med bybor vandrade genom hela byn och över ängarna och spelade blåsinstrument, sjöng psalmer och bad för en god skörd. Processionen bestod av olika grupper som alla var klädda i just sina tradionella dräkter. Vissa kvinnor bar små blombuketter. En grupp män bar gevär. Flera grupper bar tunga altare under ett par timmars tid. Någonstans i mitten kommer påven... Eller kanske var det byprästen.
Otroligt att en liten by som Reichersbeuern kan uppbåda så många engagerade... ehhhh.... religiösa bönder i lederhosen?







När vi hade tittat på detta storslagna bayerska evenemang åkte vi på ett något mer svenskt firande. Födelsedagskalas för Emma (3 år) och Elvira (1 år). Vi fick svenska kanelbullar, blåbärsmuffins, jordgubbstårta och trevligt sällskap. Och jo, 30 graders värme och solsken förstås.
Sådana helger kan vi ha fler av!

Tillbaka

Nu är hela familjen tillbaka efter drygt två veckor på resande fot. Marco var i Peru och fotade medan jag och barnen var i Sverige. Olika faller ödets lotter... ;-)

Ur Axels perspektiv hade vi Den Perfekta Resan. Förutom att vi bodde hos älskade mormor och morfar så träffade vi naturligtvis hjälten morbror Marcus, kusin Vendela, gamlamormor, gamlafarfar, kompis David och mina kompisar med deras barn. Dessutom hann vi med Legoland på vägen, en tvådagarstur till Astrid Lindgrens värld (som var den absoluta höjdpunkten), Bushuset i Göteborg och djurparken i Borås. Aktiva veckor alltså.

Vi tog biltåget från München till Hamburg och körde sedan genom Danmark och Sverige. Jag undrade innan hur det skulle gå att resa ensam med två barn på det sättet, men det gick verkligen fantastiskt bra. Axel tyckte det var jättespännande att sova på tåget och båda barnen sov gott hela natten. Lite bökigt är det naturligtvis med en bil som ska lastas på tåget, två trötta barn och nattväska som ska lyftas upp på tåget, ut ur bilen på färjan, in igen, ut på nästa färja osv. Men jag kan nog tänka mig att göra om det igen. Fördelen är ju att man kan ta med sig massa saker hem igen efterssom man inte är begränsad till en resväska. 200 liter välling, kilovis svenska böcker och mängder av fiskbullar bland annat...

Själv njöt jag oerhört av att få träffa mina vänner igen. Det känns tråkigt och sorgligt att det blir så sällan. För några (okej, sju är det visst nu) år sedan umgicks vi och träffades så gott som varje dag. Jag saknar det!!!